Det går inte att förhandla med kniven

Av Tone Schunnesson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Almedalsveckan i Visby har gått av stapeln med sedvanlig inramning och utan pandemirestriktioner. Det som skulle bli en vecka i demokratins tecken fick ett abrupt slut i och med mordet på Ing-Marie Wieselgren.

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022.

Analdoktorn har startat parti. Mikael Nordfors, som han egentligen heter, är den första i Almedalen som pratar politik med mig och den som berättar att han, av Aftonbladet, blivit utnämnd till ”analdoktorn”. Detta eftersom han behandlat patienter med en högst ovetenskaplig och smärtsam massage, vilket verkar vara en av anledningarna till att Nordfors förlorat sin läkarlegitimation. Jag har varit i Visby två dagar och har svårt att utröna en valrörelse, men det parti som flest gånger gett mig ett flygblad är Nordfors parti Knapptryckarna.

Trots att Almedalsveckan är en politikervecka är det som att den dyra sommarstaden avväpnar politiska motsättningar i guldigt skymningsljus och stockrosor. Semesterlyckan är bedövande. Till Almedalen kommer man för att ha roligt. Uteserveringarna runt Donners plats är fulla av sverigedemokrater iklädda likadana kampanjtröjor som solar sig och dricker öl medan kvinnor med fönat hår och dyra väskor sitter vid bordet bredvid.

Det är inget fel med att komma överens, säger en moderat till mig när jag undrar över den kollegiala stämningen.

På onsdagen blir en kvinna mördad av en nazist på Donners plats.

Ing-Marie Wieselgren var nationell samordnare för psykiatrifrågor och en engagerad antirasist. Hon blev 64 år. När jag ser bilden på henne ser hon bekant ut och när jag läser om henne förstår jag varför. Hon var en till synes vanlig kvinna som man ser på mässor, bibliotek och i samtal, men som var ovanlig för att hon outtröttligt arbetade utifrån sina värderingar. Även när det inte var populärt. Även när regeringen och oppositionen vänt samma värderingar ryggen. Även när medierna tröttnat.

Jag har gått över Donners plats otaliga gånger de senaste dagarna, torget där tal från perifera organisationer och tvättäkta original avlöser varandra.

”Nu håller jag tal för andra gången i mitt liv”, hör jag en man säga i micken under tisdagen, ”och jag har lärt mig något! Jag har lärt mig att jag inte kan prata så högt för då blir jag hes”.

Ulf Kristersson talar i regn, förmiddagen innan jag söker upp analdoktorn. En ung tjej höll under hela talet ett paraply över den moderata partiledaren. Paraplyet är också vad de flesta nämner, om de säger något alls, när jag träffar dem på kvällen. Inte att Kristersson berömde Sverigedemokraterna för sitt mångåriga arbete ”i motvind”.

Mannen som mördar Ing-Marie Wieselgren har en bakgrund inom Nordiska Motståndsrörelsen, NMR. Men när han besökte Almedalen under 2014 gjorde han det klädd i en Sverigedemokraterna-tröja, enligt Expo.

Kanske satt han också där med en öl i solen, på någon av uteserveringarna runt Donners plats, och kom överens med folk.

”Jag är socialfall idag på grund av Aftonbladet”, säger analdoktorn Mikael Nordfors. Han ser lite medtagen ut, bakom bokbordet i Knapptryckarnas ena tält. Bredvid honom sitter en medelålders kvinna med smala, svarta solglasögon. Samtidigt som han pratar med mig masserar han ledigt kvinnans ena axel. ”Det här är vad jag blev anklagad för”, säger han och menar massagen.

Kvinnan visar inga tecken på att uppröras av det Nordfors säger. Hon tittar rakt fram, igenom mig, och låter sig masseras. Håret är nyblekt sprött, alldeles vitt.

I höstas blev det rabalder igen, för att Nordfors trots att han förlorat sin legitimation fortsatte arbeta som läkare. Till en reporter, som utgav sig för att vara patient, ordinerade han att dricka klordioxid för att driva ut covidvaccin ur kroppen. Ett blekmedel, svarar han när jag frågar vad det är.

Som Knapptryckare har Nordfors däremot inga åsikter. De har inget partiprogram och ingen ideologi. Representanterna från Knapptryckarna är precis just det: Knapptryckare. Inför varje enskild riksdagsomröstning ska folket få rösta om hur riksdagsledamöterna ska rösta. ”Direktdemokrati”, säger Nordfors med eftertryck.

Märker du av att det är valrörelse i år, frågar jag honom.

”Ja, för väldigt många är intresserade av oss. Folk är jävligt trötta på att vi lever i en lögnkultur. Vi i Knapptryckarna tycker att man ska belönas för sanning.”

Glömde fråga Nordfors vad han tycker om Almedalen, tänker jag när jag kommit ner i hamnen. Almedalen är lögnkultur på många sätt. Gråhåriga män i mörkblåa pikéer står på däck och äter glass. De slickar långsamt sina kulor.

Almedalen.

Knulledalen.

Hit kommer folk för att vara otrogna, säger en vd till mig när jag frågar vad man gör här. ”Det är konsulter som jobbat så duktigt hela våren. Sen är det Almedalsveckan i juli och så möts de på mingel och om samtycke uppstår går de hem och jufsar.”

En mörk energi ligger över veckan, menar han som är här för att träffa kunder. När jag frågar om han i sin yrkesroll har mycket samröre med politikerna säger han att de absolut har det. ”Vi lobbar till exempel för servicebranschen… att sänka löner inom servicebranschen.”

Under två år har det inte varit några nazister på Almedalsveckan, för att det har varit pandemi, ingen alls har varit här. Tidigare har NMR varit ett självklart inslag, säger de som besökt evenemanget många gånger. När NMR närvarat har flera organisationer valt att inte komma, eller tvingats åka hem mitt i, för att deras medlemmar är Nordiska motståndsrörelsens måltavlor.

På Almedalens första dag kan man prova VR på Metas mingel. Meta, som Facebook döpt om sina företag till, huserar i en villa på Strandvägen, ett stenkast från scenen där Magdalena Andersson kommer hålla Almedalens första partiledartal. På andra sidan huset blåser havet och terrassen är packad med folk. ”Det är kul att det inte bara är politik här i Almedalen längre utan corporate, startups, allt möjligt”, säger en tjej som hänger med ett gäng från en elbilsladdnings-startup. På invigningen sa de att det skulle vara mer politik än någonsin i år, svarar jag. Det är skitsnack, svarar hon självsäkert.

I ett fönster på Metavillans andra våning rör sig blåa mönster, som en våg. Eller en val, säger någon annan. Runt ett borden sitter Hanif Bali med sina vänner. De festar. Som man gör i Båstad tror jag, fast jag inte har festat där.

Jag går tillbaka in i huset för att prova VR och dansar med en robot. När roboten ber mig att ”get down low” blir jag självmedveten och tar av mig visiret. ”Varför är ni här?” frågar jag de brittiska tjejerna från Meta. ”För att politiker ska veta vad vi pratar om när vi pratar om Metaverse”, svarar de vänligt. ”För att vi tillsammans ska bygga ett tryggt och bra Metaverse.”

Medan vi pratar kommer Hanif Bali in i rummet. Vita sneakersstrumpor sticker upp ur hans bruna loafers. Han vill också prova VR och har funderat på att köpa modellen de använder sig av. Så fort han sätter på sig glasögonen höjer han rösten, som om den han pratar med är långt borta. ”Your time to die”, skriker han, ”have you tried it?” Håret står rakt upp på hjässan, runt glasögonens spännen. ”He is a controversial politician”, viskar jag till en av tjejerna som exalterat viskar tillbaka ”Give me the tea”.

Bali slår med händerna runt om sig och försöker orientera sig i den för oss dolda verkligheten. Tidigare på terrassen log han kort mot mig, antingen för att han kände igen mig eller för att jag stirrade på honom.

”Ska ni se Magdalena Anderssons tal”, frågar jag elbilsladdningsgänget. ”Man borde väl det,” svarar en av dem, utan att visa tecken på att vilja gå. ”Du är väl så illa tvungen,” säger en annan. Ja, jag är väl det.

Många har kommit för att höra statsministern, men alla är nog införstådda med att vallöften mer är något man säger än något man gör. Talet är som en show, för det enda som spelar roll är att man inte åker ut. Att få sitta kvar. Resten löser man med förhandlingar efteråt och med vilken kompromiss som helst. I Almedalen 2022 säger Magdalena Andersson att hon är stolt svensk. Om något annat behöver sägas nästa gång säger hon säkert gärna det.

Utanför Wisby Strand, där invigningsminglet hålls, stannar några kvinnor i klänning Lars Leijonborg för att be om en bild. Han skrattar förtjust. Solnedgången gör alla vackrare än vad de är.

Uppe på minglet träffar jag mediesossen Stig-Björn Ljunggren. ”Jag älskar Almedalen”, säger han, ”det här är den anti-elitära eliten”.

Så säger du bara för att du själv är här, säger jag. ”Nej alla får komma hit, till Almedalen!”

”Ja kanske till Almedalen, men inte hit-hit”, svarar jag och menar det stora rummet med fönster från golv till tak. Längs med väggen står rader av redan upphällda vinglas och i mitten av det stora rummet är borden täckta med snittar, potatischips mjuka av löjrom och smetana.

”Nej, okej, in hit får inte alla komma”, säger Stig-Björn glatt, ”men de får stå utanför!”.

”Har du sett några kändisar”, frågar jag en tjej i servisen innan jag går. Margaux, svarar hon. Har du sett några kändisar, frågar min syrra på telefon. Margaux, svarar jag.

Jag vet inte varför hotellmogulen Petter Stordalen har ett årligt Almedalsmingel, men för många är det veckans höjdpunkt. Festen är påkostad och hålls under bar himmel i anslutning till ett av Stordalens egna hotell. Posters med den norska miljonären ritad som en seriefigur pryder träplanken som ringar in de många barerna, och ölflaskorna är prydda med likadana etiketter. Stordalen-figuren har cowboyboots och ett leende som går från kind till kind. En av de kritvita tänderna har blänk, som en diamant.

På Stordalens mingel är också Fredrik Reinfeldt. I kontexten känns han inte riktigt som moderat, utan mer som kändis. Jag har tänkt vara nykter ikväll men det går inte, att vara nykter på Stordalens mingel är en uppgift för stor för mig att ta mig an. Efter att ha svept min drink går jag fram till den gamla moderatledaren för att be om en bild och fegt ljuger jag, säger att bilden är till min pappa. ”Till din pappa”, stönar Reinfeldt, på sättet män stönar när de känner sig gamla.

Plötsligt höjer dj:n musiken och på andra sidan festen stiger blå och röd rök, samtidigt som människor börjar busvissla och klappa i takt. Stordalen är på väg att göra entré. Alla ser sig roat omkring. Var är han? När männen som håller rökpatronerna tagit sig fram till scen, där jag står framför sprakande pyroteknik, ploppar Stordalen upp och ställer sig bakom sitt podium, ett runt barbord.

Han är förvånansvärt lik seriefiguren, vältränad, klädd i skinnbyxor och boots. Med energi som en välmående kokainist välkomnar Stordalen oss tillbaka till Almedalen, men påminner i samma andetag om att ”there is no such thing as a free lunch”. Så nu måste vi höra honom tala och Stordalen håller veckans mest fängslade tal. Det är ett slags näringslivets valtal, som rör sig mellan att fördöma skjutningen på Oslo Pride och hur hans erfarenhet av att permittera 8000 anställda blev en del i Stordalens personliga utveckling.

Inget land investerar jag så mycket i som Sverige, jublar han. ”Sverige är kompromissernas land!” I den sköna kvällen låter skratten stolta och generade. Almedalen är kompromissernas dal. Runt omkring mig står politiker och journalister, säkert fler miljonärer som jag inte känner till. Här är alla vrickade kollegor. Här kommer alla överens, som man gör i Almedalen. Valåret märks på att partifolk är mer städade, säger en vän.

Jag vill aldrig rösta på någon som är på den här festen eller som är smart och låter bli i år, men kommer nästa.

Dagen efter Stordalens evangelium åker jag hem, och dagen efter det blir Ing-Marie Wieselgren mördad av en nazist.

Många försöker luras, säger att det går att förhandla med fascism. Det gör det inte. Det går inte förhandla med kniven och ett hat.

På väg genom gränderna passerar jag återigen Hanif Bali. Den kontroversiella riksdagsmannen är nu så bekant att jag utan att tänka mig för hälsar. Han hälsar artigt tillbaka. Hej.