Genusförskolor känns som ett fjuttigt framsteg

Tänk om det är så att mansrollen har blivit trängre?

Debatterna om kulturmän, metoo-män och andra hopplösa snubbar har rasat det senaste decenniet. Men vad vill männen själva i dag? Vad ingår i den moderna manligheten? Männen leder stora politiska rörelser, skriver böcker, tjänar pengar, poserar med fiskar på Tinder, sitter hemma och radikaliseras eller längtar efter att få barn. Aftonbladet Kultur ställer frågan: Går det att älska att vara man i dag?

”I skydd av mansvärldens råheter … lyckades min lusta äntligen spräcka den manliga mödomshinnan, skräckens hinna, och penis gled för första gången in i slidan, så lätt och fint och gott som om den aldrig varit någon annanstans”.

Så skrev Sven Lindqvist i En älskares dagbok 1981. Inspirerad av den samtida kvinnliga bekännelselitteraturen publicerade han sin dagbok från 50-talet.

Lindqvist hade tidigare framstått som en muskulös äventyrare som reste sicksack mellan revolutioner, men här framträdde en känslig och förvirrad själ – queer rentav. I boken diskuterade han Kinseyrapporten och tyckte att den fokuserade för mycket på mannens utlösning, han talade om sina erektionsproblem, lovsjöng fittslickandet och beskrev kärleken som sårbarhet och beroende. I slutet av boken skildrade han vackert hur ”det stod en verklighet” runt hans kärleksförhållande med Siv. Som läsare förstod man att premissen var att han kastat bort barlasten: för- och mellankrigstidens unkna manlighet.

I ungdomen på 90-talet kunde jag mecka med bilen, lyfta tungt på gymmet – och måla ögonen med kajal

Ibland tänker jag på En älskares dagbok när den eviga diskussionen om ”identitetspolitik” dyker upp. Inom vänsterkretsar sägs det ofta att vi sett få ekonomiska framsteg sedan 80-talet, men stora sociala framsteg.

Inti Chavez Perez beskriver till exempel sin uppväxts våldsamma maskulinitet och drar en lycklig suck över hbtq-certifierade genusförskolor. Jag vill inte förringa hans personliga upplevelser men ryser ändå av den presentistiska självgodheten. Själv känner jag en tacksamhet till tidigare generationer. I ungdomen på 90-talet kunde jag mecka med bilen, lyfta tungt på gymmet – och måla ögonen med kajal. Jag tänker ofta att detta var ett resultat av att efterkrigstidens män öppnade mansrollen. För var det någon tid som de sociala framstegen var stora, så var det då.

Mellan 1940 och 1980 fick feminismen sitt genombrott, gay-rörelsen föddes, Afrika och Asien avkoloniserades, tonårskulturen föddes, barn fick rättigheter, sambeskattningen avskaffades och den moderna förskolan skapades. Inget ont om samtidens genusförskolor eller ”varannan damernas”, men i jämförelse med efterkrigstidens genuspolitiska stormsteg framstår det som … ganska fjuttigt.

Ingenstans är utvecklingen så tydlig som i En älskares dagbok. Där händer något oerhört: världskrigens våldsamma maskulinitet dekonstrueras. En generations män – som gått från att krypa i skyttegravarna till att krypa på parketten med barnbarnen – framträder i skarpt ljus. Och Lindqvist var inte ensam. I den underbara Stå i bredd visar Ebba Witt Brattström hur en ny och självkritisk manlighet syntes i litteraturen: i Gunnilla Bergströms Alfons Åberg, Henrik Tikkanens dagböcker och Ingmar Bergmans Laterna Magica.

Vad var det då som skapade denna identitetspolitiska guldålder? Den viktigaste förklaringen stavas: välfärdsstaten. När avståndet minskade mellan klasserna uppstod synergieffekter. Då Palme började jobba för Erlander 1952 var Sverige en ordinär välfärdsstat där 15 av 100 skattekronor gick till offentlig konsumtion, det vill säga skola, vård och omsorg. När han dog 1986 hade Sverige världens största offentliga sektor. Mest iögonfallande var hur reformerna riktades mot familjepolitiken, med föräldraförsäkring, bostadsbidrag, daghemsutbyggnad och fri abort. I ett sådant samhälle fanns det en materiell grund för att säga som Lindqvist: ”vi är ganska lika, vi män och kvinnor”.

Nu spolar vi fram 40 år i tiden, till 2017. Då publicerades Henrik Bromanders Bara en kram. Romanen som avslutade hans uppmärksammade manlighetstrilogi. På ett skirt språk skildras klubbkillen Jens som jobbar för en feministisk gratistidning. Han gör en podd om sin IBS och slirar aldrig på ”hen” eller ”en”. Men när han stiger i graderna börjar anklagelser om våldtäkter och gränslöst beteende dyka upp. Som läsare förstår vi att vi att han är en Kapten Klänning.

Tänk om det är så att mansrollen har blivit trängre?

Bara en kram är en roman som säger lika mycket om vår tids manlighet som En älskares dagbok gjorde om 70-talets manlighet. Liksom Lindqvists bok är det en dekonstruktion – men åt andra hållet. Om En älskares dagbok visade mannens kvinnliga sidor i dåtidens machokultur avslöjar Bromander en grottvarelse förklädd till hipster.

Låt mig testa en kontroversiell tanke. Tänk om det är så att mansrollen har blivit trängre? Fast inte så som vi vanligtvis tänker, utan genom geografisk och klassmässig segregation. Visst är det lättare att dela på föräldraledigheten och komma ut som homosexuell. Men genusförskolorna är ett innerstadsfenomen i de stora städerna. Som hemvändare till det skaraborgska slättlandet upplever jag en balkanisering: bilmekaniker är bilmekaniker och Fi-män är Fi-män – och aldrig mötas de två. Lindqvists projekt, att smälta samman manliga dygder – som styrka, stabilitet och Humphrey Bogart-lugn – med kvinnlig omsorg och en kritisk blick på det egna könet har lämnats oavslutat. Kanske är det också därför jag upplever Chavez Perez attityd som så olidligt självrättfärdig. Avståndstagande blir svaret på allt – kvar blir en anemisk och könlös woke-man som ytterst få känner sig bekväma som.

Bara en kram handlar om en individ som döljer något, men också ett helt samhälle. I Katharina Tollins avhandling Sida vid sida skärskådas hemligheten, genom en granskning av jämställdhetspolitiken från 1971 till 2006. Tollin konstaterar – kontraintuitivt – att under samma period som alla politiska partier (utom Moderaterna) började kalla sig ”feministiska” sjösattes inga stora jämlikhetsreformer. I stället implementerades managementinspirerade styr- och ledningsmetoder: politiken inriktades mot ”kartläggning” och ”utvärdering”. I början av 90-talet kunde individuella löner införas med feministiska argument. Som Tollin uttrycker det renodlades feminismen – begreppet ”könsmaktsordning” frikopplades från klassamhället

En nyckel till Bara en kram finns, tror jag, i titeln på Tollins avhandling. Sida vid sida syftar på att det feministiska genombrottet skedde parallellt med nyliberalismens uppgång. Detta skapar känslan av skevhet i romanen. Att det radikala språket är i osynk med samhällsutvecklingen.

Mest tydligt blir detta i slutet av boken. När Jens har blivit chefredaktör för den feministiska tidningen Respekt tar han ett oreflekterat beslut. Alla medarbetare ska varslas och tvingas söka sina uppdrag på nytt. På så sätt kan han anställa dem via ett bemanningsföretag, som tillfälliga konsulter. Toppen!

Kanske finns svaret på gåtan den moderna mannen just här. Lite tillspetsat vill han ha jämställdhet, hbtq-certifiering och genusförskolor. Men han vill inte reflektera över vilket samhälle som jämställdheten ska vara med och bygga.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.