Jan Scherman ställer fel frågor om mediestödet

Det är regeringens ointresse för nollmomsen som är mest intressant

Thomas Mattsson och Jan Scherman debatterar den utredning om mediestödet som Mats Svegfors just presenterat.

”Utredaren ska även ha en nära dialog med branschens aktörer. En konsekvensanalys ska genomföras av hur förslagen kan komma att påverka olika typer av medieföretag och mångfalden på mediemarknaden.”

Så stod det i regeringens direktiv till mediestödsutredaren Mats Svegfors. Och det var kanske heller inte så konstigt: skattebetalarna bidrar i år med cirka en miljard kronor till så kallade allmänna nyhetsmedier, och det är förstås viktigt att statens anslag förvaltas på bästa möjliga sätt för att uppnå de mediepolitiska målen.

Som dåvarande kulturminister Amanda Lind också slog fast ska det nya mediestödet från 2024…stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet via en mångfald av allmänna nyhetsmedier med redaktionellt innehåll av hög kvalitet”.

Kort sagt: Mats Svegfors och hans tjänstemannakollegor på Kulturdepartementet fick ett explicit uppdrag från regeringen om samverka nära tidningsbranschen för att bland annat förstå hur ett presstödssystem som funnits sedan 1971 snabbt ska kunna reformeras.

Jan Scherman ställer nu frågan: ”Vad hände med alla miljarder, Svegfors?”. Scherman skriver vidare att de ”största mediekoncernerna” ska få mest, enligt det nya förslaget om nytt mediestöd, och det är korrekt. Stöd ges ju per titel och den som tar det största ansvaret för att exempelvis utge lokaltidningar på små orter där det saknas demografiska eller ekonomiska förutsättningar, kommer följaktligen att bli berättigad till samhällets stöd för denna demokratigärning.

Som tidigare hög chef inom både Bonnier- och Schibsted-koncernerna hade Scherman förstås också kunnat konstatera att just Bonnier News och Schibsted är de två koncerner som, enligt Svegfors-utredningen, kommer att förlora mest pengar på den nya ordningen. Detta eftersom, kort sammanfattat, alla titlar som får stöd idag kommer få dela med sig till fler tidningar i morgon. En god ordning som på ett solidariskt sätt fördelar om statens mediestödsanslag till mindre redaktioner.

Varför finns egentligen mediestöd?

Därför att oberoende journalistik är en central förutsättning för en fungerande demokrati och att dagstidningarna därför utgör samhällsviktiga verksamheter – och har gjort det ända sedan 1700-talet.

Tidningsutgivarna (TU) bildades dock först 1898 men är idag Sveriges största branschorganisation för media. Med cirka 120 medlemsföretag över hela landet sysselsätter TU flest journalister och ger ut flest titlar. Miljoner människor får varje dag nyheter och opinionsbildning från dagspressen.

Amanda Lind beslöt därför att mediestödsutredningen, den som i måndags överlämnades till den nya kulturministern Jeanette Gustafsdotter, skulle gälla just allmänna nyhetsmedier. Så har tidigare varit fallet med det 51 år gamla presstödet och den avgränsningen gällde alltså också nu för Mats Svegfors.

Varför bara allmänna nyhetsmedier?

Driftsstödet, den största stödformen, ges idag bara till abonnerade nyhetstidningar. Tidningsutgivarna har i utredningsprocessen både i intervjuer, podcasts, scenpaneler samt i dialog med utredningen föreslagit att också gratistidningar och nyhetsdrivna tidskrifter torde få komma ifråga för stöd. I många geografiska områden utgör den lokala gratistidningen den enda journalistiska verksamheten. Inom många ämnesområden bidrar tidskrifter med relevant bevakning.

Men. Uppdraget från regeringen till mediestödsutredningen var tydligt – läs: ”allmänna nyhetsmedier” – och utifrån det perspektivet är de 271 sidor som nu lagts fram för remissrunda ett genomarbetat förslag. Det fördelar om skattepengar från stora till små tidningar. Stora koncerner får dela med sig till ensamdrivna gratistitlar. Fokus är på originaljournalistik. Det enda som saknas är den nollmoms som är just det indirekta mediestöd som bäst skulle tjäna mediepolitikens mål.

Återigen: i direktiven till Mats Svegfors stadgas att han inte ens får föra fram argument för och emot den nollmoms som gällde för alla dagstidningar fram till 1995, som EU:s alla finansministrar möjliggjorde igen med beslut i november 2021, som rådet inom EU beslöt om i april 2022 och som redan finns och fungerar väl i både Danmark och Norge.

Trots att en enig styrelse i Tidningsutgivarna, alla representanter från landets alla minsta och största publikationer, ur ett helhetsperspektiv konstaterat att ett kvalificerat momsundantag skulle vara det bästa stödet för att säkra fortsatt utgivning, fick nollmomsen alltså inte ens tas upp till förutsättningslös prövning. Tvärtom blev det en politisk kompromiss där Finansdepartementet blockerade Kulturdepartementets ambitioner och detta står till och med rent ut i direktiven: ”Utredaren ska varken lämna förslag eller bedömningar på skatte- och socialavgiftsområdet.”

Tydligare kan man knappast politisera en utredningsprocess. Men det har kanske mindre betydelse, då det blir en ny regering och en ny riksdag som efter valet ska ta ställning till det framtida mediestödet.

Den viktiga frågan nu är inte varför utredningen tillgodogjort sig kunskap från den bransch som ska utredas. Det kan tyckas självklart och i alla händelser fick utredningen en direkt order om att göra så i sitt direktiv. Mer intressant är varför S-regeringen i Sverige inte ens vill lyssna till de positiva erfarenheter som S-regeringar i Danmark och Norge gjort på relativt liknande mediemarknader.

Och hur kan den promemoria om nollmomsen som S-ledda Finansdepartementet ensidigt tillfört mediestödsutredningen, utan att den senare fått pröva påståenden där i sak, innehålla faktafel? Är det så vi ska skapa underlag för fördelning av cirka en miljard skattekronor?

Det är frågorna vi borde söka svar på, Janne Scherman, om vi ska försöka förstå hur samhället bäst ska få journalistik i hela landet.

Thomas Mattsson är ledamot av Tidningsutgivarnas styrelse och ordförande i TU:s mediestödsgrupp.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.