Här finns snuttefiltar, oro och förtröstan
Höjdpunkter i vårens bokutgivning för de yngsta
”Pegaser och käpphästar” heter en riktigt skruttig gammal bok som står i min hylla, av poeten Sten Selander. Det bästa med den är nog titeln, för inte står det ett vettigt ord om käpphästar i den.
Läs då hellre duon Elin Johanssons och Ellen Svedjelands debut Ett rum till Lisen, bokvårens kanske gladaste överraskning i publiksegmentet sex till nio, perfekt avvägd och fint jordad av illustratören Emma AdBåges truliga blyertsfysionomier (ja, hon skriver sitt efternamn på det viset!).
Här får två käpphästar, Bosse och Lilla Lyckan, agera stigfinnare när huvudpersonerna Naima och Lisen letar sig fram i gränslandet mellan vänskap och pirrig förälskelse.
Lisen har flyttat in i huset bredvid Naimas, och eftersom Lisen blivit lovad att få välja rum testsover de sig igenom Lisens hus tillsammans, från den ruggiga källaren till vinden där Bosse och Lilla Lyckan får stå på vakt med mularna vända ut mot sommarnatten. ”Hästar kan stå och sova”, noterar Naima, ”även om de helst vill ligga ner”.
För de lite äldre (nio till tolv) skriver en av säsongens få gamla rävar, Per Nilsson, minst lika fint om vänskap. Detta i romanen Allt ska bli bra, om det nyliga skilsmässobarnet Pi och hans mystiska klasskompis Eli, ensamkommande flykting med förmåga att lugna och trösta hela världen, som det tycks.
Nilsson skriver som alltid klart som korvspad, i en stil som kan se ut som konstlös realism men som på ett svårslaget vis uppenbarar de trådar av makt som snärjer oss alla, gammal som ung. För den som gillar Jesus finns här också en extra bonus i form av några tillsnitsade lån ur Selma Lagerlöfs Kristuslegender (1904). Allt ska bli bra är trots sin titel en rätt sorgesam historia, och riktigt skarp.
Den tilltänkta publiken (familjens 11-åring) petar dock fram Skrattar sist ur vårens bokbunt, Emi Gunérs (text) och Maja Säfströms (bild) andra bok om tjejen Paola Persson Peroni, befryndad med Kristina Sigunsdotters Humlan Hansson och lite udda, inte minst som hon har som hobby att läsa dödsannonser.
Sorgesamt blir det också här – Paolas mormor blir allvarligt sjuk – men Gunér kryssar utmärkt mellan allvar och humor. Till temperamentet kan hon erinra om Jenny Jägerfeld som tidigare i år kom ut med en habil uppföljare till kioskvältaren Mitt storslagna liv från 2019. Min storslagna död heter Jägerfelds nya bok, förstås.
För den som tycker att det var allt för länge sedan som Erlend Loe kom ut med någon ny bok om Kurt kan brittisk-amerikanska Meg Rosoffs En duktig hund trampar nya mark fungera som snuttefilt. I denna fjärde bok om terriern McTavish – vars jobb är att bringa ordning i den lika hopplösa som svartsynta familjen Peachey – artar det sig inte bättre än att pappa Peachey en dag kommer hem glad från jobbet. Vilket naturligtvis får hela familjen att tappa greppet. Outslitliga Ulla Roseen har översatt.
Berättelsen bygger förstås på ”verklighetens” Calamity Jane och Buffalo Bill, men landar i en direkt aktion värdig Djurens befrielsefront
Bland bilderböckerna saknar jag i år min favorit Eva Lindström, men tacknämligt nog tycks hennes ande ändå sväva över utgivningen.
Ta bara Klara Perssons Prosit där en smått corny språkföring reagerar med drypande sjok av gult och grått, Lindströms signalkulörer, om en hundliknande figur (cocker spaniel?) vars livsuppgift är att ta rygg på förbipasserande, för att bistå med ett ”Prosit!” om de råkar nysa. En enkel och fin historia om vikten av att bli sedd.
Eller Ebba Forslinds i övrigt egenartade Jane & Vilde Bill, som i Lindströms efterföljd håller sig med blott ett fåtal bildelement som återkommer i nya konstellationer på varje uppslag. Berättelsen bygger förstås på ”verklighetens” Calamity Jane och Buffalo Bill, men landar i en direkt aktion värdig Djurens befrielsefront.
Än mer minimalistisk är Lotta Olsson i den lilla pärlan Glad, där hon rimmar så snortajt om gungor och gungning att hon får Malte Persson att framstå som en lösmynt hippie: ”Mera fart! / Ja, dra! / Ett två tre – OCH JA!”. AdBåge (igen) har illustrerat, och hon har fått fint fjong på gungställningens utbud av diagonaler och dynamik. En hund är också med!
Cecilia Heikkilä sticker ut genom att framstå som rent tjeckisk, i Den sista utposten vars idiom för tankarna till animatören Zdenek Milers Mullvaden från 1960-talet. Här står var syltburk på sin plats i kökshyllan, och överskådlighet och tydlighet är a och o. Det är satan så dekorativt alltsammans, och berättelsen om hur en björnmorfar och hans björnbarnbarn ger sig ut i vildmarken framkallar en närmast knausgårdsk klaustrofobi över att så få vilda och orörda platser finns kvar. Eldslandet är sannerligen inte vad det har varit.
Knitteri knirr riktar sig till läsarskarans allra yngsta ornitologer
Emma Virkes (text) och Johanna Hellgrens (bild) Min mamma är snabbare är din utmärker sig genom att vara den bilderbok som bäst tar vara på genrens sceniska möjligheter, inte minst som den låter sig vecklas ut som en skärm eller kuliss.
Här väntar två förskolebarn på att bli hämtade, alltmedan de fantiserar om vad som kan hända med mammorna på vägen: ”Nu åker bussen! Och din mamma missade den! – Fast då tog min mamma en taxi som körde jättefort, förbi bussen!” Min mamma är snabbare är din är en löslig och levande helhet av lika delar oro och förtröstan, med ett intagande replikskifte färgkodat i rött och grönt. Men vars är papporna?
Avslutningsvis en liten skrift som Sten Selander förmodligen hade ratat, eftersom han var antimodernist (men inte oäven lyriker). Knitteri knirr riktar sig till läsarskarans allra yngsta ornitologer och är en orgie i ljudande och tungvrickning, tillika ett bevis för att konkret poesi inte existerar blott i tidskriften OEI utan finns överallt, inte minst i fågelvärlden: ”Klåi gók klåi gók klåi gók joddlar storlommen”, och ”errrrru errrrrrru errrrrrru spinner nattskärran”.
Joar Tiberg (som ibland häckar här på kultursidan) har transkriberat våra bevingade vänner och Anna Bengtsson har ritat dem.
