”Helst en mindre färgstark chefredaktör”

Kajsa Ekis Ekman skriver om hur hon först rekryterades men sedan snabbt tvingades bort från Arbetaren

Kajsa Ekis Ekman har sedan tonåren ägnat sig åt att demonstrera och skriva i den breda vänsterns tjänst, och också organiserat sig i den syndikalistiska rörelsen. Bilden är tagen i samband med en syndikalistisk demonstration.

I mars 2022 blir jag kontaktad av vd:n för Arbetaren Tidnings AB. Han undrar om jag är intresserad av att vikariera som chefredaktör. Vi äter lunch i stan. Tidningen är ett skepp som driver på havet utan kapten, säger han. Det finns ingen ordinarie chefredaktör, det finns en tillförordnad men hon har varit sjukskriven länge. Tidningen har inte någon riktning, det är mest nödtexter: notiser från nyhetsbyråer som skrivs om för att nå upp till kraven för driftsstöd. Prenumeranterna blir allt färre och snart förlorar de även driftsstödet.

Med andra ord: det kan bara bli bättre! Dessutom är det här mitt drömjobb. Jag skickar in en ansökan och en analys av tidningen samt vad jag tror behöver göras.

Det går några månader, sedan visar det sig att de valt en man i stället. Men i juli hör vd:n av sig igen. Den här lösningen har inte fungerat säger han, de anställda har klagat bakom ryggen på den nye. Är jag fortfarande intresserad? Jag blir kallad till anställningsintervju på zoom med en person i ledningen. Hon säger att det i princip är bara en formsak, det här kommer att bli jättebra och mina tankar om vad jag vill göra med tidningen passar precis.

 

Jag säger: Bara en sak, får jag det här jobbet, då vill jag inte bli utkastad för mina åsikter eller för något drev, för i så fall vill jag inte ha jobbet alls. Hon säger: nej, självklart inte! Vi backar dig!

Kontraktet skickas över: ett års visstidsanställning. Vad spännande det ska bli!

För mig är det tydligt att partihögerns framgångar beror på att den traditionella högern dominerar dagspressen medan extremhögern dominerar de digitala alternativmedierna samt Twitter. De har med andra ord täckt hela spektrat, från borgerlighet till prekariat. Vänsterpressen har tappat mycket sedan tidigt tvåtusental och är i mångt och mycket varken intellektuell eller folklig, och ofta mördande tråkig. Det här vill jag ändra på.

Sen är jag glad på ett personligt plan: tänk att få åka tunnelbana, få arbetskamrater, ta med matlådor!

 

En vecka innan jag ska börja får jag ett brev från en av journalisterna. Han skriver att han representerar alla på redaktionen, och att de ”är emot beslutet”. Han skriver inte varför. Jag svarar att jag blir ledsen över det, och att jag hoppas de kan ge mig en chans. Vi kan väl tala igenom det hela när vi ses?

De ger mig blommor och berättar att det har blivit massa bråk internt om detta

Jag frågar vd:n och styrelsen vad jag ska göra och om de känner till det här. De svarar att journalistens beteende är oacceptabelt, att det inte ingår i MBL att man får välja sin chef och särskilt inte en vikarie och att alla på redaktionen inte alls tycker såhär. De har nu varnat dem som stod bakom brevet. Hjälp, tänker jag, det var väl att ta i. Det bästa hade varit att bara ta det lugnt och vänta tills jag får träffa dem. Jag är övertygad om att allt kommer lösa sig då. Jag tänker att det jag får göra är att vara glad och positiv och försöka lyssna mycket på vad de vill. Jag ägnar veckan åt att läsa in mig på journalisternas texter och böcker. Det är en homogen redaktion, samtliga har svensk bakgrund och relativt liknande världsåskådning, men jag tänker att det kan man kompensera genom att ta in texter från andra, och successivt anställa fler om det går bra. Jag gör en mapp om varje journalists styrkor. Vissa är bättre på reportage, andra på personporträtt. Kanske skulle de bli glada om de fick utveckla sina starka sidor? Min plan är också att vi ska göra arbetsplatsbesök varje månad, tillbringa en dag på något jobb.

 

Första dagen är en torsdag. Jag möts av den nya styrelsen, som ska tillträda på tisdagen. De ger mig blommor och berättar att det har blivit massa bråk internt om detta. Tydligen har redaktionen gått till medierna och klagat på att jag blivit vikarie och det i sin tur har rört upp medlemmar i syndikalisterna, som skickat arga brev. Jag frågar bara: Finns det någon möjlighet för dem att ändra på det här beslutet? Nej, säger styrelsen, det krävs att ett visst antal lokalorganisationer skickar ett krav och sedan ska det tas upp till omröstning, det tar flera månader minst. Bra säger jag, det är allt jag behöver veta för nu ska här jobbas! Får jag några månader, då hoppas jag att tidningen kommer bli så bra att de som klagar tystnar, och drev håller max i sig i två veckor vet jag av erfarenhet. Det är tre veckor kvar till valet, och det finns mycket att göra.

Jag skriver till journalisterna och ber dem komma in så vi kan träffas och prata åtminstone, det här är ju absurt, men ingen dyker upp

Nu ska jag träffa redaktionen. Men bara två journalister är där och en av dem ska sluta. Han som ska sluta säger att han hellre hade velat ha en chefredaktör som inte var så ”färgstark”. Gärna någon ganska intetsägande. Han orkar inte med några bråk, det är därför han slutar: ”det är inte dig eller något du skrivit, men har man starka åsikter för det med sig en massa problem.” Sedan talar jag med reportern, som verkar lite avvaktande. Jag hör mig för hur hon ser på tidningens framtid och sina egna intressen. Sen säger jag att vi ska kommunicera ut att jag kommit dit. Hon tittar skrämt på mig: ”Det är ett beslut jag inte kan fatta själv… Jag måste gå.”

Det är allt jag ser av redaktionen. Hon kommer aldrig tillbaka och det gör inte någon annan heller. Veckorna som går kommer jag till redaktionen varje dag klockan nio och ropar HALLÅ men det är tomt. Jag skriver till journalisterna och ber dem komma in så vi kan träffas och prata åtminstone, det här är ju absurt, men ingen dyker upp.

 

Den gamla marknadsansvariga har gått på tvåårig tjänstledighet och jag har haft ett zoom-möte med den nye. Tillsammans har vi lagt upp en plan för hur tidningen ska öka sitt engagemang på sociala medier, samt hur vi ska kommunicera att jag har blivit vikarie. Men nu är han plötsligt sjukskriven och säger att det har varit ”orimliga krav” på honom. Han kan göra en prenumerantkampanj förklarar han, men han vågar inte hjälpa till att lägga ut att jag kommit dit, för då ”tar han ställning i konflikten”.

Vad gör man? Jag skriver texter och beställer artiklar, från skribenter i Sverige och världen. Inte bara Sverige har val snart utan även Italien och Brasilien. Det gäller att ta tillvara på det här tillfället. Redaktionen är stor, ett exklusivt kontorslandskap på Sveavägen, med dyra datorer och poddstudio. Vad skulle man inte kunna göra? Men jag kan inte publicera något, för jag har inte fått inlogg. Det verkar som om tidningen kommer ut ändå, någon jobbar hemifrån, men det är framför allt rewrites.

Tidningen har dessutom en guldgruva i form av de migrantarbetare som kommer i en strid ström till SAC som sitter på samma våningsplan. Alltid är det någon i väntrummet som vill ha hjälp med något. Det är otroliga historier man får höra, och inte bara av arbetarna: en dag är en arg byggherre på väg för att slå sönder kontoret, hans fru har lämnat honom och allt på grund av att SAC organiserat hans arbetare. Honom ska vi intervjua, tänker jag. I samtal med några av arbetarna och en på SAC bestämmer jag att vi ska starta Arbetarbloggen. Olika löntagare ska få skriva själva om sin vardag på jobbet. De flesta reportage om migrantarbetare följer ett visst mönster: någon har inte fått ut lönen, artikeln skrivs, vilket leder till att lönen kommer. Men det finns så mycket mer! Jag gör beställningen hos tidningens webbfirma. Några dagar senare ringer någon annan från redaktionen till webbfirman och försöker avbeställa den.

 

Tidningen Flamman intervjuar den före detta marknadsansvariga som hävdar att hon sagt upp sig, då hon känner sig obekväm då jag tydligen ”notoriskt felkönar folk med mening”. Jag begriper ingenting – den här personen ansökte för länge sedan om tjänstledighet för att gå på en konstskola utomlands. Ersättaren anställdes i juli. Det skriver Flamman inte. När jag hör av mig till Flamman och frågar varför de vinklar rapporteringen så, får jag veta att det är ett riktigt val då det lockar läsare. Tidningens chefredaktör erbjuder i stället att han och jag ska ta en fika. Jag avböjer.

Är det kanske att förhäva sig att tacka ja till ett arbete som redaktör?

Samma person intervjuas även i DN och får upprepa sina anklagelser, och säger även att jag är ledare för något i stil med en internationell transfobisk organisation. Inte heller DN skriver att hon är tjänstledig, utan där påstås det att hon slutat på grund av mig och ska börja igen om jag slutar. Det börjar bli riktigt obehagligt. Jag känner mig som Emmanuel Goldstein i 1984: en person som ska hatas i två minuter om dagen då han sägs vara ledare för den mystiska organisationen Broderskapet. Ingen vet om Goldstein finns, men jag vet ju att jag finns, och att vad de säger om mig inte stämmer. Det startas en namninsamling för att avskeda mig, för att visa solidaritet med ”våra queera syskon”. Texten avslutas med ”No pasarán” – slagordet mot Franco. När en SAC-medlem vill starta en insamling för att jag ska få stanna tas den ner av skiftet.se, då sidan ”står bakom den första insamlingen”. Samtidigt får jag nya mail varje morgon, människor skriver: Heja, stå på dig, vi har tecknat en prenumeration nu, någon skickar ett kuvert med blomfrön att plantera, någon annan en hemmagjord låt. Med de nya prenumeranterna ser det ut som att vi kommer att klara gränsen för driftsstödet.

 

Officiellt heter det att anledningen till motståndet är att vd:n ska ha anställt mig ”på egen hand” och utan att prata med de anställda, men i breven till tidningen och kommentarer på nätet ser det mer ut som om anledningen är politisk. Där heter det att jag är transfob, fascist och älskar Putin. På SVT:s Kulturnyheterna säger en man att jag kräver mycket plats, är ”flamboyant” och ”gör spektakulära utspel och debatterar alltid i ett högt tonläge”. Jag känner inte igen mig i den här bilden. Det jag gjort under mina 20 år som journalist är att göra mitt jobb. Det är det jag vill nu också, inte att få mitt foto postat över hela nätet för en konflikt jag inte önskat. Är det kanske att förhäva sig att tacka ja till ett arbete som redaktör? Jag tvivlar på att Göran Greider eller Leif GW hade bemötts såhär, om de sagt att kön inte är en känsla. Varför intresserar sig medierna ens för detta? Jag är inte intresserad av mig, och kan inte förstå varför någon annan är det.

Flamman skriver att det enligt en anonym källa "råder jubelstämning" på redaktionen

Nu börjar jag få brev från en medlem i centralkommittén att jag är uppsagd. Samtidigt kommer en annan medlem i centralkommittén och säger att jag inte alls är det. Ingen av dem har behörighet enligt mitt ombud, så jag fortsätter gå till redaktionen klockan nio varje dag; jag kan inte annat eftersom jag inte vill bli uppsagd för arbetsvägran. På radio säger en representant för arbetsgivaren att det har ”känts otryggt” med mig på redaktionen. Jag undrar hur han menar – de har ju inte ens kommit hit. Det känns så konstgjort allting, lånade begrepp och låtsade känslor. I min värld gör man sitt bästa på jobbet, och dömer inte människor på förhand. Om chefen skulle vara jobbig på något sätt får man ta det då.

 

Nu är det en vecka kvar till valet. Det kan bli en högerseger. Det är så mycket jag har planerat som snart är för sent. I stället publicerar Arbetaren en artikel där det står att redaktionen är nöjd att jag blivit uppsagd, och att det är viktigt med en tidning som ”vägrar tystas inför fascistiska strömningar i samhället”. Flamman skriver att det enligt en anonym källa "råder jubelstämning" på redaktionen.

Min dotter frågar när jag hämtar henne: mamma, mamma hur var det på det nya jobbet?

Jag är uppvuxen i den här rörelsen. Jag har gett mitt liv åt den. Sedan tonåren har jag ägnat mig åt att demonstrera och senare skriva i den breda vänsterns tjänst. Syndikalisterna var min första fackförening och SUF en av mina första organisationer som fjortonåring. Jag skrev om syndikalismens strider på DN Kultur i början av 2000-talet, och sedan i Metro och i ETC. Mina tonår gick ut på att åka till Lübeck och Köpenhamn på antifascistiska demonstrationer, blockera pälsbutiker och ockupera tomma hus. Vi talade aldrig om ”trygga rum”, tvärtom konfronterade vi våra meningsmotståndare öga mot öga. Vi var inte ens rädda för beväpnade nazister och poliser.

De senaste 15 åren har jag utbildat parlament och kommuner runtom i världen om sexköpslagen – man kan ofta mötas av stark skepsis, men det är ju därför man är där, för att bemöta argument. Den här nya attityden förstår jag inte, där man anammat allt med nyliberalismen utom yttrandefriheten, där man på en och samma gång är extremt känslig och extremt intolerant, och vill kasta ut allt som är opassande. Om de inte ens kan tala med sina egna, hur ska de kunna tala med andra?

 

Min dotter frågar när jag hämtar henne: mamma, mamma hur var det på det nya jobbet? Är det kul att göra en egen tidning?

Under tiden har centralkommittén avsatt vd:n och själva tagit över styrelsen för Arbetaren. Den tillträdande styrelsen kommer alltså inte bli av. Och nu säger de upp mig, men de vill inte förhandla eller betala ut lönen. De anlitar en jurist som hävdar att avskedandet har skälig grund. Nu är anledningen plötsligt att ”Kajsa Ekman uttryckt en vilja att rikta om ATABs verksamhet från att handla om nyhetsrapportering till att handla om facklig verksamhet.” Det var något nytt.

Jag har ju ett avtal och det tänker jag stå fast vid. Ingen ska behöva bli avskedad för sina åsikter. I detta fall är det ju inte ens mina åsikter, utan vantolkningar av dem.

 

En månad senare får jag veta att tidningen klarade gränsen för driftsstöd.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.