Miljardärerna fejkar en ”folklig” kampanj

Den amerikanska ”folkrörelsen” mot antirasism är iscensatt med marknadsskolan i sikte

Tomas Hemstad

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2021-12-13

helskärm

Det pågår en folklig revolt mot de radikala antirasistiska teorier som lärs ut i skolor i hela USA. Nyhetsbilder av upprörda föräldrar som avbryter lokala skolstyrelsemöten kablas ut nästan dagligen i amerikansk tv. Men stämmer det verkligen?

På tv-skärmen ser fotbollsplanen på Tele2 Arena ut som gräs. Kommer man närmare saknar den dock doft, näring och rötter. I Sverige kallas det konstgräs, i engelsktalande länder ”astroturf”.

Det är också benämningen på vad som ser ut som gräsrotskampanjer, men i verkligheten är startade av rika intressen och får draghjälp av medierna.

Hur förklarar man med begränsad textmängd att ”folkrörelsen” mot (CRT), som för närvarande fokuserar på att avsätta invalda skolstyrelser över hela USA, i själva verket är konstruerad av en liten grupp miljardärer vars avsikter är att privatisera det offentliga, slippa betala skatt, bli av med fackförbund och allra helst slippa så mycket av regeringen som möjligt? Alltså utan att låta som en konspirationsteoretiker?

För det är ingen konspirationsteori. Det är inte ens särskilt komplicerat.

I mars i år tweetade Christopher F. Rufo från libertarianska Manhattan institute for policy research: ”Målet är att få allmänheten att läsa något galet i tidningen och direkt tänka ”critical race theory”. Vi har avkodat begreppet och kommer nu koda om det för att annektera hela spektrat av kulturella konstruktioner som är impopulära bland amerikaner”.

I Jane Mayers Dark money – the hidden history of the billionaires behind the rise of the radical right läser jag att Manhattan institutes främsta finansiär är familjen Scaife. Tillsammans med förmögna efternamn som DeVos (som i Betsy, Trumps marknadsskolelobbyist slash utbildningsminister), Mercer, Olin och allra främst Koch, utgör de en kabal som genom hittepåfolkrörelser, lobbyism och politiska donationer, bildar en sorts skuggregering i USA.

Samma Richard Mellon Scaife finansierar även Heritage foundation, en konservativ tankesmedja som också varit drivande i kampanjen mot CRT. Under ett panelsamtal i januari ska dess vicedirektör Angela Sailor ha sagt att ”critical race theory är det fullständiga avsvärandet av Amerikas grund.”, rapporterar The Guardian.

Kanske har hon rätt. Crits, som anhängare av CRT kallas, skulle nog hålla med så tillvida att Amerikas grund är rasism och förtryck av minoritetsfolk. Richard Delgado och Jean Stefancic skriver i Critical race theory – an introduction att ”Till skillnad från traditionell folkrättsdiskurs som betonar inkrementalism och stegvisa framsteg, ifrågasätter CRT själva grunden av den liberala ordningen, inklusive jämlikhetsteorin, juridiska resonemang, upplysningsrationalism och neutrala principer i konstituerande lagstiftning”.

Ett exempel på detta är juristen Derrick Bell, en av de jurister som var med och la grunden till critical race theory på sjuttiotalet, och hans tes om ”interest convergence” som bygger på att framsteg för svarta har skett på grund av att de sammanfallit med vitas egenintresse. Han använder desegrationen av skolsystemet som exempel och menar att efter andra världskriget och Koreakriget, där svarta soldater tjänstgjort, fanns en rädsla i maktens korridorer för att de vid hemkomsten inte längre skulle nöja sig med sin samhälleliga underordning.

Samtidigt pågick Kalla kriget där det var viktigt för USA att andra nationer (många med svarta eller bruna invånare) sällade sig till USA snarare än Sovjet och kommunismen, och lynchningar och Ku Klux Klan kunde användas (och användes) i rysk propaganda. Svartas rättigheter låg plötsligt i den vita maktens intresse.

Kanske ännu mer namnkunnig än Bell är Kimberlé Crenshaw som lanserade intersektionalitetsbegreppet om hur olika identitetspositioner samverkar och skapar olika sorters förtryck och privilegier. Bland motståndet mot CRT är det dock försvinnande få som har läst litteraturen.

För det handlar inte om CRT specifikt, det är en kampanj mot antirasism i stort, en reaktion på Black lives matter, på 1 619 project och dylika fördjupningar i det amerikanska slaveriets historia, och på att de stora bokaffärskedjorna nu skyltar med svart teoribyggnad och svarta berättelser. En reaktion som underblåses av intressen med större saker i sikte än utrensade skolbibliotek.

Nu i november tweetar Rufo igen: ”Glenn Youngkin gjorde critical race theory till slutargumentet i sin kampanj och vann blåa Virginia. Vi håller på att bygga den mest sofistikerade politiska maskinen i Amerika – och vi har bara börjat.”

Youngkin, som tvålade till sin demokratiske motståndare Terry McAuliffe i guvernörsvalet, lovade i sin kampanj att förbjuda CRT i skolor och ge föräldrar mer inflytande så att CRT, men också allt från sexskildringar och böcker om transpersoner till Toni Morrisons mångfaldigt prisbelönta roman Älskade, kan strykas från läslistor och rensas från skolbibliotek.

I Texas samma månad har Matt Krause, ledamot i representanthuset, sammanställt en lista som omfattar 850 böcker som han kräver svar om huruvida de finns på skolorna. Återigen handlar det om rasism och om transpersoner, men också sexualkunskap, Harvey Milk och Wonder woman.

Under slutet av tidigare nämnda panelsamtal om CRT på Heritage foundation säger en av stiftelsens högre höns rakt ut att det viktigaste sättet att stoppa CRT är ”skolval”.

Och det här är pudelns kärna: Anledningen att det finns så mycket pengar i att hetsa mot antirasism är att marknadsskolan hägrar. Med ett underminerat skolsystem, till exempel ett som tycks indoktrinera barn i avancerad akademisk antirasism, blir det lättare att sälja in extraherande utbildningssystem liknande det vi har i Sverige där pengarna som skulle gå till barnens utbildning i stället går in på offshore-konton hos ungefär samma familjer som jag nämnde ovan.

Där används de till att köpa fler politiker, bilda fler hittepå-folkrörelser, och så vidare i ett kretslopp som berikar de allra rikaste med rasism, transfobi och upprörda föräldrar som slaggprodukt.

Så visst pågår det en revolt. Men det är inte folket som revolterar.