Frågan om Qatar kommer aldrig ställas

David Beckhams liv blir dokumentär på Netflix

David Beckham med bl.a. FIFA:s president Gianni Infantino i Qatar.

Nu är det klart att David Beckham ska få en dokumentärserie på Netflix. Som aktiv spelare var han aldrig bäst av alla, däremot mest medial av alla. Efter karriären har han bland annat gått in som ägare i nyskapade Inter Miami FC, som slussades rakt in i amerikanska högstaligan, vilken är omöjlig att åka ur.

”Nu är rätt tid att berätta. Det finns så många kapitel i min karriär. Uppgångarna, nedgångarna, barnen, familjen. Det finns så många lager”, säger Beckham på Netflix hemsida. Jag kommer att tänka på komediserien Modern family, när Mitchell har misslyckats med sina födelsedagsplaner åt maken Cameron, och som nödlösning bokar en dagskryssning. ”Ditt liv är ju som en resa”, ursäktar sig Mitchell. ”Det är i och för sig allas, men absolut”, svarar Cameron.


På Netflix kan man se personporträtt av Christiano Ronaldo, Travis Scott, Taylor Swift, Lady Gaga, familjen Kardashian, Michelle Obama, Neymar och många fler. Narrativet upprepas – tittaren utlovas en intim inblick i kändisarnas vardag. De som utifrån tycks ha allt, går i själva verket igenom jobbiga saker också. Men nu har de klarat sig ut på andra sidan! Och de är här för att dela med sig av visdomen till oss andra. Lägg in stämningsfull musik och den sortens uppmuntrande budskap som får plats på vykort och affischer.

Dokumentärerna är dyra produkter som skickligt maskerar det faktum att de inte alls är dokumentärer, utan en del av ett PR-maskineri. Men för den som tittar noga är det tämligen uppenbart att den närgångna inblicken uteblir.

Jag tror inte ens Neymar själv förstår hur sorgligt hans liv framstår. Hans agent är hans pappa, som enbart tycks betrakta honom som en källa till intäkter. Vännerna skrattar och nickar, även när han säger något dumt eller tråkigt. Världsstjärnorna blir alltmer verklighetsfrånvända eftersom de kan (och tvingas) bygga upp en tillvaro där de aldrig kommer i kontakt med vanliga människor. De är så skyddade att de tillåts sätta villkoren för allt som förmedlas utåt. Inte konstigt att de påstått autentiska dokumentärerna blir lika gripande som ett sponsrat Instagram-inlägg.


Mest uppmärksammat inom genren är kanske Last dance, om basketlaget Chicago Bulls när de stod på sin topp. En inledningsvis hyllad dokumentärserie. Efter hand har den skuggats av det faktum att Michael Jordans eget produktionsbolag låg bakom. Många vittnar om att Jordan, Bulls starkast lysande stjärna, själv valde vad som klipptes bort och inte.

Med det i åtanke borde man inte bli förvånad över att just Last dance är det som inspirerat Beckham till att släppa in kamerateamet i hans eget liv. Regissör är Fisher Stevens, som bland annat har gjort den Oscarvinnande och brutala The Cove, som skildrade delfinjakt i Japan. I sammanhanget blir det svårt att betrakta som något annat än ett konstnärligt alibi.


För någon månad sedan diskuterades dokumentärens krav på att återge en ”exakt sanning”, efter att filmen Sabaya kritiserades för att innehålla fabricerade scener. Säga vad man vill om det, men jag föredrar en konstnärligt driven film som åtminstone har för avsikt att berätta något viktigt, framför kändisarnas tomma, parfymdoftande sommarprat, alla dagar i veckan.

En sådan film hade till exempel kunnat ställa lite kritiska frågor kring hur Beckham tänkte när han valde att bli ambassadör för VM i Qatar för 1,8 miljarder svenska kronor. Nu bör ingen hålla andan.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln