Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Agne, Ove

Kritik bör inte vara att läsa som en psykopat

Rasmus Landström svarar om Alice Munro

Alice Munro intervjuas i samband med nobelpriset i litteratur, 10 december 2013. Ett av de bästa nobelprisen på 2000-talet, anser Rasmus Landström, men det hindrar inte att man kan läsa hennes noveller på ett nytt sätt: ”Att hålla isär estetik och etik efter insikten om hur Andrea fick sitt liv sönderslaget är inte längre möjligt. Den nykritiska positionen blir liktydig med att läsa som en psykopat.”

I novellen ”Labour Day-middagen” skildrar Alice Munro en het sommardag i barnboksillustratören Robertas och den pensionerade läraren Georges liv. Roberta misstänker att George inte attraheras av henne längre, men eftersom hon finner hans blandning av omtanke och aggressivitet oemotståndlig håller hon fast i honom. Framför allt är George en ljuvlig styvfar åt hennes två döttrar som han utvecklat en lekfull jargong med.

”Labour Day-middagen” brukade vara en av mina favoritnoveller av Munro. På ett smått briljant sätt berättar den om terrorbalansen som relationer ofta kräver av oss. Här finns också Munros unika sätt att gestalta plötsliga insikter, som känns som psykologiska genombrott. Men så går tid, insikten sjunker undan och som läsare förstår vi att de kanske inte var så viktiga. Det är liv – i hela sin vidd.

I en sublim scen sitter Roberta bredvid George i deras pickup och observerar hur han tittar med avsmak på henne. Ändå genomströmmas hon av kärlek eftersom han låter flickorna åka ”barbacka” på bilens flak när de guppar fram genom majsfältet. Omtanke och risktagande slingrar sig om varandra i en ormgrop.


När jag läste Rachel Avivs långa reportage i New Yorker om hur den verkliga förlagan till George – styvfadern Gerald – en natt lyfte upp nioåriga Andreas sömniga kropp och våldtog henne bokstavligen hörde jag hur någonting gick sönder i det litterära maskineriet. Var pedofili den yttersta änden av hans ”risktagande”?

Borde jag ha struntat i känslan av sjunkande litterärt värde? Går det inte att läsa ”Labour Day-middagen” nykritiskt? Jo, det gör det väl. Men frågan är vad det får för konsekvenser? Det finns en oerhört välgjord dokumentation av hur nära novellen ligger familjen Munros verkliga liv, Geralds övergrepp är erkända och lagförda, Alice Munros val av styvfadern framför dottern finns svart på vitt i brev. Själv finner jag det omöjligt att njuta av novellens exakta psykologiska observationer med den vetskapen. Munros litterära styrka – den empatiska inlevelsen i alla sina karaktärer, den milda likgiltigheten för karaktärsbrister – har havererat.


Ändå blev det ramaskri när jag påtalade detta i korta ordalag i en krönika. Snabbt förvandlades det till en allmän debatt om biografins betydelse för texten, medan Munro försvann ur blickfånget. Vilket var lite synd. Jag hade hellre diskuterat hennes noveller. Men eftersom angreppen varit hårda måste jag besvara den mera principiella kritiken.

Själv tänker jag mig kritiken som en fri form, där många typer av läsningar är möjliga

I Expressen dundrade Victor Malm att utdrag ur brottsregistret inte kan belasta det litterära värdet. Det är lätt att hålla med generellt – men problemet är att Malm argumenterar mot sin tidigare ståndpunkt. I gangsterrappdebatten för några år sedan tyckte han nämligen att brotten kopplade till musiken gjorde det omöjligt att försvara artister som Yasin genom nykritiska tolkningar. Fast kanske gäller sambandet bara musik? För i en annan text argumenterar Malm för att Pippi Långstrump har ett objektivt litterärt värde.

Själv har jag svårt att veta vilken variant av vindflöjeln Malm jag ska argumentera emot. Men jag misstänker att han faktiskt tycker att den litterära texten har ett inneboende värde. Vilket får materialisten i mig att storkna - i mina ögon är det metafysiskt mumbojumbo. För vad kommer denna objektiva skala ifrån? Gud? Själv tror jag att det litterära värdet uppstår i mötet med läsaren och min text handlade om hur denna insikt äntligen tycks ha sjunkit in i kritikerkåren.


Jag undrar om Malm ens är insatt i fallet Munro? Något säger mig att han skulle ändra ståndpunkt om han förstod hur ”nära livet” hon skriver, och vilken bärande bjälke hennes empatiska blick är. Vem vet – kanske skulle Malm inte betrakta det litterära värdet som oförstörbart adamantium längre?

Samtidigt hade de belackare som läst hela min text och inte börjat tugga fradga halvvägs kunnat notera att jag landade i ungefär samma slutsats som Malin Ullgren i sitt svar. Det nykritiska sättet att läsa är inte värdelöst – men numera krävs en vighet hos kritikern. Till exempel tycker jag att det går alldeles utmärkt att läsa Fernando Pessoas ”Orons bok” och bortse från att han stöttade diktatorn Salazar. Jag anser rentav att man kan njuta av hans demoniska individualism, trots att den inte helt går att frikoppla från hans fascism. Däremot tycker väl knappast någon att det går att läsa Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” och bortse från att den är skriven av ett nazistiskt nättroll. Vighet som sagt – en positiv utveckling.


Den främsta härföraren av texten med stort t är inte oväntat Mikaela Blomqvist. Det är lätt att nicka instämmande när hon skolfrökenaktigt berättar vad bra kritik är i GP. Kritikern ska läsa känsligt, med distans, inte ordna förhör eller fälla moraliska domar. Ändå känns det som om hon kopplar nackgrepp på kritiken med alla sina ”ska”. Själv tänker jag mig kritiken som en fri form, där många typer av läsningar är möjliga. Samtidigt förstår jag att Blomqvist reagerar som hon gör. Hon har byggt hela sin karriär på att – på ett fullkomligt förutsägbart sätt – försvara den nykritiska hållningen. Läs till exempel hennes devota hyllningar av Katarina Frostensons försvarsskrifter för sin våldtäktsdömde make. Få texter har givit mig en så fadd smak i munnen – och parallellen till Munro är slående.

Även att läsa med genrekunskaper – som jag skrev om i den andra delen av krönikan – avfärdar Blomqvist som ”dålig kritik”. I mina ögon är detta ett av de senaste decenniernas stora framsteg. Minns att det inte var så längesen som kritiker kunde avfärda Stephen King som en simpel likbärare, Tobe Hoopers mästerverk ”Motorsågsmassakern” kallades ”våldsporr” och en skräckförfattare som Susan Hill inte recenserades. Att kritikerna i dag kan låna konnässörens blick – och observera små variationer av teman – är en stor kunskapsutvidgning.


Slutligen Aase Bergs sörja till text i DN som jag finner svår att ta på allvar. Hon tycks mest vilja vara edgy och tala om att Munro minsann är överskattad. Det är inte min åsikt – tvärtom anser jag att Nobelpriset till henne är ett av 2000-talets bästa. På många sätt har hennes noveller blivit ännu intressantare efter Rachel Avivs essä. Eftersom de ofta bygger på att sanningar slår ner och sedan ersätts av självförnekelse. Men att hålla isär estetik och etik efter insikten om hur Andrea fick sitt liv sönderslaget är inte längre möjligt. Den nykritiska positionen blir liktydig med att läsa som en psykopat.

Hur ”Sagan om ringen” blev techmiljardärernas ideologiska kompass
Hur ”Sagan om ringen” blev techmiljardärernas ideologiska kompass
55:11
Ljudet, konsthallen och det offentliga
Ljudet, konsthallen och det offentliga
37:55