Att allt kan hända är inte längre ett löfte utan ett hot

Av Tone Schunnesson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gängvåldet diskuterades på Latinskolan i Malmö när Aftonbladet kultur senast var där. Så blev två lärare plötsligt mördade av en elev och en annan sorts våld tog sin plats i elevernas vardag.

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022.

Måndagen den 21 mars hade Angelina Acevedo dåliga vibes och bestämde sig för att inte gå till skolan.

Sanna Karinsdotter Pålsson och Agnes Berglund går, precis som Angelina, tredje året på gymnasiet och hade som alla i årskursen den dagen en lång föreläsning om religion. Representanter från de fem världsreligionerna närvarade och temat på föreläsningen var att samexistera.

Det var en lång dag och strax efter att Sanna kommit därifrån, vid halv fem, nåddes hon av nyheten att det pågick en attack på skolan och att någon blivit skadad. Tankarna gick till föreläsningen, kanske hade någon blivit attackerad för sin religion?

Sanna var på väg in på bio när hon fick reda på att det var några som jobbade på skolan som blivit skadade. Innan hon satte sig i salongen gjorde hon en mailtråd med alla sina lärare för att kolla att de var okej. Tre timmar senare var filmen slut och när hon öppnade mailen hade alla lärare svarat henne, utom en. Hennes mentor.

Att Angelina inte var i skolan den måndagen var ovanligt. Hon älskar Latinskolan och brukar alltid gå. När hon fick höra om dödligt våld på skolan tänkte hon att det gällde en skolskjutning. Angelina, som går i en annan klass än Sanna och Agnes, fick inte bekräftat förrän dagen efter vem som hade dött, när hon på morgonen fick ett mail från sin lärare. När hon öppnade och såg att det var ett meddelade om dagens lektion, förstod hon att det var ett förinställt meddelande och att ryktet stämde.

De båda kvinnorna – Angelina, Agnes och Sannas lärare – hade blivit mördade av en elev.

Sist jag var på Latinskolan var det för att skriva om våld, men ett våld som tvärtemot de senaste årens många skolattackerna diskuteras nästan dagligen. I december följde jag med Nicolas Lunabba till skolan, där han skulle bli intervjuad av två elever som gjorde ett skolarbete om gängkriminalitet och dödligt våld bland unga.

Han har blivit en röst som nyanserar samtalet om det dödliga våldet, eftersom verksamheten han är aktiv i framför allt jobbar med att bidra med närvaro, trygghet och en meningsfull fritid i politiskt försummade områden. En radikalt annorlunda ingång till våldet, som politiker och media mestadels bemöter med krav på högre straff, hårdare kontroll och mer eller mindre uppenbar rasism.

En av eleverna som intervjuade Nicolas var Angelina och under samtalet kom det fram att hennes vän förra året blivit skjuten till döds. På kort tid hade den unga killens liv fullständigt förändrats och utgången blev den värsta tänkbara. Tjejerna försökte, precis som alla andra, hitta ett sätt att stå ut med sorgen och hitta ett svar på varför vi lever i ett samhälle där unga dör så våldsamt.

När det i slutet av mars står klart för mig att en elev mördat två kvinnliga lärare med yxa och kniv på Latinskolan tänker jag på våldet alla oroade sig för, senast jag besökte Malmö. Att det inte var det här, trots att det är det tredje skoldådet i Skåne på ett läsår. För sex år sedan mördade Anton Lundin Pettersson, beväpnad med svärd och kniv, en lärare, en lärarassistent och en elevassistent på skolan Kronan i Trollhättan. Morden klassades som hatbrott och motiven var rasistiska.

För mig, som elev på Latin en kort stund för mer än 15 år sedan, var skolattacker något som hörde till annan värld. När Michael Moores Bowling for Columbine hade premiär, några år innan jag började gymnasiet, tittade jag och mina vänner med stora ögon. Filmen handlar om vapenindustrin i USA och mer specifikt om skoldådet i Denver, där två elever sköt ihjäl tolv elever och en lärare. Jag tyckte brottet var den sjukaste sortens brott. Så sjukt att man nästan inte fick tänka på det, för då kanske man skulle bli galen. Skoldådet sa något specifikt om USA, om en falsk kultur, om ett land sjukt av imperialism och sönderslitet av nyliberalism.

Näst sjukast med Moores film var att Marilyn Manson var med och resonerade som en vanlig människa, eftersom det kontrasterade kraftigt mot de skrönor som omgärdade artisten, att han till exempel opererat bort sina revben för att kunna suga av sig själv.

I Bowling for Columbine fick han svara på vad han anklagats för. Den kristna högern menade att stjärnan genom sin musik hade uppviglat de två killarna till att avrätta sina klasskamrater. ”Alla som ser reklam för en Lexus köper ju inte en Lexus,” resonerar en politiker i filmen. ”Men några kommer göra det.”

Om det inte finns en given förklaring hittar vi en.

Förra året mördades rapparen Einár och en konstig debatt om gangsterrap blossade upp. Förra helgen satt jag på krogen med en vän som brusade upp i ett samtal om den svenska högerns hetsigare skribenter och menade att de är pådrivande till skoldåd med högerextrema motiv.

Missförstånd om vad som hände i Columbine styr fortfarande förståelsen av morden, säger en journalist till New York Times sexton år senare. Eleverna som sköt beskrevs som utstötta och mobbade, en bild som vid minsta möjliga efterforskning inte verkar stämma. Men en liknande bild färgar även förståelsen av morden på Latinskolan.

Sanna berättar att hon lät sig intervjuas av Rapport efter dådet, som publicerade klippet på Facebook. En man skrev i kommentarerna att tjejerna i klippet säkert tyckte att han som mördat var en enstöring, som inte förtjänade några vänner, och att det leder till att folk gör sånt här.

Om det inte finns en bra, ren och tydlig förklaring, kan vi hitta på en.

Jag sitter med Sanna och Agnes på Espresso House vid galleri Hansa, i Malmö. De har varit på minnesstund för sina lärare i St Pauli-kyrka. Agnes äter pommes frites från McDonalds och är lite tystare än Sanna, som dricker en islatte. Båda är sig själva på ett otvunget sätt och berättar att de gråtit mycket men skrattar emellanåt åt hur dumt allting är.

Agnes har innan den här händelsen tänkt på våld som man mest tänker på våld. Det är stort och politiskt och får världen att gå runt.

”Det är lättare att sätta sig in varför någon skulle vilja döda… Putin, eller någon sån. Men det här? När man tänker på vad man skulle göra om man flippade så hade man väl gjort nåt stort och mer meningsfullt?”

”Typ bomba ett kolkraftverk,” skämtar Sanna och båda börjar skratta.

Men morden, som kallats meningslöst våld, har också fått Agnes att tänka på allt våld som meningslöst. Även det som tidigare verkat avlägset. Känsligheten har ökat, för nu vet hon inte bara våldets konsekvenser. Hon känner dem med.

Agnes berättar om en stor inre rastlöshet som går att koppla till något som verkar påminna om hopplöshet: ”På vår skola och i sociala medier är medvetenheten stor kring att vi måste prata om killars psykiska ohälsa. Särskilt vi tjejer är överens om det. Ändå blir det såhär?”

Sanna fyller i: ”Tänk hur många kvinnor och icke-män som också är lämnade åt sig själva och inte får den hjälpen de behöver, men det blir ett så mycket större hot med män som mår dåligt.”

Sanna är frustrerad av alla hot takes på dåden som tvångsmässigt ska göras till innehåll. ”Jag såg att till och med Leif GW Persson hade en take på gärningsmannen. Varför har han det? Vad vet han som inte vi vet, vi som är bekanta med honom och väldigt nära just hans klass?”

Så åsiktstrött är hon att hon till och med avföljt Instagramkontot ”Tänkvärt”, som hon följt sedan grundskolan. När jag frågar vad det är för slags konto skrattar tjejerna igen och säger att det är ett konto som säger åt en vad man ska tycka.

”Händer något dåligt i Sverige lägger de upp det och skriver att det är dåligt”.

Dagen efter skolattacken la de upp ett inlägg om hur brottslingen skulle komma att förstås när det nu framkommit att han var vit, att han inte skulle klassas som terrorist eller kriminell, utan utstött.

”Nästan vad som än händer måste alla ha en egen idé om vad det är. Man ska säga ’Det är typiskt det här’ eller ’det är typiskt det där’ och allting går ut på att få uppmärksamhet. Men när man väl fått uppmärksamheten finns det ingen metod för att använda den,” säger Agnes.

Visst, att ta ställning och att problematisera har sina poänger, men resultatet blir ytligt och leder mest till att alla blir arga och trötta. Inte till någon riktigt förändring.

”En sån här grej ska direkt bli en playground för aktivism, samtidigt som jag inte sett någon publik person i Sverige lägga upp om det här och skrivit typ: ’Jag känner med er, jag tänker på er’, säger Sanna. ”Hade det hänt i Stockholm hade det typ varit på Melodifestivalen.”

När jag själv scannar Instagram efter inlägg om dådet hittar jag ett mycket litet konto, med en bio som utlovar att man här ska hitta all information man söker om mördaren. Profilbilden föreställer killen som sitter häktad. Fotot är taget från hans egen Insta men över spegelselfien står ”CANCELLED” skrivet i rött.

Ett av de tre inläggen uppmärksammar följarna på att man bör kritisera honom för vad han gjort men inte för hans klädstil. Ett annat inlägg, från 1 april, meddelar att killen dömts till fem års fängelse och i kommentarerna tycker vissa det är ett roligt aprilskämt medan någon annan blir upprörd över spridandet av fake news. Kontoinnehavaren svarar till sist att han jobbar med killens rättsliga försvar och att det minsann inte är fake news. De längre kommentarerna är skrivna med ett språk som låter som ett barn som försöker låtsas vara vuxen.

Om Sanna är så arg att hon varje dag på väg hem från skolan vill skrika när hon passerar häktet så är Angelina, när vi pratar, mer återhållsam. Hon har lärt sig att vad som helst kan hända.

Innebörden i ”att vad som helst kan hända” är annorlunda när hon säger det än vad man förväntar sig, när det sägs av en tjej ett par månader från sin student. Hon säger det inte lyckligt, förväntansfullt eller nervöst. Att vad som helst kan hända är ett hot, typ. Något otryggt. Vad som helst kan hända, säger Angelina, ”så skitsamma”. Man får bestämma sig för om man ska vara rädd eller om man inte ska vara det. Det finns inget mittemellan.

Varken Sanna, Agnes eller Angelina har någonsin känt sig otrygga på Latin och inte nu heller. Men både Sanna och Angelina har föräldrar jobbar på skola och nämner stressen att något ska hända dem.

På tredje våningen, där kvinnorna attackerades, har treorna sina skåp. När de bara ett par dagar efter morden återvände till skolan gick elever och lärarna gemensamt upp dit. Sanna var först lugn, men började gråta när hon kände doften av rengörningsmedel. Agnes var i sin egen värld, gick upp ensam med Moving av Kate Bush i lurarna. Angelina har bara varit där uppe en gång sen dådet, för att få det gjort. Hon bär i stället runt på sina grjejer.

Angelina säger att skolan, som hon älskar, nu känns mer som en jobbig plats. När vi pratar på FaceTime har hon har varit i skolan, för vad ska man annars göra. Det är skönt att vara med varandra. Undervisningen är igång men lite anpassad, både efter allas förmåga men också eftersom två lärare är borta.

”Många i min klass tänkte att vår lärare skulle vara där när vi kom tillbaka och jag sa till dem att det var exakt så jag kände med min kompis. Jag tänkte att han skulle ringa ända fram till begravningen. Till och med då tänkte jag han skulle dyka upp, glad över att vi alla hade samlats.”

När Angelinas vän blev mördad lärde hon sig att allting rör sig framåt, att det blir lättare med tiden.

”Fast grejen är att det kan bli bättre med tiden men efter ett par månader får man insikten igen och hamnar på botten igen. Det är också läskigt.”

Men det kommer ändå röra sig framåt, för att det måste röra sig framåt.

När jag frågar om hon tänker på vad som händer när man dör säger hon att hon inte gillar att fastna i den tanken, för att den skrämmer henne.

”Men det har börjat bli normalt för mig. Jag accepterar att man försvinner, oavsett hur jobbigt det är.”

Precis som när jag pratade med Angelina sist blir jag berörd av hennes lugna sätt att prata. Som att omständigheterna tvingat henne till en radikal acceptans. Hur skoldådet och hennes kompis död hänger ihop vet hon inte exakt, men tror inte det kan vara en slump.

”Nu snackade vi inte så mycket om psykisk ohälsa med Nicolas men jag kommer ihåg att han sa att ingen normal människa hade gått och tagit en pistol och bara skjutit någon. Tankar är en farlig grej egentligen. Man vet inte vad folk fightas med i huvudet.”

Angelina sitter på sängen i sitt rum, klädd i en grå hoodie med Latinskolans märke broderat och perfekt målad eyeliner.

”Liksom, så många säger alla möjliga onda saker man kan säga. Han har ändå dödat vår lärare, såklart man får vara sur. Men jag vet inte om jag ska tycka synd om honom. Allting är bara så tragiskt. Tänk om han mått så dåligt och inte fått den hjälp han behöver. Det är jättetragiskt. Det är inte som jag gillar honom, men jag vet inte vad jag ska tycka om honom heller.”