Joan Didion såg mest och skrev bäst
Obarmhärtig och klarsynt, aldrig sentimental, men med ett precist och poetiskt språk
På 60- och 70-talen växte det i USA fram en ny slags journalistik som drevs av ett subjektivt perspektiv och tillät en personlig röst. Samtidens kaos och sociala konvulsioner behövde skildras och frontfigurerna inom New Journalism var personer som Truman Capote, Gay Talese och Tom Wolfe. Men den som såg mest och skrev bäst var journalisten och författaren Joan Didion, som gick bort i dag, 87 år gammal.
Didion var från Kalifornien – den dammiga, inre delen – sedan fem generationer, hennes familj reste västerut i mitten av 1800-talet. De undgick med en hårsmån att bli del av den så kallade Donner-expeditionen som fastnade i Sierra Nevada och tvingades till kannibalism för att överleva.
Den amerikanska västern och dess myter och historia av våld och överlevnad var ett centralt och återkommande tema i Didions författarskap, något hon själv gör upp med i essäboken Where I was from. I Kalifornien finns också det hårda ljuset och mörkret i skuggorna som är både scen och subjekt i många av hennes essäer, liksom i romanen Play It as It Lays (1970) som utspelar sig i Hollywoods utkanter.
Didions röst är sval och behärskad, men hon skildrar ofta ett tillstånd där både den yttre och ibland den inre världen håller på att kollapsa. Genombrottsboken var essäsamlingen Slouching towards Bethlehem (1968) där Didion skildrar sönderfallet och mörkret i hippiekulturens Haight-Ashbury.
I The White Album som kom ett decennium senare skildrar titelessän ett apokalyptiskt känsloläge efter Manson-sektens mord på Sharon Tate: ”Black masses were imagined, and bad trips blamed. I remember all of the day’s misinformation very clearly, and I also remember this, and I wish I did not: I remember that no one was surprised.” Didion var vid genombrottet i perfekt takt med sin samtid, hon beskrev oron och rädslan i en tid när allt förändrades.
Didion skrev och talade om hur hon såg på skrivandet som ett sätt att tänka, att ordna världen. Att hon inte kunde förstå något utan att ha skrivit sig igenom det. Så är också Didions språk precist och poetiskt med en rytm och meningsbyggnad som är omöjlig att förväxla med någon annans och liksom omgiven av ett skimmer, som litteraturkritikern Hilton Als har uttryckt det. Hon förfinade i sina essäer en slags collagestil där det rapporterande och journalistiska bryts upp av minnen, associationer och kontraster. Det går att både se och förstå att såväl Ernest Hemingway som Henry James var stilistiska förebilder.
Många av hennes essäer har blivit ikoniska, som Goodbye to all that, som handlar om att bryta ihop, åldras och lämna både New York och ungdomen bakom sig. Didion skrev fem romaner och ett stort antal essäsamlingar, den senaste Let me tell you what I mean, kom ut i år.
Under den senare delen av karriären skrev Didion också nyskapande politisk journalistik där hon ofta analyserade språk och framställning. Hon var djupt kritisk till politikens professionalisering, och hur den politiska eliten tappat kontakten med sina väljare. 1991 var hon den första journalist som ifrågasatte om morddomarna av fem unga svarta män som påstods ha våldtagit en vit kvinna i Central Park verkligen var korrekta. Didion såg domen som ett exempel på blindhet och hyckleri. Texten var kontroversiell när den kom, men tio år senare frigavs männen.
Didion gifte sig 1964 med journalisten John Dunne, som hon ofta samarbetade med och de adopterade dottern Quintana Roo. I böckerna Ett år av magiskt tänkande (2005) och Blå skymning (2011) skildrar hon sorgen efter makens och dotterns för tidiga död, och nådde en ny publik som kunde känna igen sig i och kanske tröstas av Didions röst, alltid klarsynt, ibland obarmhärtig, aldrig sentimental.
