Britney-dokumentären får mitt hjärta att rusa
Strukturellt förtryck har en förmåga att få oss att känna oss paranoida
Britney Spears blev världskänd som sjuttonåring men var vid det laget redan veteran. Hon växte upp i en fattig by i Lousiana och visade prov på stor talang redan som barn, en talang som kunde säkra familjens ekonomiska framtid. Innan popstjärnelivet gjorde hon barnprogrammet The Disney Club, en plantskola för artister som Justin Timberlake. Timberlake blev Spears första offentliga pojkvän och i en intervju efter uppbrottet avslöjade han att Spears inte var oskuld eftersom han hade satt på henne.
Timberlake-intervjun är bara ett av många klipp som får mitt hjärta att rusa när jag ser The New York Times Framing Britney, en dokumentär som uppfriskande nog inte handlar om stjärnas offentliga förfall utan istället visar hur en gränslöst äcklig och pengakåt industri knäckte en kvinna utan kapital.
US Weekly hade vid stjärnans offentliga sammanbrott 2007, när hon rakade av håret, 140 000 dollar i veckan att lägga på paparazzibilder men den våldsamma bevakningen kom inte bara från blaskorna. Respekterade journalister frågade henne redan som tonåring om hennes bröst och hennes sexliv. Framing Britney visar hur kontrollerande offentligheten är mot kvinnor och att det bara för tio år sedan det inte fanns tillstymmelsen till en bred feministisk kritik av media.
Många fans har varit övertygade om att genom sin Instagram skickar kodade meddelande eller att hon inte har kontroll över den själv
Filmen avslöjar inget men lägger tyngd bakom Free Britney-rörelsen, som fans drivit senaste åren och som ofta avfärdats som konspirationsteorier. Uppenbarligen är aktivisterna inte fel ute. 2008 blev Spears, till följd av psykisk ohälsa, omyndigförklarad och hennes pappa, en perifer figur i Spears liv, tilldelades förmyndarskap över hennes person och tillgångar. I samband med detta började Spears jobba intensivt igen. Med en permanent show i Las Vegas drog artisten in miljoner tills hon 2018 slutade tvärt. Efter en tids tystnad meddelade Spears att showen inte skulle fortsätta som planerat.
Sedan dess har hon synts nästan uteslutande på sin, för kändisar, säregna Instagram. I kommentarsfält och poddar har uppdateringarna analyserats sönder. Många fans har varit övertygade om att genom sin Instagram skickar kodade meddelande eller att hon inte har kontroll över den själv.
Under de femton år Spears varit omyndigförklarad har hon varit exceptionellt arbetsför och dessutom tagit hand om sina barn. Så vad är egentligen problemet?
Förra året fick rörelsen vatten på sin kvarn. Spears gick upp i rätten med begäran om att byta förmyndare och tackade i rättegångsdokument sina fans för deras ”informed support”. När begäran blev avslagen uppgav Spears advokat att Spears var rädd för sin pappa och att hon inte skulle arbeta så länge han hade kontroll över henne. Under de femton år Spears varit omyndigförklarad har hon varit exceptionellt arbetsför och dessutom tagit hand om sina barn. Så vad är egentligen problemet?
I måndags hade rocklegendaren Courtney Love också sett filmen. Tidigare har Love uttalat sig i smädande ord om Spears pappa och i en Instagramuppdatering tackade hon NY Times för filmen men menade att hälften inte uppdagats. ”Jag låter som q-anon när jag pratar om […] Britney […] så jag har lärt mig att vara tyst.”
Att Love jämför med Qanon är inte konstigt. Strukturellt förtryck har en förmåga att inge oss en känsla av att vi är paranoida eller så blir vi behandlade som galningar när vi påtalar det. Men bara för att man är paranoid betyder det inte att man inte är förföljd och Spears är långt ifrån den första kvinnan som berövats sitt liv i nöjesindustrin. Det behöver vi inga kodade Instagrambilder för att veta.
