Vägen mot en rättvis värld är radikal
Thomas Pikettys nya bok visar att ojämlikheten har blivit ett centralt fält inom samhällsforskningen
Utan att det syns i svenska medier eller hörs på de flesta politiker lever vi plötsligt i en samhällsekonomisk upplysningstid, i viss mån intellektuellt jämförbar med klimatupplysningen. Ekonomisk och social ojämlikhet har blivit ett centralt fält för samhällsforskningen.
Upplysningen om ojämlikhet är en internationell, interdisciplinär republik. Stora forskningscentra om ojämlikhet etableras, från Helsingfors, Paris och London via USA:s elituniversitet Harvard, Stanford och Berkeley till, bland annat, Quito och Johannesburg. Åtminstone fyra Nobelpristagare i ekonomi är engagerade, Stiglitz, Deaton, Banerjee och Duflo. Resultatet av 1700-talets upplysningstid blev de amerikanska och franska revolutionerna …
Den franske ekonomen Thomas Piketty är en frontfigur, och Paris school of economics ett centrum för den nya upplysningen. Där skapas The world inequality database och World inequality reports, och därifrån kommer två av USA:s mest uppmärksammade ekonomer, Emmanuel Saez och Gabriel Zucman, på Berkeley och aktuella med en analys av amerikanska skatter och skatteflykt, The triumph of injustice.
Bakgrunden till den här intellektuella omvälvningen är finanskraschen 2008, en avräkning för den galopperande ojämlikheten sedan 1980. Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet blev trots sina nästan 1 000 sidor en bestseller. Han skriver för allmänheten som en fransk intellektuell, men med den franska elitutbildningens enastående matematiska skolning har Piketty och hans kolleger också satt sig i respekt i den tidigare världsdominerande amerikanska ekonomkåren.
Inför den uttalade bankrutten för ideologier grundade på liberalismen och nationalismen är det bara utvecklandet av en verklig participatorisk och internationalistisk socialism som kan lösa dessa motsättningar
Pikettys senaste bok Capital et idéologie (Kapital och ideologi, flera översättningar kommer under året) är en breddning och radikalisering av hans förra. Breddningen är i första hand historisk och geografisk, en 750 sidor lång fresk, med färskt empiriskt djup, om ojämlika samhällen.
Han skriver om de europeiska ståndssamhällena, egendomsägarnas Europa från franska revolutionen till första världskriget, de koloniala samhällenas klyftor, med och utan slaveri, de arbetsfria jätteförmögenheternas sammanbrott från första världskrigets till andra världskrigets slut, de påföljande socialdemokratiska samhällena med sin halvdana utjämning, kommunismens och postkommunismens resultat, till och med ”hyperkapitalismen” efter 1980 och ojämlikhetens nya ökning.
Breddningen är också disciplinär, mest notervärda är författarens valanalyser, från Brasilien, Indien, Italien och Polen, men framför allt från Frankrike, Storbritannien och USA, där han visar på hur de (social)demokratiska partierna sedan 1990-talet blivit de högst utbildades parti och att politiska skiljelinjer i växande utsträckning löper mellan olika utbildade eliter. Kärnan i den högra politiska polen är dock vad han kallar ”la droite marchande” (köpmannahögern).
Det är striden för jämlikhet och utbildning som har möjliggjort den ekonomiska utvecklingen och mänskliga framsteg, och inte egendomens helgande
”Brahminiseringen”, det vill säga dominansen av högutbildade, av vänsterpartierna har gått långsammare i de nordiska länderna än i Frankrike och Storbritannien finner han, men utvecklingen går i samma riktning. Ser man på de svenska utbildningskategorierna enligt SCB:s partisympatiundersökningar, upptäcker man att i november 2018 blev SAP största parti bland de högutbildade (eftergymnasiala studier i minst tre år) – en position moderaterna tidigare haft med stor marginal.
Vid mätningarna i maj och november 2019 sympatiserade för första gången något fler av de högskoleutbildade med S+V+Mp än med de borgerliga. SAP har dock fortfarande sitt starkaste stöd bland arbetare och lägre tjänstemän.
Pikettys radikalisering är remarkabel och utvecklas i slutkapitlet:
”Inför den uttalade bankrutten för ideologier grundade på liberalismen och nationalismen är det bara utvecklandet av en verklig participatorisk och internationalistisk socialism … som kan lösa dessa [världens] motsättningar.”
Ett socialistiskt ”överskridande” (dépassement) ser han längs två vägar, den ena till social egendom, där de anställda har inflytande, den andra genom ett skattesystem som gör ägandet tillfälligt och låter kapitalet cirkulera.
En progressiv skatt på arv och förmögenheter på totalt 5 procent av nationalinkomsten skulle ge varje vuxen vid 25 års ålder en förmögenhet på 60 procent av genomsnittet. En progressiv inkomstskatt på totalt 45 procent av nationalinkomsten skulle finansiera offentlig utbildning, vård och omsorg. Utbildningsrättvisa skulle ge vuxna som inte fått en lång och dyr utbildning motsvarande resurser för vidare utbildning.
Förslaget gör inte anspråk på att vara mer än en illustrativ skiss. Dess utjämningspolitiska fiskala del är konkret och tydlig, och en internationell federalism konturtecknas, men företagsackumulationens och finansvärldens framtid stannar i mörkret.
Bokens titel syftar på en historiesyn, där ”historien är en kamp mellan ideologier och sökande efter rättvisa”. Den innehåller en intressant ”konklusion”, som nog är mer en lovande hypotes än en i boken bevisad slutsats: ”… det är striden för jämlikhet och utbildning som har möjliggjort (permis) den ekonomiska utvecklingen och mänskliga framsteg, och inte egendomens helgande, stabiliteten och ojämlikheten.” Det visar sig att synen tyvärr inte ger något bra grepp om den stora omsvängningen 1980 mot ökad ojämlikhet.
Capital et idéologie är en slösande rik bok, på 1 200 sidor, av världshistoria och samtidsanalys, skriven för vanligt folk av en av vår tids största samhällsforskare, ett storverk, som liksom allt mänskligt har sina begränsningar.