Dags för koranfotboll och bibelbaseball?
I stället för bokbål kan SVT ordna tokiga lekprogram om yttrandefriheten
Nu är Rasmus Paludan ute och bränner koraner igen. Och polisen har gett tillstånd för vårdkasar i såväl Frölunda, Borås som Trollhättan.
Jag förmodar att alla yttrandefrihetskämpar får tillfälle att glädja sig, tillsammans med Alternativ för Sverige och alla andra demokratins beskyddare (och jag vet, guilt by association, fult som fan). Ändå kan jag inte annat än till 100 procent vara som Jonas Gardell i Expressen: "chockerad att så många svenska intellektuella och samhällsdebattörer försvarar brännandet av böcker, och inte nog med det, ser det som en yttrandefrihetsfråga."
Paludan har själv uttryckligen förklarat att han – i akt och mening – är ute efter att skapa kontrovers och upplopp. Och det är en fullt fungerande definition på "hets mot folkgrupp", och därmed möjligt att förbjuda och avstyra. Det kan inte vara en oförytterlig del av yttrandefriheten eller rätten att demonstrera att få visa hur upprörda medlemmar av en folkgrupp kan bli av att deras heligaste urkund skändas. Därmed inte med en stavelse sagt att bilbrännare och stenkastande våldsverkare förtjänar ett ögonblicks straffrihet eller ett uns straffrabatt i samband med de efterföljande domarna. MEN: Two wrongs do not make a right.
Allra bäst vore det förstås om public service kunde anordna en sportslig triad, typ Swedish Team Up – Yttrandefrihetskampen, där två herrlag spelade koran-fotboll, gärna med Paludan som slitstark högerytter. Två damlag kan mötas för en omgång hockey-tora och ett mixat ungdomslag går direkt till finalomgången i bibel-baseball.
Med Jibba eller Ebbimmie, eller vad de nu kallar sig, som suveränt fördomsfria överdomare. Med SVT:s ständiga brist på engagerande lek- och tävlingsprogram skulle det då tvärtom bli: två flugor i en smäll!
Fortfarande är det ingenting som hindrar Rasmus Paludan att såväl kvittra, som nynna och skrika blasfemier. Eller varför inte starta ett band som bara Skodda i Moskén.
Och kan stackars Rasmus inte känna av något verkligt hygge utan det hemtrevliga sprakandet från brinnande koraner, varför åker han inte hem till sitt Amager, eller var han nu helst hör hemma, brassar på med några suror, kastar på ett par extra biblar och några Torarullar för den goda sakens skull, så att han och Dan Park i brasans sken kan känna sig nöjda som hallstämplade tillbedjare av gudinnan Eris.
