Pandemin tvingar oss leva med det okända

Edgar Morin och sambandet mellan globaliseringen, pandemin och bristande solidaritet

Av: Olle Svenning

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Edgar Morin (född 1920), fransk filosof, sociolog och författare, aktuell med en bok om covid-19 och om vilka slutsater vi kan dra av pandemin. Till höger: Desinficering  i en kåkstad i Rio de Janeiro. I de fattiga brasilianska områdena bygger medborgare eko-gemenskaper för att försvara sig mot covidspridningen, skriver Olle Svenning.
Foto: wikimedia / AP
Edgar Morin (född 1920), fransk filosof, sociolog och författare, aktuell med en bok om covid-19 och om vilka slutsater vi kan dra av pandemin. Till höger: Desinficering i en kåkstad i Rio de Janeiro. I de fattiga brasilianska områdena bygger medborgare eko-gemenskaper för att försvara sig mot covidspridningen, skriver Olle Svenning.

KULTUR

Som delaktig i pandemins riskgrupp två vänder jag mig regelbundet till  antropologen, filosofen, sociologen och författaren Edgar Morin för att få kunskap. Han fyller 100 år i juli och tillhör därmed dem vi med en possessiv formulering kallar ”våra svaga och sårbara”. Som antika porslinsgestalter. 

Jag skulle också kunna hämta råd av biokemisten James Lovelock som är 102 och som nyligen gav ut ytterligare en studie om jordens förmåga att göra motstånd mot plundring och uppvärmning. Lovelock sätter tilltro till sin gaia-teori.

Men jag har följt Morin betydligt mer ingående och under flera decennier. Hans tankebok om Europa (Penser l’Europe, Gallimard 1987) fick mig att bli EU-anhängare – alltså för unionen som princip, inte nödvändigtvis för dess ofta eländiga praktik. 

Nyligen kom Morin ut med en bok om covid-19 och om vilka slutsatser vi borde dra av pandemin (Changeons de voie: Les leçons du coronavirus, Èditions Denoël 2020). Han anger inledningsvis några förutsättningar för sina analyser: Vi måste lära oss leva med det okända och vi måste förstå hur meningslös indignation är: ”Vreden gör oss blinda”. En betydelsefull avgränsning till den gapiga kampanjjournalistik som dränker meningsfulla samtal och diskussioner om pandemi, politik och samhällsorganisation.


Morin skildrar sambanden mellan den förödande pandemin och globaliseringen, inte genom att förneka globaliseringens väldiga betydelse utan med hjälp av att peka ut en av systemets svagheter: Solidariteten är frånvarande när länder och världsdelar tvinnas allt fastare samman. Det räcker ju med att se hur vaccin fördelas över världen. I Latinamerikas informella ekonomi svälter tiotals miljoner.

Någon särskilt utvecklad global mänsklig gemenskap har inte skapats, snarare har skräcken för flyktingen, invandraren, Den Andre kommit att framgångsrikt exploateras av de som söker politisk makt. Globaliseringen har utvecklat teknik, byggt upp och slagit sönder länders ekonomier och den har samtidigt spridit de dödsbringande och samhällsförödande pandemierna. Samhällena mobiliserades inte mot de ekologiska hoten; de utvecklade militärindustri och varumarknad. Vården kallades ”tärande”. 

Allt detta har vi ju vetat, skriver Morin: Redan för femtio år sedan kunde vi mäta hur biosfären drastiskt försämrades och hotade överlevnaden. Vårdpersonal har i åratal och över en stor del av världen strejkat och demonstrerat mot urusla arbetsvillkor. Västvärlden har utlokaliserat helt livsviktig produktion av sjukvårdsmateriel till Indien och Kina. ”Självbedrägeriets politik”, skriver Morin.


Han gör en avgränsning i sin bok: Vetenskapen är inte omnipotent; den har inte makt över allt och kan inte besegra varje biologiskt eller samhälleligt hot. Han fäller det omdömet efter 75 år som forskare. Hans specialområde är ”komplexa tankar” (pensée complexe). 

I den väldiga forskningsorganisationen CNRS samlar Morin forskare från neurovetenskap, biologi,  cybernetik, historia, antropologi för att nämna några exempel. Tillsammans ska de utforska själva basen och grunden för sina respektive vetenskaper för att kunna ge svar, om än preliminära, om sammanhang, exempelvis mellan relationer människa-miljö-arter. Men de ska också pröva de rent existentiella frågorna om det meningsbärande i livet, helt enkelt underlätta  för människor att förstå sina egna livsvillkor och bli självreflexiva.


Morin distanserar sig från de apokalyptiska och dystopiska budskap som sprids, ibland som underhållning. Han beskriver sig själv som ”opti-pessimist”. En rimlig hållning för en person som överlevt spanska inbördeskriget, antisemitism, militär motståndskamp mot Hitler, Stalins utrensningar och tvingats uppleva ohyggliga familjetragedier. Men också vunnit pris som filmare under festivalen i Cannes, skrivit om Hollywood, underhållningsindustrin och om klassisk litteratur och poesi.

Allt oftare skrivs begreppet covid om till ”syndemie” – en pandemi som också får svårartade sociala konsekvenser

De personliga förlusterna skildrar Morin i Människan och döden, som kom ut 1951 men borde vara särskilt aktuell i vår tid, när vi dagligen räknar och redovisar antalet döda, som i serietabeller eller börsrapporter och samlas till små begränsade begravningar, ibland av personer vi inte kunnat möta under deras långa svåra sjukdomsperioder. Hur förändrar all denna sorg och död oss?

Morin var länge en del av ”den andra franska vänstern”, decentralistisk och anhängare av ”autogestion” (självstyre, industriell demokrati, till exempel). Omvärlden följer, fast ännu försiktigt, spåren. I de fattiga brasilianska kåkstäderna bygger medborgare eko-gemenskaper för att försvara sig mot covidspridningen, samma sak händer i flyktingläger i Lesbos och i de eländigt fattiga förorterna till Paris.


Allt oftare definieras eller skrivs begreppet covid om till ”syndemie” och med det menas en pandemi som också får svårartade sociala konsekvenser, särskilt för de mest utsatta och marginaliserade. De europeiska gränserna hölls öppna till dess säsongsarbetare från den fattiga omvärlden hade kommit fram och ställt sina kroppar till förfogande för lantbruk och livsmedelsindustri. I Tyskland spreds pandemin genom inhyrda arbetare inspärrade i skräckartade slakterier. 

När pandemin blev ett faktum i norra Italien drev Confindustria (italienska arbetsgivarna) kampanjen på temat ”Här arbetar vi”. I Frankrike avskedades hälsoinspektörer och fackets miljöansvariga när de kritiserade bristen på skydd mot viruset. Sjukdomens spridning följer av var man befinner sig i produktionsordningen. Covidpandemin är, skriver EU-facken, ytterligare ett argument för den företagsdemokrati och de ändrade maktförhållanden som Edgar Morin krävt i mer än ett halvsekel.


Ett nytt klassbegrepp har försiktigt börjat formuleras. I stället för det mer och mer politiskt uttjänta ”arbetarklass” används klassifikationen ”ekosocial klasstillhörighet”, som kombinerar individens sociala position med hans eller hennes placering i ekosystemet. Uttrycket är skapat av Edgar Morins något yngre kollega Bruno Latour, 74, och en av samtidens ledande forskare. 

Han gör en politisk-demokratisk laddad distinktion mellan två sorters biopolitik: den hygieniskt orienterade och den ekologiska. 

Han föreställer sig att under en pandemi kan en någorlunda stark stat i samverkan med hälso-och vetenskapsexperter driva igenom nedstängningar av samhällen och drastiska inskränkningar i den personliga friheten. Och organisera vaccinationer. En viss konsensus uppstår: medborgarna anpassar sig i huvudsak till överhetens beslut.

Nästa steg, biopolitik 2, måste innebära att samhällen, globalt, anpassar sig till ekologiska villkor och att de ska vägleda produktion, sociala villkor, transporter och förhållande till råvaror. Dessutom förändra många av de självklarheter som ingår i vårt vardagliga liv. Det handlar ytterst om överlevnad och kamp mot de allt oftare återkommande pandemierna. Men räcker överlevnad som argument? Latour är osäker, något uppgiven.


Han driver ännu större projekt. En vacker samlingsvolym som han redigerat har titeln ”Reset modernism”. Man kan tolka uppmaningen på minst två sätt: Återställ modernismen eller nollställ modernismen.

En mer revolutionär paroll är svår att finna.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.