Håll avståndet – och behåll värdigheten
Vi krymper som människor om vi bryter mot krisens restriktioner
Ska vi ta disken i kväll eller låta den stå till i morgon? Där nånstans går gränsen för problem vi kan överblicka. Ställs vi inför något krångligare överväldigas vi av våra värderingars inre motsättningar. Vi klarar inte ens att planera en bordsplacering utan att slå tärning.
Inte konstigt, då, att de mest villrådiga ledarna i dag framstår som de klokaste. De förhåller sig på det rimliga sättet till en värld som är oöverskådligt komplex. Varje tvärsäkert uttalande framstår som enfaldigt eller självupptaget. Vi känner det i magen.
Svårast att greppa är, tror jag, konflikten mellan dels målet att nu rädda maximalt många människoliv, dels att för samhällsekonomins skull kompromissa med det målet.
Två självklarheter, nämligen. Först, vi får under inga omständigheter acceptera dagens dödsfall för framtida vinster. Samtidigt, utan dessa framtida vinster följer arbetslöshet, social oro, vidgade samhällsklyftor, psykisk ohälsa – och morgondagens förspillda människoliv.
Vi tycks fångade i en rävsax.
Tysklands förbundsdagspresident, kristdemokraten Wolfgang Schäuble, tog nyligen ställning i frågan om livets vågskål: det är ”falsk absolutism” att låta andra bevekelsegrunder vika för det enda målet att kortsiktigt rädda liv. Gott så, men hans vidare argument ger mig huvudvärk: den tyska konstitutionens löfte om mänsklig värdighet ”utesluter inte möjligheten att vi alla måste dö”.
Det är den plattaste av truismer. Negationen vore ju att mänsklig värdighet utesluter möjligheten att vi alla måste dö. Så vad menar karln? Eftersom jag inte förstår tolkar jag hans Mr Chance-uttalande välvilligt. Poängen måste vara att de restriktioner som vidtas för att rädda liv berövar människor som måste lägga band på sig något av deras värdighet.
Det är ett begripligt påstående, men Schäuble missförstår då hur vi förtjänar värdighet. Det är inte att vara instängd som är utmaningen. Det är friheten som är svår.
Filosofins verktyg inkluderar bisarra tankeexperiment. Låt mig dra Schäubles tanke till sin spets. Ett farligt virus upptäcks. Staten låser in sina medborgare i individuella poddar. Där får de vätska och näring maskinellt och tillgång till hermetiska avträden. Efter en månad undersöks de av robotar. Friska släpps ut, sjuka tvingas stanna, avlidna evaporeras. Så fortsätter det. Snart tickar ekonomin som vanligt. Viruset har besegrats.
Problemet med en sådan strategi är alltså inte att många dör. Kruxet består i att de inlåsta, friska människorna berövats sin värdighet i statens strävan mot en ljusare morgondag.
På pluskontot kan vi skriva att de överlevandes liv i framtiden vinner i värdighet: ingen arbetslöshet och social oro, inga vidgade samhällsklyftor och psykisk ohälsa – och inga framtida människoliv förspillda.
Endast genom att uthärda det Schäuble kallar ovärdighet kan vi leva värdigt.
Så långt en mycket hårt skruvad variant av Schäubles resonemang. Men mänsklig värdighet är inte en individuell egenskap. Varje frisk människa som släpps ut ur sin podd är nedsmutsad. Ingen återvinner sin värdighet. Lika lite som en person ensam om sitt språk kan kommunicera, lika lite kan en människa i isolat tillerkännas värdighet. Denna egenskap uppstår i gemenskaper genom tålamod, måttfullhet och medmänsklighet.
Hur gör vi oss då värdiga i dag? Svaret är att vi underkastar oss det allmännas goda. Endast genom att uthärda det Schäuble kallar ovärdighet kan vi leva värdigt.
Och om vi vägrar underkasta oss? Våren har kommit. Studenten närmar sig. Ledan infinner sig. Uteserveringarna står öppna. Epidemier och skit, någon måtta får det vara, en stor stark och ett långfinger mot den statistik ingen ändå begriper – det måste man väl få unna sig? Fatta, man tar studenten bara en gång i livet. Boka partytälten och lastbilsflaken!
Att bete sig på det viset är att avsäga sig ett värdigt liv. Det är dekadens. Det är hedonism. För upplysnings skull, man tar avsked av sina döda bara en gång i livet. I dessa dagar utan att sitta vid dödsbädden. Man begraver sina döda bara en gång i livet. I dessa dagar framför skärmen.
Här finns en tydlig likhet mellan klimathotet och pandemin. Mycket har gjorts av vidskepligheten om naturens hämnd, liksom den mer förnuftiga idén att vi inte behärskar naturen, men den egentliga parallellen är hur vi väger dagens liv mot morgondagens.
Våra umbäranden är inte längre externt påtvingade. De kommer inifrån oss själva.
Att minska växthusgasutsläpp kan göras mer eller mindre trubbigt, men hur det än sker kommer det att drabba dagens ekonomi. Om så inte vore fallet skulle omställningen redan varit i full gång. Gröna jobb är en marginell slogan. Det betyder också att dagens levnadsstandard måste sänkas med, återigen, följder som arbetslöshet, social oro, vidgade samhällsklyftor, psykisk ohälsa – och ytterst dagens spillda människoliv. Människorna vi räddar genom våra uppoffringar finns i framtiden eller saknar åtminstone rösträtt.
Men om värdighet är gemenskap och solidaritet, vad är vi då för sorts ynkryggar om vi inte inkluderar morgondagens människor i våra liv? Saken är samma med inställda studentfester och sorglöst krogliv i relation till covid-19:s riskgrupper.
På det viset blir det gammalmodiga begreppet värdighet relevant. Inte som argument för att sparka i gång näringslivet, utan som villkor för att det överhuvudtaget ska vara möjligt. Betraktar vi dagens vedermödor som en uppvisning i värdighet blir de dessutom mycket lättare att bära. Våra umbäranden är inte längre externt påtvingade. De kommer inifrån oss själva.
Sådan är med andra ord lösningen på Schäubles dilemma. Självaktning och medkänsla för de gemenskaper vi ingår med dagens och morgondagens utsatta förutsätter våra försakelser. Vi förlorar inte i värdighet när vi stänger dörren om oss. Det är när vi inte stänger dörren om oss som vi krymper som människor.
Låter vi detta vara riktmärket, att utstå de i sammanhanget faktiskt ganska triviala påbud krisen kräver, då påskyndar vi ekonomins återhämtning samtidigt som vi visar oss värdiga våra gemenskaper, dagens och morgondagens.
Att påstå att människor förlorar i värdighet genom att värna dem som är utlämnade är att invertera begreppet. Det är att göra dygd av egennyttan.
