Jag saknade nästan att kallas militant vegan
Mat är politik och känslor – och inte ens här saknas konspirationsteorierna
Förr när jag skrev om djurrätt, en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, anklagades jag för att tillhöra stenkastarvänstern. Jag kunde leva med det. Men sen ett antal år tillbaka kallas jag i stället islamist. Till exempel när jag skriver om julskinka – att det är synd att man måste döda en massa grisar för att fira Jesu födelse – så är det många arga män som tycker att jag inte ska ”komma hit och islamisera de fina högtiderna”.
Jag chockades, trodde djurrätt var en fredad zon från konspirationsteorier. Jag är inte ens troende och saknade nästan att bli kallad militant vegan.
Mat är politik och det är roligt att debattera ämnet, en övning i praktisk filosofi. Jag har exempelvis alltid undrat varför vi aldrig skulle kunna tänka oss att äta hund men stoppar i oss kor och grisar så lättvindigt. Eller varför industrin febrilt söker efter en alternativ proteinkälla till kött och för fram insekter – när vi har bönor.
Men mat är också känslor, det är inte alltid logiskt vad vi äter. Författaren Jonathan Safran Foer förstod exakt det när han skrev boken Äta djur. Han tog traditioner, och matens betydelse för dessa, på allvar. Inlagd sill till påsklunch och berättelser om hur mormors mor brukade krydda sitt ugnsbakade lamm – hur ska dessa berättelser gå vidare till nästa generation om vi tar bort köttet som budbärare?
Vi har alla barndomsminnen där mat förknippas med tröst, en varm famn. Som i Karolina Ramqvists nya roman Bröd och mjölk. Den handlar om minnen som ramas in av mat men är egentligen mer en uppgörelse mellan tre generationer kvinnor, en flicka, hennes mor och mormor.
Boken fick mig att minnas min barndoms jakt på aubergine. Om det tidigare tog lång tid för exotiska grönsaker att nå Sverige så lägg på tio år till innan det nådde Gotland. På 90-talet var grönsakshyllorna i Visby lika spännande som skolans torra ugnspannkaka. I stan bodde bara en handfull familjer med utländsk bakgrund men en man vid namn Habib var smart, han frågade dem vad de längtade efter. ”Aubergine”, sa min mamma. Sen tog han sin bil över till fastlandet, jag tror Skåne, köpte grönsaker som kommit från kontinenten, körde tillbaka till Gotland och sålde till oss. Det blev hutlöst dyrt men mina föräldrar älskade auberginen som ett nyfött barn, de skar och stekte grönsaken med ömhet och lät skivorna puttra länge i persiljedoftande tomatsås.
När jag berättade för min mamma att jag blivit vegan blev hon till en början lite ledsen, hur skulle vi nu dela högtiderna tillsammans runt traditionella rätter? Men så kom hon på att hon kunde byta ut köttfärsen mot sojafärs eller linser i sina friterade ris-kibbe. Genom kompromiss och kärlek levde traditionen vidare.
