Nickedockorna i Sälen
Jan Scherman om svenska mediers okritiska rapportering från Folk och försvar
Det är nu en sanning att säkerhetstjänster i väst alltid talar sanning. Och lika sant att de i öst ljuger.
Det går inte att dra någon annan slutsats av den senaste tidens smått unika mediala drev. Den tsunami av rapporter från USA:s olika säkerhetsorgan som nu ackompanjerats av svenska Försvarets radioanstalt, FRA, Utrikespolitiska institutet, diverse militära befattningshavare och en rad försvarspolitiker.
Men det unika är inte de militära intressen som driver på för svenskt medlemskap i Nato och kraftfullt höjda försvarsanslag. Nej, uniciteten handlar om den mediala passiviteten och den slående avsaknaden av ett grundläggande elementärt kritiskt ifrågasättande av makt och myndigheter.
FRA har plötsligt och lagom till den stora försvarskonferensen Folk och försvar på Sälens Högfjällshotell släppt ut uppgifter som normalt är hemliga. Vi har upplysts om att främmande makt förra året utförde minst 100 000 it-aktiviteter mot Sverige. Vem, vilka eller hur detta kan fastslås med säkerhet tycks ingen ens frågat. Rapporteringen utgår närmast axiomatiskt från att om Ryssland påstås bedriva cyberkrig så är det sant.
Av FRA:s instruktioner framgår att det är en civil myndighet med uppgift att fortlöpande informera inte minst regeringen om säkerhetsläget. Det FRA nu säger borde alltså ha varit känt under längre tid. De skarpa politiska reaktionerna från regering, försvarsminister och försvarspolitiker i opposition borde ha ägt rum långt tidigare.
Eller är det så att FRA har sammanställt sin rapport just nu och därmed inte skött sitt uppdrag enligt gällande regleringsbrev.
Om ingen av dessa hypoteser gäller återstår tolkningen att historien om cyberattackerna planterats just nu då medier, försvarspolitiker, militärer och -vapentillverkare samlats i Sälen. Drevet får sin nödvändiga näring och trumpetas ut med sådan styrka att minsta försök till tvivel tystnar.
Samma sak gäller den så kallade analys som forskare från Utrikespolitiska institutet, UI, nu offentliggjort till massiv spridning i medier.
Den rapporten påminner i sin logik om McCarthyismens jakt på påstådda kommunister i USA på 1950-talet. Den som i något sammanhang framfört något avvikande gick just främmande makts ärenden. Insinuationer om vilka man umgicks med lades till beviskedjan om samröre med dåtida Sovjetunionen.
Så är det också i rapporten av UI:s forskare, som slunkit ut i offentligheten som vore den en ovedersäglig sanning. När Aftonbladets kulturskribenter lyft fram andra fakta om Ukraina-konflikten än de gängse så anklagas de gå Rysslands ärenden.
Var är det självklara ifrågasättande som borde riktas till Utrikespolitiska institutet? Varför denna handfallenhet, som annars aldrig gäller när myndigheter, universitet eller stiftelser ger sin bild av verkligheten i diverse utredningar?
De svenska uppgifterna faller dessutom fint in i den bild som säkerhetsorganen i USA gjort efter presidentvalet. Jag noterar att SvD:s förre politiske redaktör Janerik Larsson slår fast att materialet är mycket tunt, något som han blivit rätt ensam om att notera.
Tunnare än nattgammal is skulle jag vilja säga, med anledning av att USA-materialet lägger stor vikt vid att man i Kreml jublade över valutgången. Det är ju en bevisföring som mest påminner hur gamla lynchmobbar skipat rättvisa.
Men det är dock inte detta som förvånar mest, bekymrar i synnerhet och till med inger djup olust. Nej, det handlar om hur detta hemmagjorda svenska drev orkestrerats så unisont av hela det militärindustriella komplexet, politiker och näringsliv i förening med medier som okritisk pådrivare.
Folk och försvar är också en del av det militära systemet. Förvisso en del av det frivilliga försvarsarbetet, men en organisation med tunga makthavare från politiken, facket, arbetsgivarna och militären. I mitten på 1940-talet startade traditionen med dessa konferenser i svenska fjällvärlden.
Jag har varit där en gång, då jag jobbade på Aktuellt, och sett förbrödringen mellan granskarna och de granskade i den klädkod som mest påminner on ”casual friday” fast med tillägget värmande underställ.
Den här gången undrar jag dock om inte de närmare 400 deltagarna haft någon slags björnen sover-lek runt julgranen som daglig after ski och därvidlag bestämt sig för att det är den ryska björnen som jagar oss alla. Ryssarna var ju trots allt här och härjade senast 1809. Har det hänt förr kan logiken tala för upprepning i nutid, särskilt i danssnacket runt julgranen.
Nåväl, låt oss tillstå att hela grundfrågan är komplex och att det internationella säkerhetsläget försämrats. Men låt oss också konstatera att det just därför är så grundläggande viktigt att medier inte kompromissar med sitt grundläggande uppdrag att självständigt och ifrågasättande granska maktens påståenden.
Eller är det så att den före detta försvarsministern Torsten Gustafsson (C) berömda uttalande att ”visserligen är vi neutrala, men vi vet var hör hemma” nu också är den publicistiska princip som gäller nyhetsrapporteringen om det svenska säkerhetsläget?
PS. Jag har inte snackat med Putin om att skriva detta. Jag har i all enkelhet känt tvivel när säkerhetstjänster i statlig regi tillsammans med vår försvarsmakt blir liktydiga med sanningssägare. DS.
