Sätt näsan i lyriken – inte i vädret

Göran Sommardal om självupptagna recensenter och vägen ur poesikritikens kris

Det var Stalin som efter en ”vägledande anteckning” på ett brev från Lili Brik återupprättade och kanoniserade Majakovskij som ”den bäste, mest begåvade poeten i vår sovjetiska epok”. Boris Pasternak kallade detta ”hans andra död”, den första var förstås hans självmord 1930. Hans tredje död skulle infalla drygt 50 år senare, vid tiden för Sovjetunionens fall, då han föll igen: ”tungt, som monument gör vid revolutioner – avskydd av generationer läsare som tvångsmatats med hans dikter” som Bengt Jangfeldt skriver i sin biografi.

Majakovskij skulle komma att återuppstå från den döden också, men hans poesi förblir lika ohjälpligt maktlös.


Också i vår egen, lyckligtvis, mer metaforiskt avrättningsbenägna gemenskap är poesin i grunden maktlös gentemot den bedömande kritiken.

Som när Sinziana Ravini (Aftonbladet 16 feb) belägrar Lina Rydén Reynolds Läs mina läppar för att ”fastställa vad poesin gör med oss, med våra känslor, begär och kroppar”. Texterna i boken blir självfallet försvarslösa mot den kärleksbombning som i detta fall utmynnar i:

”Den fick mig att vilja gå med i de gula västarnas marsch i Paris och börja se allt de hade skrivit på sina västryggar som poesi. Den fick mig att vägra ha sex med en attraktiv man som försökte skriva som Baudelaire och var helt ointresserad av nutida poesi. Den fick mig att börja titta på folks läpprörelser, lyssna mellan raderna, tystnaderna.”

Mest förbryllar mig Ravinis följdsats att det vore bristen på utsläpp av liknande affektsignaturer som har skapat poesikritikens kris. Det framstår som ett säreget tunnelseende i en tid där det övergripande infofältet, inbegripet poesikritiken, är så överhopat med igenkänningsreceptionens medhållsplåster och/eller översvämmat av de katalytiska känsloreaktionernas svallvågor.

Det må vara kul och fräckt med en aktiv läsare som både har ont och ”klyvs och kapitulerar”, det som Ravini rapporterar har inträffat under hennes holmgång med Rydén Reynolds dikter. Men vad som framför allt behövs i poesikritiken är ju de oförvägna, nyfiket sakliga och sammanhangssökande läsningarna, de som förmår förklara den poetiska anatomin bakom den upplevelse som dikten förmår producera. Så att ”[k]ritiken ger läsaren ingång till poesin”, som Mikaela Blomqvist skriver (Göteborgs-Posten 18 jan). Inte först och främst erbjuder en ingång till kritikern.


Lämnar vi de känslotyngda dansstegen hittar vi, å andra sidan, den tanketrevande generaliseringen. Och vill man på allvar generalisera i poesibranschen måste man vara beredd på att regera, med en rigoröst intressant (teoretisk) auktoritet, annars rinner det förfinade gnölet bara ut i sanden. För att det ska bli någonting av det hela, oavsett missnöje eller eufori, är man tvungen att erbjuda möjligheten att föreställa sig någon form av intelligenta inhägnader.

Alla verkar vara rädda för att halka av den där röda mattan som ska ­ garantera Envars rättrådighet

Ställd mellan de två hötapparna föredrar jag nog Viola Baos (Dagens Nyheter 15 feb) strikt pragmatiska tredje: lägga-näsan-i-poesin. Baos förslag till kritikstrategi utesluter verkligen inte teoretiska perspektiv men framför allt inbegriper det en politisk utblick som alltför sällan gör väsen av sig i poesikritiken. Att man tar sin egen läsning på allvar. Jag är dock mindre intresserad av att tussa ihop enskilda poeter och diktsamlingar mot varandra i olika nomineringsrace och på kritikerlistor. Det är sånt man får kvida om på fikarasten och dess digitala motsvarigheter.


Däremot ser jag till exempel gärna en poesikritisk omförhandling av Marie Silkebergs Atlantis, där man diskuterar det postkoloniala ”världssamvetets” belägenhet i poesin. Och ännu hellre tog jag del av ett förutsättningslöst kritikersamtal om Linnea Axelssons Ædnan. Detta ambitiösa projekt har mestadels bemötts med pliktskyldiga hyllningar och i samtliga recensioner jag lyckats läsa, förutom Victor Malms, har kritikerna liksom värjt sig för sina egna invändningar i stället för att ta dem på poesikritiskt allvar. Alla verkar vara rädda för att halka av den där röda mattan som ska garantera Envars rättrådighet.

Här är ju en författare som försöker åstadkomma en de underkuvades Æneiden, en ursprungssaga som artikulerar en språkförlust i vidaste mening: ett land, en kultur, en historia, ett levnadssätt. Att ställa frågor om den litterära gestaltningen av de förtrycktas språk, i all synnerhet när det måste översättas till kolonialmaktens lingo – är nödvändigt.


Kanske en jämförelse med naturskildringen i Ædnan med naturpoesin i David Vikgrens översättningsprojekt Antti Keksis kväde, också en ursprungsberättelse som innehåller ett reflekterande efterord om de åsidosattas språk, eller en koppling till de mer övergripande språkpolitiska resonemangen hos Ngugi wa Thiong’o i Decolonising the mind.

Ett diktverk, som fått så mycket berättigad uppmärksamhet som Linnea Axelssons, borde få möta seriöst motstånd.

Så jovisst, Bao, här är jag gärna med. Med näsan i poesin, inte i vädret.


Fotnot: Texten har uppdaterats på grund av namnförväxling.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.