(S)läpp loss politiken – lär av 30-talets pionjärer

Både socialdemokrater och liberaler bör inspireras av dem som vågade tänka nytt

Av: Elisabeth Lindberg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Stefan Löfven – fortfarande statsminister.
Foto: Björn Lindahl
Stefan Löfven – fortfarande statsminister.

Det pågår en debatt om liberalism, konservatism och arbetarrörelsens framtid. Den verkar ibland spretig och knepig men ofta är det just i de debatterna som nya argument föds.

Göteborgspostens ledarskribent Håkan Boström har sågat Timbros nära relation till välfärdskoncernerna. Timbros avgående vd Karin Svanborg-Sjövall har gett igen. Expressens reporter Torbjörn Nilsson har skildrat både de moderata och socialdemokratiska ungdomsförbundens omsvängning i frågor om välfärd och ekonomi. Socialdemokratiska magasinet Tidens chefredaktör Payam Moula har gått så långt som att vilja driva ut liberalismen från arbetarrörelsen.


Det har de senaste åren skrivits hyllmeter av texter om hoten från högerpopulism och auktoritära strömningar, men mindre om den liberala demokratins inneboende problem. Frågan är om inte de här inläggen är del av en större diskussion om just detta.

En av socialdemokratins strider de närmaste åren kommer att stå kring den så kallade normpolitiken. Begreppet myntades av tankesmedjan Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) på 1980-talet och tog sig in i arbetarrörelsen via kanslihushögern. Politiken gick ut på att sätta långsiktiga spelregler för den ekonomiska politiken. På ren svenska alltså att ta bort politikers inflytande över sådant som inflationsnivå, sysselsättning och offentliga utgifter.

Den här inställningen har bidragit till det långsamma försvagandet av socialdemokratin. Politiken är arbetarrörelsens medel för att åstadkomma samhällsförändring. Om politiker inte får påverka den ekonomiska politiken, vad ska de då ägna sig åt? Det leder också till att svaret på hur det starka samhälle, som Stefan Löfven säger sig vilja bygga, lyser med sin frånvaro.

I Sverige är Björn Elmbrants bok Innan mörkret faller: ska 30-talet hinna ikapp oss? (Atlas) från 2015 det närmaste man kommer en uppgörelse med 2010-talets åtstramningspolitik. Den akademiska litteraturen ger ytterligare ledtrådar om man vill förstå vad det är som pågår. Ekonomhistorikern Benny Carlson kom 2018 med boken Swedish Economists in the 1930s Debate on Economic Planning (Palgrave Studies in Economic History). Carlson skildrar samma 1930-tal som Elmbrant, men i stället för att beskriva skillnaden mellan länder beskriver han ett generationsskifte. Ett liknande generationsskifte som verkar vara på väg nu.

Under 30-talet företrädde en äldre generation nationalekonomer med Eli Heckscher (1879–1952) och Gustav Cassel (1866–1945) i spetsen linjen att det bästa för den sociala och ekonomiska oro som rått under 20-talet var att hålla fast vid en regelstyrd marknadskapitalism. Marknaden skulle ordna arbetslöshet och bostadsbrist om politikerna bara höll sina fingrar i styr. De stod för en tidig form av normpolitik om man så vill.

Två personer är särskilt intressanta i det här sammanhanget. Bertil Ohlin och Karin Kock


Deras yngre efterföljare, som samlade sig inom den så kallade Stockholmsskolan, hade tappat illusionerna om att den gamla ordningen var svaret på samhällsproblemen. Marknadskrafter hade gjort att ekonomierna i Västeuropa åkt berg- och dalbana mellan spekulationsbubblor och arbetslöshetskriser. Deras analys var att det fanns ett problem i att offentliga utgifter hölls i strama tyglar samtidigt som de folkvalda aldrig verkade kunde samla sig till några ordentliga sociala satsningar.

Två personer är särskilt intressanta i det här sammanhanget. Bertil Ohlin (1899–1979) och Karin Kock (1891–1976), båda liberaler i början 1930-talet, menade att resurser behövde fördelas via andra kanaler än marknaden. Ohlin tog bland annat inspiration från de brittiska liberalernas ”gula bok” (Britain’s Industrial Future, 1928) där förslag fanns om att pengar som investerats utomlands i stället skulle användas på hemmaplan för att öka den inhemska sysselsättningen.

Ett snabbt kast till dagens debatt där liberaler och socialdemokrater på ett liknande sätt tampas med frågan om man kan släppa normpolitiken och gå in i en ny politisk fas. En äldre generation håller hårt fast vid Januariavtalets portalparagraf att det finanspolitiska ramverket står fast. Samtidigt har vi en ekonomisk verklighet där centralbanker kämpar med olika ränteexperiment för att hålla ekonomin under armarna.


Löneökningarna är små och skrala medan börsvärdena pekat uppåt i ett decennium. De offentliga investeringarna är upphackade i omöjliga upphandlingar och välfärden dras med eviga besparingskrav. Mitt i detta finns också migrationen och det faktum att man varken planerat för bostäder och sysselsättning till de som fått stanna permanent eller ordentliga regleringar för de som är i Sverige tillfälligt för att arbeta.

Ska socialdemokratin och liberalismen kunna göra sig relevant på nytt kan det vara en bra idé för både försvarare och kritiker att ta sig en titt på 1930-talet. Men inte för att förfasas utan för att förstå vilken politisk resa dåtidens politiker i Sverige gjorde. Gamla sanningar om hur samhällsekonomin borde vara organiserad förkastades helt enkelt för att de inte fungerade längre. Det skulle man kunna säga var att ta ansvar i en svår tid.

Elisabeth Lindberg är frilansskribent och doktorand i ekonomisk historia.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.