Låt oss slåss – sida vid sida

Gerda Christenson om den bittra striden mellan feminism och transideologi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2018-02-26

helskärm

Det är något som händer nu i debatten om feminism, men det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är. Det som står klart är att det handlar om att tysta feministiska aktivister. Tydligast blev det kanske när Feministiskt Initiativs Linnéa Bruno i ETC deklarerade att systerskap bör stå tillbaka, eftersom solidariteten med andra förtryckta grupper är viktigare.

Hennes uttalanden lät som ett eko av gammelvänsterns gubbar som talade om för kvinnor att klasskampen går före.

Samma gubbar påmindes jag om när jag läste svaren på Kajsa Ekis Ekmans försök att problematisera förslaget att Sverige ska ta bort biologiskt kön som grund för att definiera kön, och i stället låta kön utgå från ”självidentifikation”. I stället för en diskussion om likheter och skillnader mellan transideologi och feminism, möttes hon av förlöjliganden och utfall mot henne som person, utan att någon enda debattör svarade på den fråga som var grunden för hennes debattartikel: Vad är kön? 

En debattör i webbtidningen Feministiskt Perspektiv gick så långt att hon påstod att Kajsa Ekis Ekmans syfte med artikeln var en ”utrensning” av transpersoner och homosexuella. Att uttrycka en kritisk åsikt jämställdes alltså med att vilja att någon annan inte längre ska få existera.

Det är för övrigt kanske särskilt intressant att Ekis Ekman påstods vilja ha en ”utrensning” även av homosexuella. För i själva verket hör unga lesbiska feminister till dem som varit mest positiva till Ekis Ekmans och Nina Björks artiklar om transideologi och feminism, och det har de skäl till. Många unga lesbiska feminister får höra att de är ”transfoba” för att de inte vill ha sex med transkvinnor med penis – transkvinnorna är ju kvinnor, och därmed ska deras könsorgan ses som en ”kvinnopenis”.

Om de unga lesbiska feministerna ihärdar i att de tänder på biologiska kvinnor, får de svaret att de har en ”fetisch” för vaginor, vilket därmed gör dem till ”terfs” (ett skällsord som ska utläsas ”Trans-Exkluderande RadikalFeminister”). Och svarar de då att lesbisk faktisk är en sexuell läggning, kan de få höra att ”sexuell läggning är bara en social konstruktion baserad på stereotyper” och att lesbiska som inte vill ha sex med transkvinnor med penis alltså både är diskriminerande och transfoba. Som om homosexualitet inte fanns. (Det låter extremt, men samtliga exempel är tagna ur verkligheten.)

I en annan värld skulle sådana bemötanden kanske leda till att hbtq-rörelsen skulle vilja diskutera den transideologiska analysen av homosexualitet. Men eftersom detta drabbar just unga lesbiska feminister, och lesbiska feminister aldrig stått högt i kurs inom hbtq-rörelsen, förblir det tyst från det hållet.

Tystnad, eller snarare ett aktivt tystande, är det som alltmer utmärker debatten. Nu senast är det Gabrielle De Bourg, Signe Krantz och Lukas Romson som i Aftonbladet Kultur (20 feb) slår fast att Ekis Ekmans frågor om kön är att ifrågasätta transpersoners själva ”existens och mänskliga rättigheter”. Denna oärliga retorik har under några år nu lyckats få feminister att tystna, i rädsla för att kallas terf och transfob och bli trakasserad via sociala medier.

Men i dag verkar många ha kommit till en punkt när tålamodet tar slut, och det tar över rädslan. Vi blir allt fler som frågar oss: Hur kommer det sig att så många feministers påtagliga oro inför ett högst konkret och aktuellt förslag till lag, som riskerar att slå mot kvinnokampen, inte alls tas på allvar? Varför avfärdas det och förvrängs?

Vi borde ju kunna diskutera vad det innebär om samhällets definition av kön ska utgå från ”självidentifikation”. Sverige är ett ojämställt samhälle. När trans-ideologins analys av kön nu spritt sig i ett sådant samhälle är det knappast förvånande att många unga tjejer väljer att kalla sig ”icke-binära”, det vill säga varken kvinna eller man. För vem förväntas ”välja” den underordnade positionen som ”kvinna” – den som innebär förakt, sexualisering, lägre lön etc?

Även det faktum att det är en så överväldigande stor ökning av unga tjejer som söker könskorrigerande behandling i dag, borde få fler att fundera över kön och förtryck. Beror det bara på könsdysfori att ökningen är så stor just bland unga tjejer eller finns det fler komponenter som spelar in?

Många tjejer konfronteras som värst med sin underordnade position i samhället just när de går in i puberteten, och förtrycket blir mer påtagligt – och mer sexualiserat. Tvärtemot vad transideologin påstår, finns det inte två alternativ av människor: transpersoner, som tvingas ifrågasätta sin könsidentitet, respektive cispersoner, som ”tar den för given”.

Den som är i underordnad position i könsmaktsordningen tar oftast inte alls sin könsidentitet för given, tvärtom. I stället är det just i den könsidentitetskonflikt tonårstjejer går igenom, som många tjejer blir feminister. För att de inser att det faktum att de är födda med det biologiska könet kvinna inte borde betyda att de måste anpassa sig till samhällets normer för hur en kvinna förväntas vara, se ut och uppföra sig. Det går att skapa ett annat samhälle. Ett samhälle fritt från den konservativa idén att våra personliga egenskaper skulle vara kopplade till kön.

Just för att kvinnor vet vad det är att tillhöra en underordnad grupp har feminister självklart velat stötta transpersoner. Just för att vi förstår att olika förtryck samverkar och förstärker varandra, har vi velat se till likheter mellan det förtryck transpersoner och kvinnor utsätts för, där vi har möjlighet att samarbeta. Men vid minsta lilla påpekande om skillnader mellan transideologi och feminism har vi bemötts med att vi måste ”köpa” hela paketet av transideologi för att inte dömas ut som transfoba motståndare.

Självidentifikationen ska uppenbarligen inte gälla feminister, för trots att föreställningen om ”den könslinjära människan” – cis – går emot allt vad feminismen grundläggande står för, ska kvinnor tvingas in i det facket, och glömma vad feminismen är.

Det håller inte. Föreställningen om en total enighet är en illusion som alltid skapas på någras bekostnad. Förr eller senare spricker det. Det bästa vi kan göra är därför att diskutera sakligt, med konkreta exempel, och se vad vi kan samarbeta om, och när vi inte kan göra det.

För feminismen kommer inte att tystas, lika lite nu som under historiens alla angrepp på feminister, och systerskapet kommer fortsätta vara lika viktigt för feministiska aktivister som det alltid varit, och vår kritik av kön är en grundläggande del av den feministiska kampen.

Gerda Christenson
Feministaktivist