De hoppas vinna valet på att svartmåla afghaner
Politiker från höger till vänster vill få oss att tappa vår empati
Vi kan kalla honom ”Amin”. Jag når honom via en starkt krypterad lina; vem vet vilken amerikansk eller rysk spionutrustning talibanerna nu fått tillgång till? Han gömmer sig, bokstavligt talat, under jord. Han tillhör en av de minoriteter som talibanerna vill rensa bort. För inte alls länge sedan jobbade han timmar i äldrevården i en mellansvensk stad. Jag ber honom berätta vad han sett; jag är väl ute efter målande bilder på vad som händer på marken i Mazar-e-Sharif just nu. ”Jag kan berätta”, suckar han, men tillägger:
”Men spelar det någon roll?”
Han säger att han läser vad som skrivs på Twitter om afghaner, om honom. De verkar mest bry sig om hur många som nu kan komma att fly till Sverige, om hur farligt det kommer bli. Jag frågar hur det får honom att känna. Han suckar igen.
Talibanerna har tagit över Afghanistan. Kabul föll efter bara några timmar, många drar paralleller till kaoset efter det amerikanska tillbakadragandet från Saigon. Hela situationen har kanske tydligast ekon från USA:s misslyckande som ockupationsmakt i Irak. Resultatet är alltid detsamma; människor flyr i hundratusental, och ännu en gång kommer vår empatiska förmåga att prövas.
På Twitter mobiliserar den empatiskadade samtidens riddare. Moderata riksdagsledamoten Lars Beckman tycker att de omtalade 9 000 ensamkommande afghanerna borde utvisas och ta värvning som kanonmat mot talibanerna. Om han hade varit chef över Sverige i stället för sitt poolföretag hade han alltså gladeligen sänt unga människor rakt in i döden. Maria Malmer Stenergard, också hon moderat riksdagsledamot, vill gärna utmåla afghaner som våldtäktsmän. Alla ska ut, ingen har asylskäl.
Jag messar med annan ung kille; han var nyss uppskattad vaktmästare i en stockholmsförort. Nu pryglar talibanerna honom offentligt, jag får bildbevis
Malmer Stenergard och namnkunniga borgerliga opinionsbildare bedriver sedan en tid tillbaka en högst medveten svartmålningskampanj i sociala medier. Vanliga svenskar får till varje pris inte identifiera sig med afghanerna. Medkänsla är nämligen beroende av kognition. Om vår självbild är väsensskild från vår bild av afghaner, kommer våra hjärnor inte klara av att bygga empati.
Tricket har gjorts många gånger förut, det mest kända är kanske karikatyrerna av judar under 30-talet. Tanken är att beröva juden, eller afghanen, mänskliga egenskaper; de ska uteslutande uppfattas som blodtörstiga girigbukar eller lösdrivande våldtäktsmän.
En annan del i svartmålningsstrategin är att varje glimt av verkligheten snabbt måste få en viral motbild, oavsett sanningshalt. Magda Gads blodisande och unika rapporter direkt från slagfältet får stor räckvidd i sociala medier, men relativiseras snabbt av bland andra riksdagsledamoten Hanif Bali.
Han ifrågasätter och hånar Gads bilder på offer för talibanerna. Bali ser hur moderata partikollegor berörs av Gads inlägg, och han känner den irriterade lukten av empati. Han slår bakut; empatin är katastrofal för hans egen och partiets image som de nya Sverigedemokraterna.
Och när afghanerna nu alltmer dyker upp i vårt Facebookflöde som undersköterskor eller snickare, händer något farligt för firma Stenergard-Beckman-Bali. Vi ser afghaner som jobbar, betalar skatt, kollar på fotboll. De vädjar på sociala medier om att få torka pandemiska spyor på ålderdomshem, och vi sneglar på våra egna barn som är för kräsna för att göra det.
Jag messar med annan ung kille; han var nyss uppskattad vaktmästare i en stockholmsförort. Nu pryglar talibanerna honom offentligt, jag får bildbevis. Bilden på hans sargade rygg ska ställas bredvid raljanta och hånfulla tweets från Beckman och Bali. Vad har de för människosyn egentligen? Och deras skattefinansierade riksdagslön – vad fan får vi för pengarna egentligen?
Häromveckan började Malmer Stenergard och partiföreträdare till höger och vänster plötsligt yla om några tolkar som de fullständigt gav fan i när moderaten Tobias Billström var ansvarig minister. Nu ska asyl ges, de ska flygas ut i specialchartrat plan, och ersätta kvinnor och barn i flyktingkvoten. Ingen vet ju vilka de där mammorna är ändå, men tolkarna är ju kompisar med en massa svenska krigshjältar – det kommer bli jättefina bilder när de möts på Arlanda.
Fundera på din nästa tweet, Morgan – blir det återigen om hur stolt du är över hur få flyktingar vi tar emot?
Efter lite trevande protester, föll som väntat Morgan Johansson och regeringen för den populistiska lockelsen. Tolkarna är såklart i behov av skydd, men det är förbluffande hur selektiv empatin kan vara. Det är som i antikens Rom, publiken avgör – tumme upp eller ned? UNHCR:s bedömningar och internationella konventioner verkar helt överflödiga för såväl opposition som regering.
Socialdemokraterna i allmänhet och Morgan Johansson i synnerhet har sin egen lilla variant av empatistörning. Framför kameran ska man vara stel, saklig, tjänstemannamässig. Helt uppenbart humanitära frågor ska med hjälp av känslokallt ordval och robotiserad mimik tas bort från empatins tassemarker.
Även de verkar se potentiell politisk katastrof vid horisonten om människor upptäcker att människorna som talibanerna vill döda i Afghanistan faktiskt är värda mer än vår distanserade sympati. De tror att valvinst är oförenligt med ett tydlig, medkännande och humanitärt ledarskap. Analysen är att alla som glidit över till Sverigedemokraterna saknar förmåga att känna solidaritet med en annan medmänniska.
Det värdedrivna ledarskap som tidigare generationers socialdemokratiska politiker haft som ledstjärna, är nu helt ersatt av bevisligen icke-fungerande politisk marknadsföring. För det går ju sannerligen inte framåt i opinionen för Socialdemokraterna.
För att vinna folkets hjärtan och sinnen, behövs strategisk, äkta empati. Om man, som USA försökt så många gånger, ska bygga upp ett land, måste du inte älska dess religion, sedvänjor och märkliga klansamhällen. Men såväl soldater som befäl måste kunna känna med människorna och det osynliga som håller dem samman. Det är en förutsättning för en hållbar demokrati.
Samma sak gäller för att hålla ihop vårt eget land, så jag vänder mig till dig, Morgan Johansson: En vaktmästare vi skickat tillbaka till Afghanistan pryglas blodig av talibaner. En undersköterska gömmer sig i en källare. För att få tiden att gå skrollar de, precis som du och jag, i sitt Twitterflöde.
Fundera på din nästa tweet, Morgan – blir det återigen om hur stolt du är över hur få flyktingar vi tar emot? Eller vänder det nu? Vi sitter just nu och uppdaterar flödet, och vi är så nyfikna på vad du kommer att skriva.
