Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Agne, Ove

Det är inte farligt att lida av moderskärlek

Kan det inte få vara jobbigt att vara så bra förälder att man nästan måste läggas in?

I SVT-serien ”Cecilias unge” beger sig Cecilia Hagen och Jonatan Unge – mor och son – ut på en resa tillsammans.

Det är så vackert. Hur bra morsa Cecilia Hagen är i ”Cecilias unge”. Den där plottlösa, intrigavsaknade gestaltningen av kärlek är magnetisk att kolla på. Och trots att det borde vara på motsatt sätt, är en moders kärlek för sitt barn en sällan berättad story.

All konst handlar ju om tre saker: död, gud och kärlek. Det här innehåller två av dem. I all sin dokumentära, till synes enkla, form.

Jonatan Unge är rädd för att hans morsa ska dö. Heder åt skaparna som vågar veta att det räcker.

Han formulerar i första avsnittet sin egen brist på känsloreglering. Blir sur att mamma är långsam och gaggig, men förstår att det är en maskerad rädsla för att hon ska försvinna. Det finns ingen twist eller upplösning på den där rädslan. Den där döden är liksom allt och allas och det är generöst att vi får stirra rätt in i den via de här otroligt begåvade mediala narrarna, som stått i vår tjänst så länge och nu ger oss även det; en härbärgering av separation. Det negativa med kärlek, som är smärtan i det stundande avskedet.

 

Det är nåt med samtiden just nu som upprätthåller en motvilja mot att må skit, så klart, eftersom man mår skit.

Men hur ska jag förklara; jag är emot det? Jag tror vi måste omformulera emotionellt lidande och integrera det i vad som är en människa. Vad som är en relation.

P1 larmar om nya folkhälsofaran ”intensivt föräldraskap”, att om man sätter sitt barn i första rummet kan man känna sig sliten, trött, få höga stressnivåer, ja må skit helt enkelt. Och i SVT Morgon berättar en forskare med brant vinklade ögonbryn om föräldrar som jobbar 40 timmar i veckan, följer med barnet på aktivitet och vid middagen frågar hur barnet mår psykiskt och leker med barnet efteråt. Det är utbrännande. Det tvivlar jag inte på. Inte heller på att känslan att inte räcka till.

Men varför är det så farligt att lida? Kan det inte bara få vara jobbigt att vara så bra förälder att man nästan måste läggas in?

 

Jag tycker Gen Z läser läget bättre än de här forskarna: de skaffar inte barn för de inser tyngden av det. Men vi millennials som redan har? Är det inte dödsdömt att liksom inte bli utbränd? Jag föreslår att utforska spiralen neråt i sjangserat mående i stället.

För pressen på att må psykiskt bra är starkast av allt som pressar. Charlataner slår mynt av det. Självhjälpstrenden har till och med nått de intellektuella klasserna. Alla vill ha råd att slippa lida.

Men tänk om det är på ett annat sätt? Tänk om Cecilia Hagens till synes självuppoffrande moderskärlek har skapat en relation som inte alls bidrar till immunitet mot smärta? Utan tvärtom öppnar en avgrund i henne, i hennes barn, och det är också kärlek fast den inverterade, den som bär sorgen. Det är ett lidande, som nog måste finnas för att få vistas i det andra. Jag vet inte. Jag blir inspirerad i alla fall. Köra intensivt.