Dumpen har bidragit till att rädda barns liv
Kajsa Ekis Ekman ger en annan bild av sajten – och får svar direkt av Ulrika Stahre
Det är något märkligt med reaktionerna på Patrik Sjöbergs och Sara Nilssons projekt Dumpen. Det har fördömts av ett så gott som enat kommentariat och kallats allt från folkdomstol till pizzagate. Tonen är föraktfull och kategorisk, sällan analyserande. Enligt Martina Montelius åstadkommer Dumpen ”ingenting av värde. Alls. Den har ingen som helst funktion som samhällsinsats mot övergrepp” och Ulrika Stahre menar att Sjöberg och Nilsson inte ens borde bjudits in till Publicistklubben för att intervjuas.
Själv ser jag något helt annat när jag ser Dumpens videor. Jag ser en mängd svenska män som är på väg att förgripa sig på barn. Som har dykt upp vid en skogsdunge, en tågstation eller en parkering med en påse sprit och tabletter. Som inte sällan arbetar som ungdomsledare eller i skolan. Jag ser ett stort, allvarligt och underrapporterat samhällsproblem.
Dessa män har i regel en historia av att förgripa sig på barn. Det är inte ovanligt att övergreppen filmas och att filmerna sprids vidare. Ett barn som utsätts får ofta långvariga psykiska problem, som depression, självmordstankar och riskerar att hamna i missbruk eller prostitution. Hälften kommer enligt statistiken att utveckla PTSD.
Men det är inte övergreppen på barn, eller förövarnas uthängning av dem, som är i fokus för debatten om Dumpen. I stället tycks sympatierna underligt nog ligga hos förövarna och deras fruar. Det hävdas att de anhöriga drabbas, trots att det ofta kan vara tvärtom: att få veta att ens sambo uppsöker barn i sexuellt syfte kan vara det som får en mamma att agera och skydda sina egna barn. Dessutom ger Dumpen förövarna numret till en stödlinje och uppmanar dem att söka hjälp. Vissa vittnar i efterhand om att det var just ingripandet som fick dem att vakna upp.
… i kritiken mot Dumpen är det tydligt att det är dess förment maskulina karaktär som är problemet.
Mönstret känns igen från 80-talets incestdebatt, med en viktig skillnad. Efter tv-programmet ”En skam utan like” 1982 började tystnaden brytas kring ämnet övergrepp på barn, men då var det framför allt kvinnorörelsen som drev frågan. De möttes av starkt motstånd, anklagades för att suggerera fram fantasier hos barn och för att hata män. Även i dag är motståndet starkt könat, men tvärtom: i kritiken mot Dumpen är det tydligt att det är dess förment maskulina karaktär som är problemet. Stahre fokuserar på Patrik Sjöbergs t-shirts och vad Dumpens följare skriver på Facebook för att frammana bilden av en våldsförhärligande högerrörelse i vardande.
Likt så många andra hänskjuter hon problemet med övergrepp på barn genom att säga att det borde rättssystemet få sköta, och att Dumpen borde ringa polisen i stället. Vilket är omöjligt i Sverige då det inte är olagligt att kontakta ett barn i sexuellt syfte om barnet visar sig vara en fiktiv person – till skillnad från i exempelvis Storbritannien. Om Dumpens kritiker alltså tycker att det borde vara ett brott att kontakta ett fiktivt barn – varför ägnar de inte sina texter åt att plädera för detta?
Stahre menar att Dumpen inte är journalistik. Möjligtvis är resultatet inte en journalistisk produkt – men metoden är klassiskt wallraffande. Och är den inte vattentätare än Metoo-journalistiken? Netflix dokumentär ”Filthy rich” om Epstein, ETC:s avslöjande av Stefano Catenacci, för att inte tala om avslöjandena om Staffan Hildebrand i bok- och artikelform, bygger alla på personliga och ofta anonyma vittnesmål om händelser som redan ägt rum. Männens namn trycks i stora tidningar trots att metoden är osäker: offren kan hitta på, minnas fel eller ha egna agendor.
På Dumpen avslöjas förövaren in flagranti. Han har skickat bilder på sig själv, han har beskrivit tydligt vad han tänker göra med barnet, han har bestämt träff och här står han. Han kan inte gärna hävda att någon hackat telefonen, för han står ju de facto där. Hans namn publiceras i regel inte på Dumpen och avslöjandet kommer således inte dyka upp vid en sökning på nätet.
I samtida självbiografiska berättelser om övergrepp i barndomen – Vanessa Springoras ”Samtycket” och Vigdis Hjorths ”Arv och miljö” går ofta förövarna att identifiera utan problem. Det är intressant att notera att Martina Montelius försvarar Hjorths rätt att skriva om sin familj medan hennes fördömande av Dumpen är så kategoriskt. Vem får berätta, och hur? Är det bara i efterhand, när skadan redan är skedd?
I vissa fall har metoden bidragit till att rädda barns liv
För det som blir tydligt av de självbiografiska berättelserna om övergrepp i barndomen är ju att de har fått fortgå i åratal utan att någon har ingripit. Vårt samhälle skyddar inte barn. De vågar ofta inte berätta och de blir inte trodda när de berättar, och även om de blir trodda är det långt till en anmälan och ännu längre till fällande dom. Systemet fungerar inte. Att försvara status quo blir att implicit acceptera att barn är collateral damage – vissa får helt enkelt stryka med, för rättssäkerhetens och privatlivets skull.
I vissa fall har metoden bidragit till att rädda barns liv – en man beskrev i utförliga ordalag för Dumpen vad han gjort mot sin egen tvååriga dotter, varpå socialtjänsten kopplades in och barnet omhändertogs. Är detta ”ingenting av värde”? Hur lång tid skulle det tagit innan tvååringen själv kunde vittna och polisanmäla?
Anny Berglin menar i Arbetet att förövarna inte kommer att sluta begå övergrepp för att de blir exponerade: ”Riktigt så funkar det nog tyvärr inte” skriver hon. Jag är inte så säker: i den största studien hittills om sexköpare från fem länder, uppgav 83 procent att om deras namn eller bild hamnade på internet, skulle de sluta köpa sex. Det finns skäl att tro att samma sak gäller för andra sexualförbrytare.
Och även om inte alla slutar, så kanske inte de här männen kommer anlitas som barnvakter. Om en enda våldtäkt på barn kan förhindras, anser i alla fall jag att det är värt någonting. Den förövare som väntar på parkeringen står förmodligen inte och darrar av skräck för att det pågår ett förebyggande arbete mot övergrepp i någon konferenslokal. Att träffa Dumpen, däremot, är hans mardröm.
Det mest ironiska av allt är ju att Dumpen verkar i en tradition av feministisk autonom vänsteraktivism. Det handlar om två överlevare som reser sig upp och själva konfronterar förövarna – framför allt vita, svenska medelålders män – och står upp för kvinnors och barns rätt. Ingen, varken belackare eller följare, tycks dock ha insett detta, utan reagerar instinktivt och associativt.
Men företeelser måste analyseras objektivt: det handlar om vad som görs, inte vem som gör det. Att Dumpen lyckats få vita män, inte sällan med högersympatier, att ansluta sig till en klassisk kvinnofråga och jaga vita män i stället för att skylla alla sexbrott på flyktingarna, måste vara årtiondets bedrift. Synd att ingen märker det.
SVAR DIREKT från Ulrika Stahre: Ekman ägnar sig åt gissningar
Kajsa Ekis Ekman kommenterar min kommentar på en paneldiskussion hon inte har lyssnat på. Min invändning, att Dumpen inte är journalistik, viftas bort med påståenden om wallraffande metoder och effektiv aktivism. Som om greppet att fejka sin identitet skulle vara tillräckligt för att få journalistisk cred. Som om den journalistiska produkten är irrelevant. Det är onekligen en radikal förståelse.
Det Ekman främst undanhåller läsaren är hur sociala medier förvandlat aktivismen: ”vad några följare skriver på Facebook” är exakt det som gör detta till en folkdomstol. Vilket Ekman troligen mycket väl vet, men hon väljer att låtsas som om Nilsson och Sjöberg är underdogs utan makt.
Den makt som följer med räckvidd på sociala medier är stark. Och oreglerad. Absolut att många Metoo-publiceringar gick över gränsen – det är en lågt hängande frukt att plocka. Självklart måste det läggas resurser på att bekämpa sexuell brottslighet, att ta barns berättelser på allvar. Även jag minns hur diskussionerna gick för decennier sedan, med misstänkliggörande av barn och av vuxna som berättade om det de varit med om. Med ”snippadomen” i färskt minne: vi har sett lite för många skandaler i våra domstolar när det gäller sexuella övergrepp, både mot barn och vuxna.
Dock finns det lite för många gissningar i Ekmans text. Hon gissar att sexköpare och pedofiler beter sig likadant. Hon gissar vidare att vita män har slutat skylla allt på flyktingar för att de kan hata pedofiler i stället (som om det samlade hatet mot båda dessa grupper skulle vara något nytt).
Vidare framställs det som om sexuella övergrepp på barn bara kan stoppas på Dumpens brottsprovocerande sätt. Alla som inte stödjer Dumpen stödjer brottslingar och ändamålet helgar medlen. Jag kan inte hålla med om det: medel och mål måste hänga ihop (en gammal anarkistisk truism som skiljer sig rätt mycket från den mer stalinistiska, att man måste knäcka några ägg för att laga omelett).
Häromveckan hakade Dumpens Sara Nilsson på den nazistiska kampanjen mot ett äldre informationsmaterial som RFSU publicerat. Ivrigt påhejad av sina följare, för är det något de hatar, förutom pedofiler, så är det just RFSU. Här spelar det ingen roll att RFSU hjälper barn att förstå sin sexualitet och sina kroppar (en förutsättning för att kunna förstå vad ett övergrepp är). Pedofili! ropar Dumpen och deras svans i kör. Den kören är för all del aktivistisk – men ropar den verkligen i Günther Wallraffs anda?
