Vi borde prata mindre om manligt håravfall
SVT lyckas göra det onormalt – och problematiserar naturligt åldrande
Jag ser framför mig att SVT för sisådär fem år sedan hade en konferens där man kom fram till att det måste satsas på unga. Kroppen och utseende skrevs på post it-lappar.
Klipp till i dag. Hur många gånger har man inte sett influencers med allvarliga ögon stirra in i kameran och säga: Jag kan inte längre sitta på en stol efter att mitt brasilianska rumplyft i Ankara gick snett.
Tyvärr speglar SVT oftast verkligheten genom ett influencerfilter. En parallell värld. Med ”Jag vägrar bli en flintis” har nog SVT nått vägs ände i att uppfylla kvoten av kroppskomplex.
Det visar sig att huvudpersonen i fråga, den 23-årige influencern Ivo, lider av en gravt skev självbild. Han är otroligt tidigt i processen av tunnhårighet och har ett svall som jag och otaliga andra män skulle döda för – vi som på riktigt haft glest mellan hårsäckarna sedan 25-årsåldern, men till slut gett upp kampen mot naturen och tagit till rakapparaten.
Men! Och förlåt om jag raljerar nu. Håravfall för män är varken stigmatiserande, tabubelagt eller ens ansett som särskilt fult. Nästan alla vi män drabbas. Det är på sin höjd en trist insikt. Sluta gnäll och inse att det finns folk med riktiga problem. Gen Z kanske behöver sin generations Jude Law som kan visa att de djupa vikarna likt adhd är ”en superkraft”.
Problemet är dock inte ämnet i sig, utan hur SVT behandlar det.
I en sekvens sitter Ivo hos en gravallvarlig läkare som ger honom diagnosen ärftligt håravfall. I en annan vid ett bord med andra hårfagra ynglingar där de pratar om saken som vore de en stödgrupp för canceröverlevare, bestående av folk som inte haft cancer.
Vår vän Ivo får ångest när vinden tar tag i hans lugg, och proklamerar högtravande att han inte vill känna att han tappar kontrollen över sitt eget öde.
Ärftligt håravfall är ett segt faktum. Inte ett trauma
Hela dokumentären kretsar kring dilemmat om Ivo ska göra en hårtransplantation eller raka av sig håret. Rent beklämmande är att SVT låter influencern Lucas Simonsson, som själv gjort betalda samarbeten med en hårklinik, medverka som förespråkande röst. Det är ju inte lätt att vara influencer. Folk är så elaka. Varför inte ge sitt ego en boost.
Det hela slutar med att dokumentärens voice of reason, den välkänt hårlöse Robert Aschberg, rakar Ivos huvud. Vilket väl ändå kan ses som en fin sensmoral, även om alternativet att bara låta kalufsen vara kvar aldrig finns på kartan.
SVT lyckas snarare än att beskriva samtiden, i stället avnormalisera ärftligt håravfall och problematisera naturligt åldrande. En imponerande bedrift eftersom de flesta förmodligen inte ens hade kunnat se att Ivo var tunnhårig innan han pressade luggen rejält bakåt. Om du inte noterat ditt eget flyende hårfäste kan du mäta med fingrarna. Det får vi lära oss av läkaren.
Det brukar sägas att vi måste prata mer om ditten och datten. Men det här tror jag faktiskt att vi borde prata mindre om. Ärftligt håravfall är ett segt faktum. Inte ett trauma.
Och SVT måste sluta ge influencers med dysmorfofobi obegränsad tillgång till en megafon.
För att citera ett sms från min flickvän: ”Upptäckte grått hår i luggen! Ring SVT!”
Café Bambino: De sista ljuva åren med libido
