Fel bok vann

Petter Lindgren om årets skönlitterära Augustvinnare

Lina Wolff och hennes prisvinnande roman ”De polyglotta älskarna”.

AUGUSTPRISET. Ursäkta en litteraturkritiker, men en litteraturkritiker som är stenrik och bor i en lyxvilla i Saltsjöbaden? Fet chans, liksom.

En sådan, vid namn Calisto Rondas, häckar i alla händelser omkring i Lina Wolffs tredje och Augustprisvinnande roman De polyglotta älskarna (Albert Bonniers förlag), i vilken han utgör ett elakartat epicentrum i den härva av makt och kärlekslängtan som bildar berättelsens intrig. Bland annat våldtar han en av romanens huvudpersoner, den internetdejtande Ellinor som hämnas genom att elda upp ett originalmanuskript tillhörigt kritikerns favoritförfattare, Max Lamas, som också är med i boken.

De polyglotta älskarna är en ovanlig roman också på andra sätt. Exempelvis faller den sönder i tre sinsemellan och vad beträffar berättare och tonfall skilda delar som ändå finurligen hänger samman. I stort sett alla förekommande män är jättedumma och jättekåta på ett hejdundrande spekulativt och tröstlöst vis, enligt väntrumsmodellen där herrarna antas vilja läsa Svensk Jakt och damerna Damernas värld. Lyrikvännen någon?

Med undantag för ett par förbryllande saltstänkta Stockholmsskildringar är De polyglotta älskarna överraskande skickligt framförd, men på en prosa som vid sidan av exempelvis Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika (Modernista) ter sig sval och strömlinjeformad som den lobby där Max Lamas lockar till sig en älskarinna som han sedan gruvligen förgör.

Synd på Ann Jäderlund, tycker jag, en poet som bara med titeln på sin bok, Djupa kärlek ingen (Albert Bonniers förlag), får till ett mörker som käkar sådana som Calisto Rondas till frukost.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln