Stunder av lycka i sin renaste form
Jack Hildén om ramsorna, kärleken och hatet på läktaren
Det finns en ramsa som ekat starkare än de flesta på AIK:s läktare den senaste tiden. Un giorno all'improvviso är hämtad från den lilla serie D-klubben L'Aquila, men på svenska börjar den: Åh, jag minns den dagen, jag minns det som i går, när jag blev kär i Gnaget, en kärlek som består.
Ramsan får sånt tryck att den gärna sjungs i slutet av matchen, när det står klart att vi kommer vinna. Eller efter slutsignalen när spelarna tackar publiken. Det dröjde några gånger innan jag började tänka på raden: En kärlek som består. Att den borde förstås i förhållande till alla kärlekar som inte består. Kanske ser subjektet en kvinna framför sig, eller flera kvinnor. Relationer där man svikit eller blivit sviken själv. Efter några misslyckade försök lär man sig att folk inte går att lita på. Mänskliga relationer kommer och går, laguppställningen förändras för varje säsong, men en sak kan man räkna med: Vi kommer stå kvar.
Det fanns ingen anledning för mig att bli AIK:are. Född och uppvuxen på Södermalm, spelade fotboll i Hammarbys pojklag. Sen träffade mamma en ny kille som i ett trevande försök att skapa något gemensamt gav mig en AIK-mugg i present. Sen var det så. Det går inte att byta igen.
Vi ses innan avspark i en park och dricker öl. Det är en märklig blandning av personligheter, jag inkluderar mig själv i den beskrivningen.
Folk som inte är engagerade i fotboll, eller till och med är intresserade av fotboll men som inte följer någon särskild klubb, får ofta något överseende i blicken när man berättar. Påpekar det ologiska i att älska en spelare med en viss färg på tröjan, och hata de med andra färger. Som att det behövde sägas.
För några år sedan började jag gå på varje hemmamatch, och bortamatcher när det var möjligt. Årskort på Norra Stå, läktaren där klacken står och sjunger, där det kan ligga små plastpåsar på toaletten som tidigare innehållit kokain eller amfetamin, där bengaler bränns av folk i masker.
En ful tackling från en random spelare i Häcken rättfärdigar kapningar av alla deras spelare.
Vi blev ett gäng, det var bara en kille jag kände från förut. Vi ses innan avspark i en park och dricker öl. Det är en märklig blandning av personligheter, jag inkluderar mig själv i den beskrivningen. Det finns en militär, en arbetslös, en lärare, en kulturskribent. Under säsongsuppehållet är det ovanligt att vi ens pratar med varandra, men under några månader är de människorna jag träffar nästan oftare än nästan några andra.
Nu börjar det igen, efter månader av mörker och is och en tillvaro där man inte behövt släpa sig upp en söndag och tvinga i sig första ölen.
Avslutningen 2018 var speciell. Förutom att AIK vann guld för första gången sedan 2009, så var också nästan alla matcher på slutet unika. Derbyn, publikrekord, avbrutna firanden. Nyligen var jag tillbaka, Jönköping i Svenska Cupen, och blev brutalt påmind om hur det oftast är. Men ändå.
Jag blir en annan där. Alla blir annorlunda där. Jag behöver inte höra min egen röst, utom om det är skralt i publiken. Då låter rösten plötsligt ensam och svag. Andra tillfällen är den dränkt. Jag hör ingenting och ser knappt något heller, rök och flaggor i vägen. Jag har skrikit hora och fitta, kuk också för den delen, ord som jag förhoppningsvis aldrig ska använda som skällsord till någon annan. Solidariteten är villkorad trots allt. Spelarna kan, med några undantag, gå från att vara hjältar till avskyvärda. Råsunda revs, och ersattes av ett svindyrt bygge som ekar tomt och sponsrat. Det är en utveckling i linje med resten av fotbollsvärlden. På så sätt prövas supporterskapet också ständigt. Trots alla lagar, och alla hot, kan ni aldrig släcka vår passion.
De första matcherna i klacken var obekväma – jag upplevde att jag inte hade gjort mig förtjänt av platsen och inte hörde hemma där. Det förändrades snabbt. Jag blev förvånad över hur snabbt internationell fotboll tappade allt skimmer. Blev en likstel kopia av allt som betydde något. Trots att nästan allt spel är tekniskt bättre än ett kylslaget Friends arena i november, när vi spelar oavgjort mot Sundsvall. Men också bara pengar, tv-avtal, turister på läktarna. Själlöst.
Och landslaget blev obegripligt, jag som haft VM-94 krönikan på VHS och sett den så många gånger att jag kunde citera den utantill. Där jag hörde Karin Boyes dikt om en dag av törst och ännu inte förstod varför den passade så bra i sammanhanget.
Alla de känslorna försvann och koncentrerades till det kompakta vi-och-dom som utgör fundamentet för klubbkulturen. Vi är överallt, men det är inte ni, för ni är djurgårdsjävlar. Den ramsan har ganska lite med Djurgården att göra. Snarare säger den att ert lagnamn är oviktigt, så länge det inte är vårat.
Supporters är supporters, drivs i grunden av samma logik, men älskar att peka ut vad som är fel med alla andra klubbar, och att framhålla varför just deras är speciell. Efter ett tag har jag samlat på mig dåliga erfarenheter från nästan alla lag. De är omöjliga att förlåta. En ful tackling från en random spelare i Häcken rättfärdigar kapningar av alla deras spelare. Nummer sex, nummer sex, Bajens nummer sex, vi får se om du flinar när din skalle spräcks. Efter ett segermål på övertid av Malmö, för att inte tala om deras prenumeration på SM-guldet, vill jag inte längre bara vinna. Jag vill se Malmö förnedras. Vill se Markus Rosenberg gråta, den sortens grisiga spelare man hatar i ett motståndarlag men som blir hyllad när han spelar för det egna.
Inget av detta är såklart rättvist eller kanske ens hälsosamt. När resultatet känns orättvist är det ännu ett tecken på att en övre makt vill en illa. När det går bra är det en nåd för mig och mina brokiga vänner, som kanske faktiskt behöver få känna att vi vinner ibland. Det gäller de unga, arga grabbarna också.
Det finns stereotyper för alla lag, särskilt de rivaliserande storstadslagen. Bajare är identitetslösa, ölhävande lillebrorsor som inte ens vuxit upp i Stockholm. De har flyttat hit från Leksand. Om de mot förmodan kommer från Söder är de luggslitna och vithåriga, älskar Kenta från Dom kallar oss mods. Man behöver inte ta särskilt mycket notis om dem. Ironiskt nog, med tanke på att de har överlägset mest folk på matcherna. De förlorar till slut ändå, och det massiva stödet från läktarna är mest en överlevnadsstrategi. Djurgårdare: dryga brats som började gå på match under tidigt 2000-tal, när Djurgården vann allt. AIK? Pundare med hybris, kanske. Bäst och värst, i alla fall störst – och förmodligen mest förknippat med våld. Vi är tokiga som fan, och fulla nu igen.
När jag blundar kan jag höra trapporna gnissla av fötter som hoppar i takt. Känna smaken av avslagen, dyr folköl som egentligen inte behövs, men vi brukar ändå turas om att köpa. Efter matchen går jag hem, det verkar alltid oändligt långt till tunnelbanan från den märkliga plats där Friends arena inrättats bland Solnas villakvarter. När vi släpar oss hem genom de kvarteren brukar jag tänka på de som bor här, som kanske inte räknade med att det med jämna mellanrum skulle strömma svartklädda människor genom deras lugn och kissa längs kanterna. Jag hör hur de svär bakom fönstren. Alla hatar oss, alla hatar oss, vad fan gör det.
Vid det här laget vill jag inte längre ha med mina vänner att göra, vill bara komma hem, nyktra till, äta. Kolla Instagram, där spelarna lägger ut bilder och filmer från matchen, omklädningsrummet, spelarbussen. Ett sätt att förlänga en upplevelse som rinner rakt igenom mitt allmänna mående vare sig jag vill eller inte, som en förkylning.
Spelarnas aktivitet på sociala medier tillåter oss att komma ännu närmre. Att säga ”vi vann”, trots att man bara är åskådare, känns helt legitimt. Rasmus Lindkvist fotade ett bananskal på omklädningsrummets golv efter derbyseger mot Djurgården. En inte särskilt subtil blinkning till fansen, som säger: Det här skapar vi tillsammans.
Jag minns ett annat derby, mot Hammarby, en underbar match av typen man upplever alltför sällan. Jag tror vi ledde med 3-0 efter fyrtio minuter. Det blev hörna närmast oss i klacken, mittbacken Nils Eric-Johansson sprang upp för att ha chans på nick. En ramsa hade länge vuxit till en styrka som nästan fick arenan att skaka. Superettan här kommer Bajen, superettan här kommer Bajen, superettan här kommer Bajen. Om och om igen. Nils Eric-Johansson sprang så nära klacken han kunde komma, höjde armarna och manade på. Fortsätt. En tydlig markering om att detta redan var klart, resten spelar vi för skojs skull. Och från där jag stod såg jag hur något dog hos Hammarby. Det tog. Nackarna hängde och benen var tunga. De visste att vi visste.
Det enkla svaret på varför vi står ut, varför jag tränat mig till att ladda en sport med den betydelsen: För att man i resten av livet nöts ner. Det är banalt, att känslor blir svårare att tillgå. Men sporten är också banal. Stunder av lycka i sin renaste form. Det är vad den erbjuder. Matcherna kan vara svåra att minnas. Det är också därför jag går tillbaka i sociala medier, och konstaterar att: där var jag. Jag stod där när det hände. Jag tänker på sekunden precis innan det blir mål, när vi fortfarande undrar om bollen ska gå in, innan alla jublar och hoppar, då det på sätt och vis redan är över. Sekunden innan, det är bara då vi är tysta.
