Att vara kamrat är att aldrig vara ensam
Det är dags att hålla politiska möten i små format – på nätet, under promenaden eller på odlingslotten
Första maj närmar sig, men en annorlunda första maj utan demonstrationer. Jag trodde aldrig jag skulle sakna att demonstrera så mycket.
Genom åren har jag fnyst många gånger åt hur vänstern tenderat att fastna i ritualer och slentrianmässigt göra som man alltid har gjort. Demonstrationen har varit den enklaste handlingen att ta till, den mest självklara i vår protestrepertoar. Till den grad att den närmast blivit uttjatad.
Krig någonstans?
Demonstrera.
En privatisering vi ogillar?
Demonstrera.
En orättvisa som måste lyftas?
Demonstrera.
Första maj?
Demonstrera.
Finns det inte bättre sätt att skapa opinion, få igenom ett krav eller vinna en politisk strid? De stora Irakprotesterna våren 2003 brukar tas upp som ett avskräckande exempel. 36 miljoner människor gick ut på gatorna världen över mot USA:s invasion av Irak, i en av de största manifestationerna historiskt. Men vad blev effekten, kommer invändningen. Manifestationerna fick inte krigshökarna i USA och dess allierade nationer att ändra sina planer.
Den kritiken svider.
Vi försökte förnya formen.
Kunde man göra demonstrationerna roligare, mer som gatufester eller parader? Kunde mer spännande talare, snyggare banderoller eller bättre artister få dem att kännas mindre trötta? Kunde man få dem att bli massolydnad?
Så kom coronapandemin. Lockdowns globalt, social distansering och förbud mot större sammankomster. Demonstrationen var bortsopad som möjlighet. Att sitta i karantän fick mig att omvärdera demonstrationernas bärande betydelse för politiska och sociala rörelser.
Demonstrationens historia är tätt förbunden med arbetarrörelsens. Som protestform växte den fram ur 1700-talets brödupplopp. Den tidiga arbetarrörelsen imiterade militärens fälttåg och marscher. Manifestationen skulle vara en styrkeuppvisning, att visa upp sitt stora antal. Den engelska arbetarrörelsen kastade ett sneglande öga på frikyrkornas gudstjänster i det fria. Därifrån hämtades formen med talarstol och sånger.
Deras viktigaste syfte är inte att uppnå omedelbara politiska resultat, att stoppa ett krig eller genomdriva ett krav. Deras funktion har varit betydligt djupare.
Manifestationen är politikens mest grundläggande form. Det är med demonstrationer som vi fysiskt kommer samman och blir en massa. Det är genom att tåga sida vid sida, minglandes och myllrandes, som vi inte bara mentalt utan även fysiskt kan uppleva gemenskapen och samhörigheten. Demonstrationen spelar därför samma roll som läktarkulturen för sporten eller konsertpubliken för musiken. Upplevelsen blir starkare när den är kroppslig.
Frågeställningen om demonstrationernas effektivitet är kanske felställd. Deras viktigaste syfte är inte att uppnå omedelbara politiska resultat, att stoppa ett krig eller genomdriva ett krav. Deras funktion har varit betydligt djupare. De har för många varit första kontakten för att kliva in i en tillhörighet och bli delaktig. Att få uppleva en styrka tillsammans när vi som individer annars är så maktlösa. Gatumanifestationer och massmöten är därigenom essentiella för att skapa den samhörighet som varje parti och organisation måste bestå av för att kunna verka.
För bara ett år sen var vi miljoner på gatorna. Greta Thunbergs skolstrejker hade blivit globala, Fridays for future samlade bortåt två miljoner deltagare världen över. I närmare 150 länder, på över 2 000 platser och i över hundra svenska städer. Kunde en klimatrörelse byggts, klimatfrågan lyfts och satt press på politiken utan demonstrationerna? Nu har hel generation formats av dem, Generation Greta. Och de kommer att formas av att demonstrationerna upphörde. Att se nation efter nation kunna vidta alla de nödåtgärder mot coronapandemin som var helt omöjliga att göra mot klimatförändringarna.
Den 24 april skulle nästa globala klimatstrejk ha ägt rum. Den har skjutits upp på obestämd tid. Första maj blir i år virtuell. Vänsterpartiet möts på Zoom, socialdemokraterna streamar sina tal från studios och syndikalisterna viftar med fanor från sina balkonger.
Vill man gå många tillsammans hålls ett majtåg i spelet World of warcraft. Bekämpandet av coronapandemin kräver en långvarig social distansering, som kan pågå året ut – kanske rent av åratal – vilket gör demonstrationer omöjliga för en lång tid.
Finns det då en framtid för nya rörelser som Fridays for future?
Vi kommer kunna gå ut på gatorna igen, vi kommer åter kunna bli massa. Men fram tills dess måste vi finna andra former. Virtuella möten är ett torftigt substitut, men ett lättillgängligt alternativ med låg tröskel att delta. Det kan ge en viss grad av gemenskap. Alla kan delta i möten, sända radio, hålla studiecirklar och folkbilda. Men det finns också sätt bortom nätet, i våra liv, att bygga vidare på demonstrationernas kollektivitet, om än kraftigt nedskalat.
Vi kan hitta sociala former att mötas politiskt utan att tumma på den sociala distanseringen: möten i form av mindre promenader (tänk August Palm)
Varje fysiskt möte blir nu viktigare i vår vardag; kontakten med våra grannar, på lekplatsen eller med arbetskollegorna. Vi får utnyttja dem till att faktiskt knyta band, att prata om vår situation under pandemin med varandra. Volontärinitiativen har fullkomligt exploderat över hela landet, med handlingshjälp åt den pensionerade grannen eller tillverkning av skyddsutrustning åt vården. Vi kan hitta sociala former att mötas politiskt utan att tumma på den sociala distanseringen: möten i form av mindre promenader (tänk August Palm), ses i små grupper utspridda i öppna amfiteatrar eller kring odlingslotter.
Kan vi skapa det kamratskapet kommer första maj alltid kunna äga rum
Att veta att man inte är ensam, att andra gör samma sociala aktiviteter samtidigt, kan ge en masskänsla. När demonstrationen som masstillhörighet inte är möjlig blir medlemskapet i en organisation eller parti viktigare. Vänsterteoretikern Jodi Dean lyfter i boken ”Comrade: an essay on political belonging” (Verso, 2019) fram hur centralt medlemskapet, att vara kamrat, varit för vänstern.
Att vara kamrat innebär att aldrig vara ensam, eftersom dina individuella politiska handlingar alltid är en del av något större.
Du står inte själv och delar ut flygblad eftersom du vet att alla dina kamrater är ute samtidigt och gör samma saker, vilket ger din handling ett sammanhang och samtidighet. Så kan många isolerade aktiviteter på distans ändå ge upphov till en känsla av social samhörighet.
Kan vi skapa det kamratskapet kommer första maj alltid kunna äga rum.
