Kort nej från förlagen eller tips mot betalning

Privata lektörer tar över på internet

De etablerade förlagen tvingas röra sig i ett allt snabbare tempo. Många inskickade manus besvaras med en standardrefusering, efter väldigt lång tid, eller inte alls. För den som vill ha utförlig hjälp finns dock privata tjänster på nätet, där priserna varierar. Ett harmlöst sätt att förbättra sin text, eller en metod att utnyttja opublicerade författare utan kontakter?

Precis vid kajen i den norska kuststaden Bergen ligger en Subway-restaurang. En dag när jag stod bakom disken och slevade upp tonfisk och majonnäs på parmesan- & oreganobröd kom min dåvarande flickvän in. Hon lämnade ett brev på väg till sitt eget jobb på Narvesen. Det var från Bonniers. Jag höll i det med kladdiga plasthandskar, gick in på toaletten där jag redan tillbringade oproportionerligt mycket tid eftersom det inte fanns någon annanstans att sitta.

Jag läste brevet flera gånger. Det var långt, mycket längre än standardrefuseringarna. Handlingen beskrevs utförligt, sedan följde ett utlåtande om textens styrkor och svagheter. Det blev ett nej till slut, som vanligt, men brevets sista mening glömmer jag aldrig: ”Det råder inga tvivel om att detta är en författare i vardande”. Efter det trädde jag på plasthandskarna igen. Berättade ingenting för kollegorna. Egentligen hade ju ingenting förändrats. Jag fortsatte göra mackor, men egentligen var jag inte där. Jag var en författare i vardande.

Utlåtandet var uppenbart skrivet av en faktisk person, men såvitt jag minns fanns inget namn. Lektören tillhör litteraturbranschens lite bortglömda roller, med relativt låg status. När jag själv frilansade åt ett stort förlag tjänade jag 1 200 kronor per manus före skatt. Trots att uppgiften ligger ganska nära recensionen, vilket genererar minst det dubbla.

Traditionellt har lektören varit knuten till förlagen. Hen hjälper till genom en gedigen läsning av sådant som manusgruppen har avgjort är tillräckligt intressant för att kolla vidare på (men inte hinner/vill göra det själva). I referatet ingår: handling, eventuell målgrupp och vilka titlar det påminner om, värdering, och en tydlig rekommendation. Ska det ges ut eller inte?

Så har det åtminstone varit. Förlagen i dag tar ofta emot manus där en privat lektör redan varit inblandad. Inte sällan med en ”blurb” i följebrevet som lovsjunger texten. På sätt och vis sker en outsourcing av litteraturen, där förlagen tvingas släppa iväg en del av arbetet till externa lösningar. Det tangerar DN:s granskning av hybridförlagen. Där är det författaren som betalar förlaget för utgivningen, i stället för tvärtom. Oftast får författaren själv välja vilka tjänster som ska ingå – marknadsföring, redaktörskap o.s.v. Intäkterna delas upp mellan parterna.

– Framförallt känns det som att de spelar på osäkerhet för att sälja sina tjänster, säger Broberg. Och en annan aspekt är ju att det finns lektörer som har väldigt begränsade litterära erfarenheter. Jag tror inte att svensklärare och språkvetare är de bästa lektörerna.

Grundfrågan: Väldigt många drömmer om att bli författare, väldigt få ges tillfälle att bli det. Där uppstår en marknad för förlag som inte ingår i den traditionella, etablerade varianten. Inom hybridutgivningen är författaren med och finansierar projektet. Visst blir det en bok av det till slut. Men chansen att bli framgångsrik, eller ens särskilt uppmärksammad, är relativt liten även på halvstora förlag. Inte ens Bonniers är en garanti för särskilt mycket längre.

Nu är det ju (tack och lov) inte allas mål att bli storsäljande deckarförfattare. Drömmarna sträcker sig från globalt erkännande till att ha samlat sitt livs historia, för sig själv och de närmaste. De privata lektörerna på nätet finns där och hjälper till med detta och allt däremellan. Lektör är inte en skyddad titel. I teorin kan vem som helst säga sig vara det, även om många har kvalificerad utbildning att backa upp det med – skrivarskolor, litteraturvetenskap, frilansande arbete etc.

Om ett manus visar stor potential gäller det att lyfta på luren nästan direkt, annars är någon annan före. Detaljerna får man slipa på senare.

Det finns också en uppsjö av goda omdömen på sidorna, vilket är ett sätt att skapa förtroende. Tänk de som kallas ”superhost” på Airbnb. Priserna varierar. Föreningen Författarcentrum tar 3 900 kronor plus 9 kronor per sida från sida 151 och framåt. På en privat hemsida finns paketerbjudanden, där det ”stora paketet” kostar 4 800 kronor inklusive moms. Det rekommenderas för nybörjare.

Inga jättesummor, kan man argumentera för. Helena Hansen, som har många års erfarenhet som lektör, säger att passion är drivkraften snarare än rikedom: ”Ett manus på 70 000 ord tar ungefär två veckor att arbeta med, och man tjänar runt 10 000 kronor brutto”.

Inte de 60 000 man kan få betala på hybridförlagen, men inte ingenting heller. Särskilt inte jämfört med gratis, vilket det ju är på traditionella förlag. Vad är deras roll i sammanhanget?

Stephen Farran-Lee har varit förläggare på princip alla stora förlag i landet, i dag Polaris. Han pekar på ett slags glapp i systemet:

– När jag började jobba var vi oftast mer ordentliga med att svara, och det kunde verkligen ge resultat. Det spelade mindre roll om man var först med kontakten eller inte. Om manuset var bra men inte bra nog, så skrev man det. Då hade man gjort sitt jobb. Och ibland återkom manuset i mycket bättre skick.

I dag har förlagen varken tid eller möjlighet att skicka iväg ett uppmuntrande besked och hoppas på det bästa. Farran-Lee beskriver processen som mycket mer beroende av snabbt kontaktsökande. Om ett manus visar stor potential gäller det att lyfta på luren nästan direkt, annars är någon annan före. Detaljerna får man slipa på senare. Och de manus som inte bedöms tillräckliga för att gå vidare, vilket ju är nästan alla, glider in i glömska. Det är varken brådska med att svara eller att göra det särskilt ingående. Många som investerat åratal av arbete och ofta sina djupaste känslor i en text får tillbaka förlagens förskrivna svar.


Så ser det inte ut hos lektörerna. Ett vanligt motto är att ”målet alltid är utgivning”. Deras jobb är dock inte att tokhylla varje manus. Många har ett kostnadsfritt möte i förväg för att avgöra om det känns givande att fortsätta. Jag pratar med två privata lektörer – Helena Hansen och Pia Lerigon – och de är överens om arbetets grunder. Att förädla det som funkar och göra det bättre, ställa frågor kring det som inte gör det, få författaren mer medveten om struktur, berättarröst och så vidare. Sådant som skrivarskolorna också lär ut.

De känner inte igen att det skulle ingå en ”deal” om att bifoga positiva utlåtanden i följebrevet. Däremot är det tänkbart att författarna klipper ihop något som ska bygga upp förväntningarna på förlaget. En taktik som går att förstå, men som nog är meningslös för det mesta.

– Deras omdömen är inget vi bryr oss om, säger Stephen Farran-Lee. En betald lektör går inte att lita på, eftersom lojaliteten är överdriven. Vi läser allt, och det gör vi oavsett. Och det är synd om författarna ifall de får falska förhoppningar. De tror att förlagen lyssnar på detta.

Hur författarna förvaltar råden är såklart upp till dem själva. Många bra manus får hjälp som aldrig ens nämns – en färdig bok har många namn bakom sig men bara ett står på omslaget. Det är onekligen många som är tacksamma för den hjälp de fått. Att bli sedd, även om det bara är av en släkting eller vän, kan vara mycket värt för skrivandet oavsett utgivning eller inte. Där kan man förstås inte heller alltid vänta sig osminkad sanning.

Maria Broberg debuterade på Norstedts med Bakvatten, 2020. I sin recension skriver Daniel Sjölin att det är svårt att tro att Broberg är debutant. ”Det [är] inte bara en färdig, utan dessutom språkligt fullfjädrad författare, vital uti varje detalj […]”. Dessförinnan hade hon använt sig av en lektör, som hon inte alls tyckte uppfyllde den standard som Lerigon och Hansen beskriver.

Maria Broberg, född 1977, hade en negativ upplevelse av sin lektör.

Broberg hakade på erbjudandet om en analys av första kapitlet. Det hon fick höra var: Slitna uttryck, rösten och stilen behövde finslipas, det var övertydligt, och att språket inte höll. Broberg upplevde att lektören ville ta bort det som var hela hennes stil, och att hon behövde hjälp för att åtgärda detta. Ironiskt nog är det just språket och rösten som lyfts fram som det bästa i Bakvatten.

– Framförallt känns det som att de spelar på osäkerhet för att sälja sina tjänster, säger Broberg. Och en annan aspekt är ju att det finns lektörer som har väldigt begränsade litterära erfarenheter. Jag tror inte att svensklärare och språkvetare är de bästa lektörerna.

Som Broberg är inne på tycks många privata lektörer inrikta sig mot mer kommersiell litteratur. Det handlar om att lära sig reglerna, inte bryta mot dem. När jag botaniserar i Facebookgruppen ”Författare på Facebook” framkommer stundtals en skepsis mot just detta. Forumet kan ibland likna ett skyltfönster, menar vissa. På frågor om vad man ska göra nu när manuset är färdigskrivet, ramlar svaren in direkt: Skaffa lektör, korrläsare, skrivcoach, designer och grafiker. Tonläget kan vara hårt från konsulterna eller hybridförlagen, som att det är den enda möjliga vägen att gå.

Som allt annat på internet öppnas ett bråddjup där man kan hamna fel och rätt. Systemet med lektörer är uppbyggt kring tur, research och rekommendationer.

I bästa fall kan författare utan kontaktnät eller insyn i branschen få sitt manus rejält och seriöst prövat. Alla har inte en skrivarskola i närheten, eller kommer in på en. Lektörens omdömen ska likna just utbildningarnas textsamtal, de som ofta lyfts fram av etablerade författare: Här inleddes min karriär, här blev jag medveten om vad jag sysslade med. Men att den tjänsten är beroende av pengautbyte gör onekligen något med balansen.

– Många har ett sammanhang där man blir läst av exempelvis en lärare, säger Stephen Farran-Lee. De är lojala mot sitt uppdrag. Privata lektörer däremot betalar man för uppriktighet, men det ligger i sakens natur att de inte är det. Är det så lätt för en lektör att säga att man ska börja om, att det är oläsbart?

Han understryker hur mycket av branschen som är uppbyggt kring förtroende.

– Om någon man litar på säger att ett manus är bra, då kollar man med en gång. Om en främmande lektör säger samma sak tar man emot det med en axelryckning.

Kanske låter det hårt, men han menar också att det ligger i författarnas bästa att se förlagens perspektiv. De allra flesta skriver på fritiden, mellan det som generar inkomst, och mycket står på spel. Berättelserna är i konstant omlopp. Men vem vill läsa dem?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln