Sara Lidman som kvartett
Det är en scen jag tycker särskilt mycket om i America Vera-Zavalas pjäs om Sara Lidman på stadsteatern. Det är när Sara under sin tid i Sydafrika på 60-talet sitter på huk vid ett gatubarn, en pojke som hon ”hittat” och överväger att ta med hem.
Medan Sara talar om/till denna lilla ”Jesuspojke”, ur vars blick hon läser fantasifulla gensvar, blänger pojken rakt fram på publiken. Hans blick säger absolut ingenting, utom möjligen att han tycker tanten är lite konstig.
Udden mot hur Lidman, liksom de flesta andra ”goda” från Vita Nord, vid denna tid trodde att resten av världen bara väntade på deras frälsning, är förlåtande men likväl kännbar. De sköna ordens respektive verklighetens världar faller isär på ett oväntat sätt – oväntat eftersom få författare på det stora hela gjort allt lika rätt som Lidman, i både liv och litteratur. Åtminstone betraktat ur ett vänsterorienterat retrospektiv.
Hennes modiga ”tjocka” språk fanns med där det brände till: i striden för kroppens rätt mot Bibelstränga mamman; i upprättelsen på dialekt av det avfolkade norr; i kampen mot apartheid och uppropen mot Vietnamkriget; i solidaritet med arbetarna i Gruvan.
Det är bara trädkramar-Sara som inte kommer med på stadsteatern, utom indirekt i berättelsen om hur barnet Sara var bästis med en gran, tills hon insåg att hen inte kunde lära sig läsa.
Trots att pjäsen är en hyllning gör Vera-Zavala vad hon kan för att minska känslan av hommage. Personkulten motverkas genom en kollagekomposition, där text ur romaner, dagböcker, tal och intervjuer endast löst knyts samman av nyskrivet. Utlokaliseringen av Sara-rollen på de fyra skådespelarna verkar i samma uppluckrande riktning.
Så bryter alltså pjäsen friskt och anarkistiskt med biografins väntade pedagogik. Skådespelarna utgör också en ganska underbar udda kvartett. Claire Wikholm liknar en burrig spandexrockstjärna när hon stöter fram Lidmans ord i mikrofon, hon är den enda som vågar improvisera lite norrländska.
Baksidan är en viss splittring och förkonstling. Mycket av pjäsen utspelar sig i kallt ljus på en naken scen utanför ett märkligt, draperat hus som ska vara Lidmans skrivstuga i Missenträsk. Avförtrollningen och disharmonin känns onödigt brutal, som en opåkallad distansering från Lidmans själfulla språkvärld.
