”Jag kommer aldrig känna mig trygg med att vara lyckad”

Lo Kauppi aktuell med självbiografiska ”Två vita dvärgar”

MÅNGSYSSLARE. Lo Kauppi är skådespelerska, manusförfattare, regissör och nu aktuell med sin andra självbiografi.

Hon är mest känd som skådespelerska. Och har redan skrivit en självbiografi.

Nu har Lo Kauppi, 50, skrivit en till bok om sitt eget liv.

– Det här är fortsättningen. Hur mitt liv blev och hur det kunde ha blivit. Hade jag inte haft Lena som ett slags parallellt skuggliv till Lo, hade jag inte tyckt det varit tillräckligt intressant, säger hon.

Första boken ”Bergsprängardottern som exploderade” kom år 2007. En dokumentär roman där Lo Kauppi skildrade sin uppväxt i ett alkoholisthem och även berättade om sina egna ätstörningar, alkohol- och drogproblem. Då hade hon redan gjort succé med en scenföreställning med samma namn och innehåll. Den väckte sådan debatt att hon fick föreläsa för domare, poliser, åklagare, psykiatriker och politiker. Den filmades och visades i SVT.

Själv hade jag nästan glömt bort Lo Kauppis trassliga uppväxt och bakgrund. Ser henne mer som en lyckad skådespelerska från filmer som ”Jägarna 2” (2011) och ”Tjuvheder” (2015). Som manusförfattare/regissör till en hyllad uppsättning av ”Män kan inte våldtas”, efter Märta Tikkanens roman, på Stockholms Stadsteater i fjol. Eller som enda skådespelerska i Martina Montelius fina monolog ”Föddhora” på Teater Brunnsgatan Fyra i vintras.

”Jag har orden och möjligheten”

Så första frågan när vi träffas för att prata om ”Två vita dvärgar” (Leopard förlag) är varför hon åter vill grotta ned sig i sitt mörka förflutna.

– Precis. Det är väl inte så smart att dra fram det där igen, säger hon och skrattar.

– Men det är ju därför jag håller på med kultur. Hade jag suttit full på Kvarnen och gaggat hade jag kunnat berätta historien och ingen hade lyssnat. Nu har jag orden, nu har jag möjligheten. Jag känner ingen skam över hur fel man kan hamna i situationer. Kommer nog aldrig att känna mig helt trygg med att vara någon lyckad person. Om jag inte hade gjort ”Bergsprängardottern …” hade jag nog inte kunnat fortsätta som skådespelare. Då hade jag blivit stjärnan som slocknat, ett svart hål som bara sög energi.

I nya boken berättar Lo Kauppi två parallella historier. Hur det kunde ha blivit för henne och hur det blev. Om Lena (som hon är döpt till) vars liv går åt skogen med missbruk och kriminalitet och fängelsestraff. Och om Lo, som kommer in på scenskolan.

– Hela tiden har jag haft … inte en skuld, men en slags ödmjukhet inför hur det hade kunnat gå för mig. Nu har jag möjligheten att berätta inte bara om klassresan och de möjligheter jag fick att utbilda mig. Det hade inte blivit tillräckligt intressant om jag inte haft med mig Lena, att berätta den historien också.

Hon tycker det är viktigt att även de som inte anses så lyckade i samhället får ta plats i våra historier. Så man blir inte förvånad att just Peter Grönlunds femfaldiga Guldbaggevinnare ”Tjuvheder”, där hon och Malin Levanon spelar två kvinnor som hamnat snett i tillvaron, är favoriten bland de filmer hon har gjort.

”Söp ihjäl sig som pappa”

Och hon berättar om Krippe, en stökig man som man bara önskar att Lena ville be dra åt skogen när man läser hennes bok.

– Honom var jag med hela tonårstiden. Han söp sedan ihjäl sig som pappa. Vid samma ålder, 47 år. Men jag var mycket tryggare med honom än många andra. Han gjorde verkligen sitt bästa.

Boken har hon skrivit på i sju år mellan alla skådespelarjobb. När hon satte stopp, var det 1 543 sidor, som sedan arbetats ned till normal boklängd. 

På Teaterhögskolan i Stockholm åren 1999-2003 var hon klasskamrat med bland andra Gustaf Skarsgård, David Dencik och Linda Ulvaeus. Men i boken nämns de aldrig vid sina riktiga namn.

– Jag använder dem i romanen med en blandning av andra som har gått i skolan, personer och händelser från andra årskullar. Det var viktigt att inte lämna ut personer. Det känns som att jag har beskrivit dem kärleksfullt.

”Vi var ganska olika”

Både Lo och maken Figge Norling är frilansare i samma bransch. Hon säger att hittills har det fungerat bra. De träffades för tolv år sedan när de båda var två av dem som satt i juryn som skulle bedöma de som sökte in till Teaterhögskolan i Stockholm.

– Annars hade vi nog aldrig träffats, vi var ganska olika och hade inte jobbat med samma människor.

Medan boken är fylld av hur kämpigt Lena har det i sitt liv, är Lo Kauppi sparsmakad när det gäller att beskriva Los framgångar som skådespelerska.

Det är nästan som att du förminskar dig själv och din karriär. Varför?

– Vad gullig du är … De som har sett sakerna jag gjort minns det om de har blivit berörda av det och då blir jag ju jätteglad. Det räcker.

– Fast om jag nu ska skryta lite … (skratt), så fick jag ljudbokspriset för min inläsning av Karin Smirnoffs böcker. Henne gillar jag jättemycket. En del utspelar sig i Tornedalen så då läser jag på dialekt och tog i ordentligt, går in i hur mina släktingar låtit. Där har jag fått massor av reaktioner från folk som tycker jag läst in det bra.

Så nu ligger du kanske bra till att få spela huvudpersonen Jana Kippo när hennes succéböcker blir film eller tv-serie?

– Gud, det har jag inte tänkt att jag skulle kunna vara henne. Vi är faktiskt jämnåriga. Men för mig är det inte självklara filmer, för mig är historierna fulländade som romaner.


Fotnot: Karin Smirnoffs tre böcker om Jana Kippo – ”Jag for ner till bror” (2018), ”Vi for upp med mor” (2019) och ”Sen for jag hem” (kom i april i år) – är en av svensk litteraturs stora succéhistorier de senaste åren.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.