Assange kommer aldrig få en rättvis rättegång
Ett hundratal samlades i Stockholm när italienska journalisten Stefania Maurizi föreläste om fallet
I Midsommarkransen, en välmående närförort några tunnelbanestationer utanför centrala Stockholm, ligger kvartersbiografen Tellus.
Det är tisdag kväll och på scen står DN:s tidigare kulturchef, tillika tidigare ordförande för Svenska Pen-klubben, Arne Ruth och berättar på engelska att det vi nu ska få lyssna på är inget mindre än ”history in the making”. På besök från Italien är nämligen journalisten Stefania Maurizi, aktuell med boken Secret Power: WikiLeaks and Its Enemies, som hyllats i bland annat Jacobin.
I boken skriver hon om Wikileaks, hennes mångåriga engagemang i rättsprocesserna mot Julian Assange och sitt eget arbete med Wikileaks publiceringar. Maurizi är inbjuden av Reportrar utan gränser och Stödkommittén för Julian Assange.
Det är fullt i lokalen, mer än så.
Arne Ruth är förbannad på medierna – överallt men kanske särskilt i Sverige, allihop men kanske särskilt den tidning han själv jobbade på – för att de är så dåliga på att bevaka det som händer i fallet Assange.
Han är arg med rätta.
Just nu befinner sig Julian Assange inspärrad på högsäkerhetsanstalten Belmarsh i London i väntan på beslut om utlämning till USA. Utlämnas han kommer han att åtalas som spion. Ett slutgiltigt beslut kommer inom några månader.
Julian Assange mår kass i fängelset. Men det här handlar om mer än honom. Det understryker Stefania Maurizi under sin föreläsning i Midsommarkransen. Den större frågan handlar om pressfrihet och informationsfrihet. Wikileaks och Julian Assange har stått för några av 2000-talets allra största avslöjanden. Om krigsbrott i Irak och Afghanistan, tortyr i Guantanamo-fängelset och mycket annat.
Det rör sig om journalistiska avslöjanden. Inte spioneri.
Striden om den definitionen är viktig för alla journalister – och spelar roll för alla demokratiska samhällen.
Stefania Maurizi berättar hur hon, tillsammans med bland andra svenske advokaten Percy Bratt, som också var på plats, arbetar för att få tillgång till korrespondens om Assange mellan åklagarmyndigheterna i Sverige och Storbritannien.
Maurizi fäster stor vikt vid några av de mejl hon fått kopior på, bland annat ett där en representant för den brittiska åklagarmyndigheten (CPS) redan 2011 avråder Sverige från att förhöra Assange i Storbritannien. Men så anmärkningsvärt kanske det trots allt inte är, mejlet tycks främst redogöra för juridiska begränsningar och det svagare bevisvärde ett förhör på engelsk mark har.
Mer intressant är ett annat mejl till den svenska åklagaren, också det från en person på den brittiska åklagarmyndigheten, som skrivs 2012 som en kommentar till uppgifter om att den svenska våldtäktsutredningen mot Assange kan komma att läggas ner. ”Don’t you dare get cold feet!!” är uppmaningen till den svenska åklagaren. Det låter både märkligt och olämpligt.
Maurizi har också fått besked från CPS om att omfattande korrespondens, troligen tusentals sidor, om Assange-fallet raderats i samband med att en anställd på åklagarmyndigheten slutade på sitt jobb.
Budskapet från scenen är att myndigheterna på olika sätt samarbetar bakom ryggen på medborgarna för att krossa, spärra in och hindra Julian Assange, eftersom han säger sanningen.
Fullt så enkelt är det med all säkerhet inte.
Och Stefania Maurizis grävande i Sverige begränsas inte bara av illvilliga myndigheter utan också av att hon som italiensk journalist inte alltid vet vilka vägar hon ska ta för att få ut de handlingar hon begär.
Det är just därför fler grävande journalister i Sverige borde jobba mer med fallet Assange. I samarbete med specialintresserade journalister som Maurizi – eller på egen hand. Intressera sig mer för alla turer. Frågorna finns ju där. Svaren är något färre.
Det läge vi har nu, där myndigheternas transparens brister och där allt för många av de som söker sanning fastnar i stora komplexa konspirationsteorier, gör ingen något gott.
När stickspåren är många och fantasierna långtgående skyms verkliga fel och oförrätter som begåtts. Den seriösa journalistik som ändå görs om fallet Assange kladdas ner, riktiga avslöjanden och relevanta frågor klumpas ihop med knasiga konspirationsteorier.
Om nyhetsredaktionerna nu är mindre engagerade i Assange-processerna är journalistik- och pressfrihetsorganisationerna desto mer aktiva. I Storbritannien har bland andra Reportrar utan gränser, European Centre for Press and Media Freedom (ECPMF), Europas största journalistförening EFJ och flera PEN-organisationer (inklusive Svenska PEN) krävt ett möte med både den förre inrikesministern Priti Patel och den nuvarande inrikesministern Suella Braverman.
De begär att få diskutera fallet och att utlämningen av Julian Assange stoppas.
Varken Patel eller Braverman har gått med på att träffa organisationerna eller ens bemödat sig att svara.
I sin cell i Belmarsh väntar Julian Assange. Allt pekar på att han kommer att lämnas ut till USA under våren och att han utan möjlighet till en rättvis rättegång kommer att dömas till ett långt fängelsestraff, upp till 175 år. Detta på grund av det arbete han gjort för att avslöja militärmakters mord och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Spionåtalet är en skandal i egen rätt. Det borde engagera fler än ett hundratal åskådare på kvartersbiografen Tellus.
