Ta inte ifrån oss Sveriges äldsta gaybar – snälla
Klagande grannar gör allt till Bröd och Salt
Sveriges äldsta gaybar är under hård press från grannar som klagar på oljud, rapporterar Aftonbladet. Oljud, tänker jag – Det är våra röster, vår musik, våra skratt som ni hör.
Sidetrack är en undangömd gaybar mittemot Mariatorgets tunnelbana. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit upp och ner för de där trånga trapporna. Hur många fatöl jag svept och hur många goda bekanta jag har hälsat på. Hur många gays från hela världen jag träffat där.
Sidetrack har funnits under det namnet sedan 1998, men lokalen har varit gaybar sedan 1992. Det är 33 år, och det gör baren till inte bara Stockholms, utan Sveriges äldsta. När jag började hänga där kunde man träffa en och annan sur äldre homosexuell man som glodde på en och väste något om ”läppstiftslesbian”. I dag har baren ett yngre klientel. Det är också mer blandat, eftersom det numera inte finns någon lesbisk bar i Stockholm – eller Sverige för den delen.
Vi lever i ett så fattigt klimat för hbtqi-personer, det är hemskt.
Ännu värre är det därför att Sidetrack, och Half Way Inn, som är ägarens större pub på hörnet, nu måste göra allt för att försöka blidka grannarna som under det senaste året skickat in klagomål på allt från skramlande kastruller till diskmaskiner. Detta trots att de själva har valt att flytta till en av Stockholms mest krogtäta gathörn. Ingen som har rört sig runt Mariatorget kan ha missat att det är en högljudd plats. Det kan inte komma som en överraskning.
Ett surdegsbröd kan inte kompensera sorgen över en död stad.
Grannarna uppger till Aftonbladet att det mest är Half Way Inns uteservering som stör - men faktum är att de hänger ihop – lösningen med de två barerna kan vara anledningen till att Sidetrack har funnits kvar så länge. Att de överlevde klubbdöden efter pandemin. Den ena kan dra den andra, och så får Stockholm ha kvar en gayklenod.
Detta i en stad där lokalhyrorna ständigt höjs av BRF-föreningar med priviligerade medlemmar som betalt för mycket för sin ”2,5:a på Söder” och inte verkar tänka längre än näsan räcker. Vad ska vi ha för stad? Ska verkligen det enda som ska få finnas vara ännu en Bröd och salt? En Fabrique? Ett surdegsbröd kan inte kompensera sorgen över en död stad.
På Sidetrack har man nu behövt sluta med klubbar med dj:s och dans, för att försöka blidka de nya grannarna. Så kan några individer göra en hel stad fattigare. Mångfald och gaykultur ska tydligen bara finnas på pappret. Nästa vecka inleds Stockholm Pride, Skandinaviens största. Det känns som en falsk teater. Vi får inte ens ha våra gaybarer ifred. Jag oroar mig för Stockholm.
