Hans vers var vacker men visade tänderna
Kjell Espmark lät de undanskuffade och förtalade komma till tals
Kurt Johannesson var litteraturvetaren som återupplivade retorikstudiet i Sverige. Han har berättat om hur han som ung satt tillsammans med generationskamraten Sven Delblanc i en tågkupé och akademikergnällde på det vanliga sättet. På den tiden, i slutet av 50-talet, gjorde litteraturvetare karriär genom att forska om de stora modernisterna – Eliot, Rilke, Joyce. Både Johannesson och Delblanc valde äldre vägar – 1600- och 1700-tal.
Deras generationskamrat Kjell Espmark tog dock den vanliga vägen, och det med besked. Han disputerade på Artur Lundkvist, skrev tjocka böcker om Harry Martinson och Tomas Tranströmer. Hans viktigaste insats som litteraturvetare är nog de båda böckerna om den modernistiska poesins tekniker att ”översätta själen”. Det är lysande studier, fortfarande giltiga.
Men något annat tog över – som hos Sven Delblanc: det skönlitterära skrivandet. Och denna gren på trädet är minst lika värd att uppmärksamma.
Genombrottet kom kring 1970 med trilogin Sent i Sverige – en Dante-parafras förlagd till dåtidens svenska nutid.
Där skapade han en i grunden politisk poesi långt från den trista plakatmässighet som var gängse då.
Versen var vacker men visade tänderna. Språk och miljöer var vardagliga men materialet var mytens, tidsdjupet enormt. Det var poesi som tog världen och kulturen på allvar. De tre böckerna grep tag i den unga människa jag var då, och jag må förlåtas den essä jag skrev om dem, min första. Espmark blev en dialogpartner för livet, på avstånd.
Han excellerade i mångtydiga porträtt. En detalj, ett fragment växte till en hel människa, till en hörbar röst. Denna teknik blev han trogen livet ut. I större format använde han den också i de sju romaner som tillsammans kom att kallas Glömskans tid. Där kom halvt igenkännliga personer från 80-talets svenska liv till tals, och de framstod inte alltid som helt sympatiska. Ett par av böckerna orsakade en del ilska i spalterna; bakom ett par romanfigurer kunde man ana Olof Palme och Olof Lagercrantz.
Kjell Espmarks utgångspunkt var en frihetlig och helt odogmatisk vänster, och de som trodde att han – med professur, akademistol och våning på Djurgården – var konservativ, de hade grundligt fel. Jag misströstar om folks läskunnighet ibland. Det fanns alltid en mild oro och en empatisk vrede under den formfulländade ytan. Han lät de undanskuffade och förtalade komma till tals. Hans rum var kulturhistorien, och han utnyttjade akustiken suveränt.
På senare år såg vi honom i aktion för att rädda Svenska Akademien, först genom att lämna den och sedan genom att komma tillbaka till kretsen. Tillsammans med Peter Englund stod han för klokskap och diplomati i en kris som hotade en av hjärtpunkterna i svenskt kulturliv. Efter ett mycket långt skrivande liv blir han nu en av de viktiga stämmorna i körverket svensk litteraturhistoria. Ett och annat fragment av honom kommer att dröja sig kvar, en skärva av skönhet och oro – den där sortens oro som blandar vrede med ömsinthet.
