Hon gör Mellanösterns musik levande igen
På Tensta konsthall visas nio helt olika strategier för framtiden
Föreställ dig ett efter, Tensta konsthall
Strax efter att Donald Trump åter valts som president och världen sörjde eller firade, analyserade, skapade halmgubbar eller bara gick vidare, öppnade utställningen ”Föreställ dig ett efter” på Tensta konsthall, curerad av Cecilia Widenheim och Paulina Sokolow.
Vältajmat, kan man säga.
Detta ”efter” har egentligen mindre med Trump och mer med den pågående förstörelsen av människor, bostäder, resurser, att göra. Föreställ dig kaos av sönderbombade bostäder i Gaza, eller i Charkiv, eller i Sudan, Jemen och så vidare. Föreställ dig att det måste komma en tid när allt ska byggas upp igen. Människor, bostäder, vårt gemensamma. Den tid som redan är här när hemmet för många måste återskapas någon annanstans.
Att skapa är att föreställa sig framtid, på utställningen testas en del olika strategier. Nio konstnärer (eller konstellationer) arbetar på nio helt olika sätt. Man kan se tillbaka och fånga in och återskapa glömda historier som Jumana Manna gör i sin skickligt genomförda och njutbara film från 2016: ”A magical substance flows into me”. Eller lämna själva utförandet till framtiden och en helt annan person, som konstnären Andjeas Ejiksson och arkitekten Joanna Zawieja gör. I verket ”Scenanvisningar” har muraren Alison Lilja Cosson följt dessas ganska fria instruktioner – det ska vara ett väntrum och det ska finnas någonstans att sitta – och skapat en vilstol av cement och tegel. Den reser sig ur en cirkelformad bas, där både dekorativt och funktionellt tegelkross bidrar till en vilsamhet, för all del, men också till något lätt hotfullt.
Vems är egentligen verket, måste jag fråga mig. Det är inte uppenbart att det är tanken med projektet, men i min bok blir ”Scenanvisningar” antingen ett konceptuellt verk där överraskningen, kreativiteten, står i centrum, eller ett verk som på ett bakvänt sätt förtydligar handens arbete. För inte kan det väl vara så att hantverket bara ska bekräfta (de vaga) idéerna? Och i övrigt hålla sig i bakgrunden.
En liten bit bort syns annat arbete bakom kulisserna, i Walid Raads film från Louvren. Det körs truck i enormt långa gångar, en mattas färg diskuteras och det kindpussas i Paris när avdelningen för islamsk konst öppnas. Här är det mattans förflyttning som ställer dess värde på sin spets, konstverkens oavbrutna ägarbyten, kontextbyten, värdeförändringar blir en förstärkande skugga till det mänskliga livets förändringar.
Walid Raad ställde ut på Moderna museet under covid, många kan ha missat hans mycket spännande utställning. Hans konstnärskap genomströmmas av både humor och distanserad, kritisk blick. Här blir hans deltagande lite för summariskt för att egentligen leda någon vart även om filmerna är intressanta.
Goldin+Senneby deltar med ett sedvanligt flerbottnat projekt: ”The plot (Bloemen)” (2018), där ett stycke land i Belgien – komplett med en nedlagd kolgruva – införskaffats och bearbetats till något som fäller ut associationerna till både landskapsmåleriet, de flertusenåriga organismer som blev kol, klimatet givetvis och till och med arbetsvillkor. Förändringar och ett efter tydliggörs både geologiskt och kulturellt.
Visst är verket svindlande, när det ändå tycks fånga ett enormt tidsperspektiv. Samtidigt saknar jag det poetiska. Det som rör om, kanske skevar lite. Susanna Marcus Jablonskis glasverk ”Orchestra”, som bygger på detaljer i Marc Chagalls målning ”Den stora cirkusen” äger förstås ett poetiskt skimmer och en samtidig antydan om sakernas tillstånd. Cirkusens och konstutövandets ömtålighet och nomadiska natur, det osäkras styrka. Jag kan föreställa mig ett efter här.
I själva verket: Från gallerirundans scengolv
Från gallerirundans scengolvCafé Bambino: Simpa för män, ta dyra lån, hantera rasistiska kollegor
Simpa för män, ta dyra lån, hantera rasistiska kollegor