Skinnskallarnas våld var mer än vilsenhet
Podden ”Skinnskallar och benhuvuden” berättar om det svenska 90-talet
Paradigmskifte, sa regeringen när de tillsammans med Sverigedemokraterna i oktober presenterade Tidö-avtalet. Ja, kanske är de sista förtöjningarna till det gamla Sossesverige nu kapade – och kanske är det lika mycket en kulturell förändring som en politisk som skett. Det är i alla händelser resultatet av något som varit i rörelse länge och kulturen ligger uppströms politiken, som SD:s ideolog Mattias Karlsson brukar påpeka.
Den som vill fånga en del, en sekvens av rörelsen som fört oss hit, kan lyssna på poddserien Skinnskallar och benhuvuden av Arvid Hallberg (sex delar, Third ear studio). Den handlar om de åtta år, 1988–1996, som Stockholms skinnskallar hade egna lokaler i anslutning till Fryshuset, ett initiativ som leddes av Anders Carlberg (1943–2013). Det är ett projekt som man kan titta på ur en mängd olika perspektiv och som man oavsett politisk läggning kan göra en poäng av.
Få människor personifierade den svenska 68-rörelsen lika mycket som Anders Carlberg. Han stod i talarstolen under kårhusockupationen, var sen organiserad kommunist innan han landade hos Socialdemokraterna. Det var han som såg till att skinnskallarna fick ett eget utrymme, trots att Fryshusetstyrelsen sagt nej och trots de uppmärksammade fall av dödligt våld som skett 1986 med skinnskallar inblandade, dels som förövare, dels som offer. Våldet avskräckte honom inte, han såg det som ett symptom på unga mäns vilsenhet. Hans resonemang om pojkar som saknar manliga förebilder, som inte hänger med i förändringen av könsrollerna, hade kunnat vara med i ”Sverige möts” härom veckan, trots att det gått nästan 30 år sen han lade ut texten. Det är rätt deprimerande.
Men 1996, efter flera brutala våldsdåd, inklusive det ännu ouppklarade mordet på 16-årige Anders Gustafsson, släpper Carlberg taget. En våldsam rasism har också blivit allt mer synlig, med nedbrända flyktingförläggningar och kravaller, och han har svårt att motivera att skattepengar ska gå till en plats som uppenbarligen göder dessa krafter. I den intervju som hörs låter han defensiv och uppgiven. Det är inte bara en fritidsgård som stänger, det är en vision som dör.
Han fick faktiskt ibland till möten som förändrade människor
Det är lätt att göra sig lustig över Anders Carlberg i dag, över hans drömtydargrupper och vikingabåtbyggen, över hans blinda tro på att möten med den andra skulle förändra människor. Den var verkligen blind – han vägrade att se högerextremismen fast den bokstavligen skrevs ut på Fryshusets väggar, vilket ter sig nu häpnadsväckande.
Men Skinnskallar och benhuvuden ger flera nyanser av Carlbergs arbete, som inte alla går att avfärda. Han fick faktiskt ibland till möten som förändrade människor. Och flera män har vittnat om det var tack vare den dörr Carlberg lämnade på glänt som de efter kriminalitet och missbruk kunde ta sig tillbaka till samhället (fler hade gärna fått höras i podden, i stället för de bara indirekt anförda). Han gav unga, våldsamma – ofta högerextrema – män en andra chans och en del tog den.
Det är förstås en ironi att den svenska skinnskallekulturen, som 68-mannen Anders Carlberg så länge gav plats och försvarade, också var bördig mylla för de politiska krafter som i dag är Sverigedemokraterna. I Tidö-regeringens Sverige står få dörrar på glänt för unga män på glid som vill något annat med sina liv. I stället är det inlåsning från allt lägre åldrar på allt längre tid som är att vänta.
Paradigmskifte, sa Bull.
