Jag blev rasande – och gaddade en svart änka
Tatueringar är känslomässig inkontinens – och det är vackert
En gång i tiden hade jag en kvinnas initial tatuerad på ringfingret. Första gången jag blev bedragen tatuerade jag ett trösterikt Gunnar Ekelöf-citat på foten. Andra gången blev jag så rasande att jag gick till en drop in-studio och gjorde en blaffig svart änka över bokstaven. Nu sitter giftspindeln där på fingret, till döddagar.
I dag kan det synas drastiskt – och lite komiskt – när allt är glömt och förlåtet. Men själv ångrar jag det inte en sekund. Skönheten med tatueringar är att de fungerar som ett tunt membran mellan det inre och det yttre. Allra vackrast när de läcker ut över huden, som en känslomässig inkontinens. Människor med namn på ex intatuerade gör mig varm i hjärtat: det är som att se årsringarna på ett träd.
På Medelhavsmuseet visas nu ”Tattoo – Berättelser i bläck från Medelhavet” (till och med 14/6 2026). Och just tiden och smärtan är poetiskt närvarande på flera sätt i utställningen. När tatueringarnas historia ska skrivas går man vanligtvis inte längre tillbaka än början av 1900-talet. Men här är perspektiven svindlande: visste du till exempel att det finns en 700 år gammal tatueringsstudio i Jerusalem? Eller att man med hjälp av infrarött ljus upptäckt tatueringar på gamla mumier? Ett nytt fynd på en Gebelein-mumie från Nildalen visade nyligen två motiv på armen. Alltså, innan faraonernas tid – det tål att smältas en stund.
Sent i tatueringarnas historia hamnade fokus på den konstnärliga dimensionen. Den ceremoniella – som präglat min hud – och politiska, liksom den religiösa dominerade betydligt längre. Exempelvis finns det en paragraf om tatueringar i Tredje Mosebok. Bosnier, under den osmanska ockupationen, doppade hönsfjädrar i ett bläck gjort av svart pulver, saliv och bröstmjölk, som en motståndshandling. Inte sällan har tatueringarna ökat explosionsartat under just kristider. Under 1930-talet tatuerade Etiopiens kejsare Haile Selassie ett stegrande lejon med en av de första elektriska maskinerna, driven av ett bilbatteri.
Tatueringar är en magnifik konstart, just för att så mycket står på spel i den
På utställningen börjar jag betrakta min egen kropp i det ljuset. Jo, nog var det efter finanskrisen 2008 – då jag kände min djupaste samhällsvrede – som jag gjorde min minst subtila tatuering. En kapitalist, med gåsfett på läpparna, som försöker kränga galgen han själv ska hängas i. Och visst var det när IPCC kom med sina skräckrapporter i mitten av 10-talet som jag tatuerade in Cthulhu. En symbol för universums likgiltighet inför mänsklighetens fortlevnad.
I den fint curerade utställningen går man in i en antiseptisk studio och får ta del av liknande historier från samtiden. En man har tatuerat in sitt barndomshem i lågor – en återkommande mardröm och en sorts besvärjelse. Artisten Lilla Namo visar sina kurdiska fingertatueringar, för att hon vill se sin bortgångna farmors händer när hon tittar ner. En annan har gjort en molotovcocktail till åminnelse av hur hen kämpade för hbtq-rättigheter i Libanon.
Tatueringar är en magnifik konstart, just för att så mycket står på spel i den. Kroppen, som ett själsligt och politiskt klotterplank, redo att tas i anspråk. Samt: ett gränssnitt mellan jaget och omvärlden. Medelhavsmuseets utställning är ett inlån från Museo delle Culture di Milano, men kanske är den särskilt relevant för oss svenskar. Inte bara är vi ett av världens mest tatuerade folk (en miljon svenskar är dekorerade och Stockholm är en tatuerings-hotspot). Vi är dessutom av ett tillbakadraget – lite introvert – slag. Tatueringarna kan ses som en kompensation för det. En diskret förstärkning av våra personligheter och en megafon som vi viskar våra innersta tankar i.
Café Bambino: De sista ljuva åren med libido
