Macron har ingen politik mot extremism
Ingen betydande eller progressiv reform genomfördes under Macrons fem första presidentår
Emmanuel Macron fick i går uppdraget, att rädda Frankrike från högerextremismen. På något annat vis kan hans anständiga valseger inte tolkas.
Många i den massiva majoritet som inte stödde Macron i första omgången av presidentvalet hade helt enkelt inget val. De la sin röst på den sittande presidenten med besvärjande formler som: ”Jag röstar Macron i dag, men på måndag inleder jag kampen mot honom.” En annan ursäktande variant löd: ”Rösta Macron men rösta inte på Macrons politik”
Så argumenterade ”le Block Non-Le Pen”: fackliga organisationer, humanistiska sammanslutningar, kulturskapare, socialarbetare.
2017, vid förra presidentvalet, lovade Macron förnyelse; han skulle tillämpa det bästa både från den politiska högern och vänstern. Extremismen skulle elimineras. Allt mycket hoppfullt.
Projekten misslyckades mycket snart. Macron lät omedelbart sänka förmögenhetsskatten med mångmiljardbelopp, samtidigt höjdes hyrorna för de lägst avlönade. Macron blev ” de rikas president.” CAC 40, de fyrtio mäktigaste bolagen, noterar i år rekordvinster, 120 miljarder euro. Många av dem har mäktiga filialer i Ryssland. Macron protesterar inte.
Helt utan självironi garanterade Macron att han skulle styra landet som den romerske guden Jupiter. En auktoritär gest.
Hundratusentals människor svarade med massiva demonstrationer mot att regeringen rev upp arbetsrätt, försämrade pensionsvillkor och drev på privatiseringar. Protesterna kom att symboliseras av de Gula Västarna, de socialt deklasserade från förstäder och landsbygd.
En borgerlig politiker la fram ett omfattande program för de eländiga förorternas restaurering. Macron sa ett nedlåtande och föraktfullt nej.
Macron lyckades värva den då folkligt uppburne ekologen Nicolas Hulot till miljöminister. Hulot avgick snabbt; presidenten var inte intresserad av miljöpolitik.
Inte någon betydande eller progressiv inrikespolitisk reform genomfördes under Macrons fem presidentår.
Han kan ursäktas av de plågor som härjat Frankrike och Europa: covid-pandemin, åren av dödlig terrorism och av det pågående kriget.
Macron satte i praktiken den franska demokratin på spel. Han legitimerade Le Pen och Nationell samling
Vänstern – splittrad, sekteristisk och nostalgisk – förmådde aldrig utmana Macrons högerliberalism och tunna demokratisyn. Upproren kom från högerextremismen, som de regelbundet gjort under mer än hundra år av fransk historia. Främlingsfientlighet, antisemitism, Vichy, poujadism, OAS, nationalism, förakt för Europa; allt detta finns inskrivet i en fransk högerideologi.
Marine Le Pen förpackade denna sörja till ett slags attraktiv folkhemsk variant. Hon uppfattas ha betydligt större känsla för folks vardagsproblem än Macron, visar rader av opinionsmätningar.
Marine Le Pens parti leds numera av en del kvalificerade teknokrater, utbildade vid elithögskolor. Hon följer deras rekommendationer om ekonomisk protektionism, stängda gränser, ett nermonterat EU och indragna sociala rättigheter för invandrare.
Le Pen har, i kontrast till högerextremismens traditioner, byggt ett parti med paritet mellan män och kvinnor. Nationell samling håller ett eget feministnät. Hennes numera måttfulla moralkonservatism får stöd från betydande delar av katolska kyrkan. De judiska och muslimska gemenskaperna har varnat för stöd åt Le Pen, det har inte katolska kyrkan förmått.
Macron bekämpade inte extremismen, som han lovat. Han tömde i stället de traditionella partierna för att kunna erövra hela det politiska centrumet. Från den positionen valde han Marine Le Pen som den lämpligaste och mest lättbesegrade huvudmotståndaren. Det var ett stort risktagande. Macron satte i praktiken den franska demokratin på spel. Han legitimerade Le Pen och Nationell samling, som nådde större framgångar än någon högerextrem rörelse gjort. Le Pen kan bilda en stark, kanske segrande allians vid parlamentsvalen i juni.
Emmanuel Macron tänkte för ett kort ögonblick att valrörelsen skulle bli en folkomröstning om Europa. Den franske presidenten har varit EU:s mest progressive och idérike politiker och har positivt nog federala ambitioner. Han talar om europeisk suveränitet och har kallat Nato ”en hjärndöd organisation”.
Valresultatet ifrågasätter Macrons trovärdighet i Europa. Det blir svårt att föra framgångsrik EU-politik när mer än 50 procent av det egna landets väljare vill skrota unionen.
Frankrike beskrivs i en av de mest sålda böckerna, L´Arcipel français av Jerome Fourque, som en arkipelag: splittrad, söndertrasad och med öar isolerade från varandra.
Den omvalde presidenten har varit med om att bygga detta landskap. Och trots hans välmenande samförståndsfraser på valnatten tyder inget på att han kan skapa något slags socialt konsensus.
