Medierna förvandlar våldet till en saga

Mediedramaturgin förstärker den nationella självbelåtenheten

Derek Chauvin leds ut från rättssalen efter att domen fallit

När klippet på mordet på George Floyd började cirkulera var det för många som en autentisk uppvisning av det våld som pågått i decennier, något man kände igen. Detta trots att videoklipp aldrig florerat lika frekvent och omfattande. Men genom USA:s nationella minne bleknar våldet bort så länge mediebevakningen upphör. Samtidigt får våldet frodas just på grund av den performativa glömskan.

Tron på att den visuella kulturen motsvarar vår historia är våldsamt olycklig. Den enda skillnaden är att det reella våldet på gatorna kan plockas in till hemmen, till skärmen. Men för en stor del av den amerikanska befolkningen finns inga skiljelinjer mellan USA:s rasistiska historia och samtid, det pågår i ett enda kaotiskt flöde. Historien har fortfarande inte nått något slut – även om massmediernas dramaturgiskt styrda historieskrivning kräver det.

Häromveckan läste jag en tweet som jag skrattade åt men sedan slarvade bort. Det stod något i stil med: USA utför sina synder för att sedan, tio år senare, gråta ut i en dokumentärfilm. Förutom att jag skrattade så aktiverades det destruktiva begäret att se dokumentärserien Det var en gång ett Irak – trots att jag lovat mig själv att inte konsumera kultur som ger amerikanska krigsveteraner medialt utrymme.

Tweeten får mig att tänka på imperiets sätt att iscensätta sin och västvärldens performativa historia. Det är inte bara ett spel för gallerierna, det är ett spel för öppen ridå.

I artikeln Why we won’t wait från 2014 skriver Robin D.G Kelley om ett väntans tillstånd under tiden som överläggningarna kring domstolsbeslutet för polismannen som sköt ihjäl Michael Brown i Ferguson ägde rum. Meningen As we waited förekommer genomgående i artikeln och refererar till de svarta amerikaner som hinner dö under polisens våld, i väntan på domen.

Kelley skriver: “Varje dödsfall smärtar. Varje frikänd polis, säkerhetsvakt eller självutnämnd rättskipare föder ilska. Jurybeslutet kommer inte som någon överraskning för de flesta svarta eftersom vi inte väntar på åtalet. Vi väntar på rättvisa – eller mer exakt, vi kämpar för rättvisa.”

Sju år senare fälls polismannen Derek Chauvin för mordet på George Floyd. Den politiska retoriken får oss att tro att rättvisa delats ut. Framåtrörelsen i den nationella självbelåtenheten är farlig, den undgår att se till sin historia och samtid.

Skam är också ett slags storsinthet är rubriken på en artikel för DN där Sandra Stiskalo skriver om den metafiktiva boken Eurotrash av Christian Kracht. Stiskalo hävdar att Kracht skrivit en bok om skam. Den handlar om uppgörelsen med familjens smutsiga historia, om förmögenheten och aktierna som tredubblades under Nazityskland. Modern i boken vill bränna upp all förmögenhet, hon vill att pengarna ska förintas.

Skammen har en inneboende tillbakarörelse och dess identitet hänvisar alltid till ett förflutet

Boken aktualiserar glömskan och minnet genom förövarens tillstånd, som många med nazistiskt arv måste förhålla sig till. Jag funderar på skammens drivkraft när jag läser Stiskalos text. Den som till skillnad från skuld inte går att profitera på, inte heller går att reparera eller åtgärda med handlingar eller resurser. Skammen har en inneboende tillbakarörelse och dess identitet hänvisar alltid till ett förflutet. Den amerikanska självbelåtenheten har däremot en förmåga att skådespela fram glömska i rasande fart. Likt titeln på Stiskalos text så menar även jag att skam är ett slags storsinthet, som USA dessvärre inte brås på.

I första delen av dokumentären Det var en gång ett Irak säger en amerikansk soldat i en hackig kamera från 2003: ”Snart är allt över, Irak kommer att vara befriat. Och vi kommer att fira med Jack Daniel’s.”

Meningen anspelar på samma självbelåtna dramaturgiska grepp. Detta trots att USA fortfarande inte lyckats befria sin egen befolkning från neoliberalismens, rasismens och de konservativa krafternas våld. Ändå dricks Jack Daniel’s för att fira den ja, illustrativa friheten.

Bilden av Derek Chauvin som bakbunden förs ut från domstolen pratas om som ”historisk” på liknande sätt som jag förställer mig att bilden av de amerikanska trupperna som president Joe Biden vill ta hem från Afghanistan och Irak kommer att beskrivas. Men en era eller händelse måste ha upphört eller förändrats radikalt för att talas om som historisk. Förutom att polisvåldet även pågick under väntan på domen mot Chauvin, så fortsätter inte minst frånvaron av de substantiella rättigheterna för svarta amerikaner.

När bilden av de amerikanska truppernas hemkomst framträder i media, så lämnas inte lukten av döda människor irakierna och afghanerna, inte heller förnedringen och främst av allt återuppstår inte förlusterna.

I DN skriver Carsten Jensen om det krig som så länge pågått i Afghanistan: ”Evighetskriget är slut. Men bara för oss. För afghanerna fortsätter det på sitt fyrtioandra år, nu minus aktör, men alltid med samma våld och med samma undergrävande av varje möjlighet att leva ett normalt, gott liv.”

Sådan är våldets, kriget, traumats dramaturgi.

Den uppstår och återkommer och kan inte styras av den linjära historieskrivningen som uppkommer ur självbelåtenhetens historielösa beskaffenhet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.