Oartigt och arrogant, Svenska Akademien

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-10-25 | Publicerad 2016-10-24

Ulf Lundell om Per Wästbergs uppläxning av Bob Dylan – och alla Mr Jones i den svenska kultursfären

”Det är Akademien själv som håller på att schabbla”, skriver Ulf Lundell, apropå Bob Dylans tystnad om Nobelpriset.

För några år sedan (i min ålder kan det vara 3, eller 10) hämtades jag i Aspudden av en finsk gentleman som körde en stor, svart, amerikansk SUV. Vi rullade smygande tyst nerför backen i mörkret. Jag sa att: Fantastisk bil. Fick den för en vecka sen, sa killen.

Jag tror vi var på väg till en spelning på Globen. Sen sa han, på den där skönt likställda finlandssvenskan: Hade haft den i två dagar, hämtade Bob Dylan på Arlanda. Okej, så jag sitter i samma SUV som Bob setat i. Killen: Det första han gjorde där bak var att tända en cigg.

Där försvann den nybilsdoften. Det måste man säga var rätt oartigt och arrogant gjort av Dylan.

Jag ligger och läser i stormen och regnet, tv:n på, och i ena örat hör jag plötsligt att Svenska Akademien tycks ha brutit sin tystnad gällande den TYSTNAD som Bob Dylan utövat sen han tilldelades Nobelpriset i litteratur för 2016. Denna TYSTNAD anser man är ”oartig och arrogant”!

Den här dylanska tystnaden verkar vara ett mysterium, en väldigt TALANDE tystnad, nästan skrällande. Den rör upp känslor. I tidningarna har det förekommit en del märkliga tolkningar. Johan Hilton i DN till exempel, han spekulerar i att den dylanska tystnaden ”ter sig alltmer som en provokation”. Mot vem kan man undra? Mot Johan Hilton? Vidare: ”Visst, manlig tystnad kan vara både talande och sexig. Men det är också en egenskap som skördar offer.”

Där fick vi oss ett genusperspektiv. Hilton tror också att Dylan aldrig fått lära sig ”hur man beter sig”.

Jadu, Hilton, vem fan har nånsin krävt att en konstnär ska ”bete sej”? Ja, småborgarna kanske, men jag är helt övertygad om att Bob Dylan vet mycket VÄL hur han (och en del av oss andra) ska bete sig i den hårda, råa värld han befunnit sig i sen ungdomen. Nöjesindustrin kallad. Världsberömmelse. En fråga om livhanke. Att bevaka sina funktioner, mänskliga, konstnärliga, artistiska.

Sen har vi Lena Andersson. Hon spekulerar för sin del i Expressen att Dylan kanske är Hugo Rask. Mannen som inte hör av sig om han tänker komma eller inte, som sen kommer, men ignorerar totalt inbjuderskan. Ska handla om ett maktspel, menar hon. Maktutövande. Än en gång: Mot vem? Sitter han borta i LA och maktar mot Akademien? Eller mot oss alla?

Jens Peterson, Aftonbladet, har gjort en lång intervju med BD för några år sen, nämnde då N-priset, varpå Dylan kontrade: N-priset, vad är det?

Ett svar som på Dylans sätt förmodligen betydde: Kom för fan inte dragandes med det där djävla Nobelpriset!

Det är så man gör för att behålla nivå och någorlunda sinnesro i en hård, galen bransch. Man vill inte bli störd, man vill absolut inte bli Gudagjord. Det är livsfarligt. Man kan lätt dö av det.

Jag är ingen expert på Dylan, men jag har lyssnat på honom sen jag var 15–16 och lyssnat sen dess, läst x antal böcker i ämnet så att säga, försökt förstå hans sånger, hans texter, försökt hålla koll på hur han skött eller inte skött sin karriär, man försöker lära av dom stora, dom andra, och dom stora sneglar på varann, man måste hela tiden framåt i oledad terräng.

Är det nån som minns folksångardagarna i Greenwich Village, New York? Längesen, början av 60-talet. Redan där försökte man omhulda Dylan och göra honom till ”sin”, till nånting han till slut inte stod ut med. Sen hängde han på sig en elgitarr på Newport Folk Festival 1965. Publiken chockad med gapande munnar, sen: Förräderi! Oerhört!

På den tiden var det att sälja ut, akustiskt fint och puristiskt och ÄKTA skulle det vara. Nu var Dylan en Quisling och jakten kunde börja, och har pågått sen dess. Vissa människor tycks inte kunna leva sina liv utan att det blir kontroversiellt, om det så bara är en cigg i en sprillans ny amerikansk SUV.

Det finns ju en radda genom hela Dylans karriär. Alltid har det varit nåt, eller är. Dylanfolket DOG nästan när den nykristna plattan Slow train comin’ kom ut, när var det, slutet av 70-talet. Förrädare. Han åker till Israel. Förrädare. Han gör inte tillräckligt bra plattor. Förrädare. Han kan inte sjunga. Förrädare. Och så vidare.

Med mr Dylan kan man aldrig veta så noga. Hur många känner till exempel till att han äger en hel shoppingmall i utkanterna av Los Angeles där han har sin egen boxningsring? Eller, på tal om SUV:ar: hans reklam för jätte-SUV:en Cadillac Escalade, riktigt pajjig reklam? Eller att han låter en bank använda The times they are a-changing?

Det är som det är. Trust the art, not the artist. Som man brukar säga.

Just nu känns en låt ur hans fantastiska låtskatt svidande aktuell: hans skoningslöst stenhårda Ballad of a thin man, med refrängtexten: You know something is happening here, but you don’t know what it is, do you, Mr Jones?

Det har i decennier spekulerats i vem denne mr Jones kan ha varit. Brian Jones? Eller kanske en av dom där journalisterna som blir så smärtsamt nergjorda och bortkollrade i filmen Don’t look back kanske. Nån där hette visst Jones. Eller Dylan själv? Det finns en uppsjö förslag. Dylan själv har förstås aldrig sagt nåt, han låter gåtan hänga i luften, så vem som helst av oss kan vara Mr Jones faktiskt. Om och när vi känner för det.

Men just nu i dessa Nobelprisdagar finns det några intressanta nya kandidater. Johan Hilton förstås, den väluppfostrade, som varken kan eller vill förstå nånting, som snackar om ”manlig tystnad”, rejält platt och dumt. Åtminstone in this case. Han är helt klart en Mr Jones.

Lena Andersson får vara en Ms Jones med sitt hugoraskande, också det på svårt låg nivå. Och alltså nu, om jag ska tro mitt ena öra: Svenska Akademien. Genom sitt uttalande om ”oartigt och arrogant” har Akademien lyckats göra sig själv till en hel drös mr and ms Jones.

Snyggt jobbat. Not.

När Samuel Beckett fick Nobelpriset var hans enda kommentar ett förtvivlat NO! Eller om det var NON! Jag tror inte Akademien i det fallet kom dragandes med ”oartigt och arrogant”. Sartre, tog ju inte ens emot, protesterade genom sin vägran, men skulle ändå ha stålarna tre år senare, Akademien ansåg inte det ”oartigt och arrogant”. Vad jag vet. Konstigt kanske, men inte det andra. Bara ett par exempel, det finns fler, alla ”tar emot” på sitt sätt, eller tar inte emot.

Så, vad handlar det om i Dylans fall? Det rör sig ju inte om nån 25-årig rockslusk, det rör sig om en rockartist i den mogna åldern av 75 som framför sina texter till musik, en lyriker i ordets rätta bemärkselse. Men han tycks inte behöva bemötas med samma vederbörliga respekt som dom rent litterära författarna? Har nån plötsligt slängt in en elgura i dom heliga, puristiska rummen? Pågår allt fortfarande?

Jag har respekt för Svenska Akademien, så gammaldags är jag. I en värld som blir allt vulgärare och lealös är jag glad om nånting står där det står och håller på sina seder och bruk. Det finns ett värde i det.

Bob Dylan har för år 2016 tilldelats Nobelpriset i litteratur. Tilldelats alltså. Han har ju inte bett om det. Den tilldelade kan i det här fallet, och i andra, ta emot eller inte ta emot på vilket sätt hen vill: skräck, själagladelig, lycka, dämpat, far åt helvete! jag tackar vördsamt … hur som helst. I det HÄR fallet gäller det att hålla sig till regeln att INTE just OARTIGT och ARROGANT kommentera pristagaren.

Det sitter tillräckligt med författare i Akademien som säkert förstår att det här med priser kan vara farligare, jobbigare än vad det kan vara uppmuntrande och bevisande berömmande.

Det är inte N-priset till en rockartist som kan sänka värdet, substansen på och i Akademien, det är Akademien själv som håller på att schabbla just nu. Man bör hålla stilen, vad som än händer med Dylan. I dag vet jag att det är Per Wästberg som har uttalat sej. Ännu en Mr Jones alltså. Men han representerar hela Akademien.

Jag känner att jag har en rätt märklig sits i allt det här. Förutom då att jag följt Dylan under alla dom här åren. 1975 kom min första platta ut, 1976 min första roman. Sen dess har jag levt mitt liv med ett ben i ena världen, ett annat i den andra. Båda världarna är fascinerande. Det innebär inte att jag tycker om all musik, all litteratur, men båda världarna har gett mig mycket.

Det kanske ändå var roligare när tanken på ett N-pris till Dylan kändes som en otänkbar, men tänkbar, absurd tanke. Jag tror han hatar N-priset. Han känner att det är förödande och kanske opassande. Enklare var det att ta emot en Oscar för filmlåten Things have changed. Den utmärkelsen gjorde honom så glad att han ställde Oscarn på förstärkaren och giggade med ett sällsynt grin på läpparna.

Jag läser att den så kallade Kulturmannen nu ska vara bortträngd av Dylanmännen. En skock. Som djävlas med kvinnliga journalister som inte uppskattar Bobs N-pris. Ett gäng små-Trumpar. Dom skämmer ut sej. Stacklars satar. Det är beklämmande, som en hel del annat i den här soppan.

Jag tror att medalj och diplom åker ut till USA:s ambassad vid Gärdet, stålarna åker till LA. Nåt tal att läsas upp, som i Hemingways fall, tror jag inte på.

Och sen är den här saken avslutad.

Men, det skulle ändå inte förvåna mej om Mr Dylan plötsligt dyker upp, skönt riggad för fest, och tar emot priset. Inget med Dylan kan förvåna mej.

Ulf Lundell

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.