Möt Expressens alla duktiga pojkar
Livsstilsråden haglar när individualisterna fattar pennan
Jens Liljestrand har upptäckt sin egen säd.
Jag vet det, du vet det nu, alla som läser Expressens kultursida vet det.
Kulturjournalisten nämner sperman i en krönika om aborträtt, där han kommer med den omvälvande spaningen att aborten är en konsekvens av att någon först skjutit in sina aktiva springare i ett sköte. Därför, menar Liljestrand, kanske mannen också borde vara intresserad av att debattera rätten till abort.
Daniel Sjölin har upptäckt att små barn dör vid Europas gränser. I Expressens podcast Två män i en podd berättar han om hur bilden av Alan Kurdi förändrade honom. Han är så omskakad att han bestämmer sig för att göra den största uppoffringen en kulturskribent kan göra. ”Självplågeri”, beskriver han det som.
För att hedra Alan Kurdi, ska han skriva en bok utan bokstaven a.
Expressens kultursida har lämnat den högljudde patriarken bakom sig – den buffliga, taffliga, utlevande kulturmannen – och istället mejslat fram en annan killtyp. Han talar gärna om ämnen som tidigare kodats som feminina, räds inte samtalen som vanligen stöts och blöts på Familjeliv.
Spänn fast säkerhetsbältena. De duktiga pojkarna har gjort entré!
Efter att Dagens Nyheters Greta Thurfjell skrev en uppmärksammad text för ett par år sedan om sin längtan efter att få vara en husfru – och viljan att böja sig för konservativa ideal – riktades rampljuset länge mot de självspäkande överklasskvinnor som minsann tyckte att mannen ändå ska fria. Nu har den manliga motsvarigheten börjat ta plats.
På Expressens kultursida byts ett livsstilsråd ut mot ett annat. Det tycks inte gå en enda dag utan att någon kille skriver om vad vi bör avstå för att bli en bättre version av oss själva
De duktiga pojkarna har fångat upp den gamla feministiska parollen om att det personliga är politiskt, förvrängt den, och istället börjat se allt politiskt som någonting högst personligt. Eftersom de har insett att det är taktlöst att helt ducka för sexualpolitiska debatter, eller att stå tysta inför fascismens framfart, deltar de gärna i samtidsdebatten, men är oförmögna att lämna jaget utanför. Ett rasistiskt gränsprojekt? Hörde jag ett spännande bokprojekt!
Den som är ouppmärksam kan vid en första anblick tro att det är en ny mansroll som håller på att växa fram – en husman som insett att golven inte kommer att sopa sig själva. Men skrapa lite på ytan och du kommer att finna samma gamla patriark i ny kostym. Se till exempel hur Jens Liljestrand oroar sig för barns läsvanor och hur han sedan kommer fram till att det bästa sättet att få dem litteraturintresserade är att forcera fram det. ”Du är förälder, du bestämmer, så tvinga dem. […] Ditt barn ska läsa. Punkt.”
Dessa nya asketer ackompanjeras av orgelmelodin från ytterligare en krönikör på Expressen kultur – kyrkohistorikern Joel Halldorf, ständigt i direktkontakt med mannen däruppe
Liknande tongångar hörs i skribenten Victor Malms krönika om ”överviktsproblemet”. Han menar att ”trots att ett virus som verkar slå särskilt hårt mot överviktiga far genom samhället, vill ingen prata om fett och flås”. För att inte framstå som ännu en ignorant medelklassmoralist som saknar förståelse för att hälsa är ett klassproblem slänger Victor Malm in sin arbetarklasspappa som stöd för sin tes. Pappan klagar inte, trots att han jobbar skift på fabriken som är 1,3 mil bort. Pappan cyklar dit vilket gör pappan smal. Men alla är inte lika duktiga som Victor Malms pappa. Därför presenterar sonen en lösning: lagstifta bort chipsätandet.
Dessa nya asketer ackompanjeras av orgelmelodin från ytterligare en krönikör på Expressen kultur – kyrkohistorikern Joel Halldorf, ständigt i direktkontakt med mannen däruppe. Medan D*niel Sjölin h*rv*r på med sin bok ut*n bokst*ven * funderar Joel Halldorf över hur vi ska förhålla oss till sex. Efter att ha fått kritik för en tweet där han gjorde själva Vatikanstaten till sexuell vägledare (”Påve Paulus IV varnade redan på 60-talet för att preventivmedel skulle leda till konsumistisk sexualitet på kvinnors bekostnad”) förtydligade han vad han menade, i en text där han trycker på traditionens, livsåskådningens och filosofins vikt för sexualiteten.
På Expressens kultursida byts ett livsstilsråd ut mot ett annat. Det tycks inte gå en enda dag utan att någon kille skriver om vad vi bör avstå för att bli en bättre version av oss själva. Men varför denna renlevnadens renässans?
Kanske för att de duktiga pojkarna känner att de måste uppoffra något post metoo. De har bara inte klurat ut exakt vad det är än. De är inte förankrade i några rörelser, vet ingenting om att kämpa för strukturell förändring (även om Jens Liljestrand vid ett tillfälle besökte gruppen MÄN och skrev en krönika om insikten att kvinnor faktiskt är rädda för sina förövare).
De är i botten individualister, vilket omöjliggör dem som allierade feminister. Så de bestämmer sig istället för att vända sig inåt och göra upp med sina privilegier genom att plåga de som finns närmast till hands. Sig själva (måste cykla milen, måste sluta äta chips, måste skriva en omöjlig bok) eller sina barn (dags att läsa, ungjävlar!). Som om Victor Malms torftiga fredag med raw food-snacks överhuvudtaget skulle hjälpa folkhälsan. De duktiga pojkarna skriver med en så stark övertygelse att läsaren nästan börjar inbilla sig att den sjunkande läskunnigheten i samhället kan upphöra med hjälp av en simpel auktoritär trollformel – eller att de 10 000 nya Frontexvakterna vid Europas gränser kommer få kicken så fort de hör talas om en bok som saknar en bokstav.
Nå, det kanske är för mycket begärt att några kulturskribenter ska förändra världen. Nu tror jag inte heller att det är någon revolution de eftersträvar i sina texter.
Istället är de en sorts livsstilsguider för den respektabla medelklassmannen under 2020-talet. Hur ska han då vara?
Han ska moralisera över sådant som han anser trashigt – att vara tjock, fattig, ohälsosam, outbildad eller promiskuös. Men eftersom det är omodernt att säga det rakt ut ska han ta sig hjälp av arbetarklassen, kvinnorna, de rasifierade barnen. Joel Halldorf gör det genom att hävda att Liv Strömquist minsann borde bli katolik. Victor Malm genom att skriva in sin knegande farsa som en fräck accessoar i sin text. Daniel Sjölin hänvisar till en familjs tragiska flykt.
Och Jens Liljestrand … ja, han slår ett slag för en ansvarsfull spermahantering.
Duktigt, killar!
