Public service stryker populismen medhårs
Vänstern måste reagera när högerdreven påverkar journalistiken
I onsdags vaknade jag, liksom många andra, till ett publicistiskt haveri. P1 Morgon hade bjudit in skojaren Jens Ganman till ”debatt”. Ganman har tillsammans med komikern Aron Flam skrivit en bok som heter Älskade public service som handlar om hur mycket de hatar public service.
Debatten blev, vilket man hade kunna räkna ut med röven, inte så bra. Ganman avbröt, skrek att han var sur för att Aron Flam inte också fick vara med i studion och spred efter bästa förmåga tesen att Sveriges Radios journalister bidrar till ”systematisk indoktrinering av folket”, vilket är ämnet för deras bok.
De som blev lidande var lyssnarna, eftersom inslaget blev helt obegripligt. Och jag frågar mig: varför ska jag som skattebetalare betala priset för Sveriges Radios opportunism?
Public service-bolagen sitter i en politisk rävsax. Å ena sidan så har man i uppdrag att försöka nå alla, och det gör man inte idag. Bland annat SD-väljarna, eller ”låglitarna” som de kallas på public service-språk, lyssnar och tittar mindre på SVT och SR än andra. Å andra sidan lyder bolagen under en demokratiparagraf som innebär att grundläggande demokratiska värden ska försvaras. Å tredje sidan är bolagen måltavla i ett kulturkrig där politiker på den brunblå kanten hela tiden kritiserar verksamheten, och samtidigt hotar med att SVT och SR borde få kraftigt reducerade anslag.
Public service hanterar tyvärr inte denna knepiga situation med värdighet, utan snarare med en strykrädd attityd och överkompensation.
I torsdags kom ett pressmeddelande om SVT:s nya humorprogram IFS – Invandrare för svenskar. Det är ett format där ”majoritetssvenska” tävlande turas om att gissa sant eller falskt på påståenden från en panel bestående av ”kända och roliga svenskar med flera kulturer i kroppen”. En av dessa panelister är Chang Frick. Frick är en tidigare SD-aktivist och grundare av den högerextrema sajten Nyheter Idag. Han har bland annat publicerat en guide till hur man “hatar och hotar journalister på rätt sätt”, där han rekommenderar sina högerextrema läsare att kartlägga var journalisternas barn går på dagis. ”Känd och rolig”, minsann.
”Hot och hat är ett akut problem för alla medieföretag”, skrev SVT:s vd Hanna Stjärne i ett pressmeddelande tidigare i våras. Men vad spelar det för roll, det är valrörelse och INGEN ska kunna anklaga public service för att inte lyssna på högerextremister.
Jag kan inte tolka inbjudan till Jens Ganman och Chang Frick som annat än som en taktisk manöver för att undvika kritik från det högerpopulistiska, malande drevet
Demokratiforskare pekar ofta på att utdragna, lögnaktiga och polariserande kampanjer mot samhällets centrala institutioner – däribland mot medieföretag – är något som öppnar dörren för anti-demokratiska krafter. På senare år har vänsterdebattörer och liberaler hållit tillbaka i sin kritik av SVT och SR, just eftersom man inte vill göra oberoende journalistik till en politisk stridsfråga. Men jag tänker idag att det nog har varit ett misstag att låta SD i armkrok med moderata riksdagsmän som Lars Beckman och Hanif Bali stå oemotsagda. Public service-bolagen är så hunsade, anpassar sig så lätt. Fyra arga tweets från Jimmie med lögner om vänstervriden journalistik? Välkommen in i lekstudion, Chang Frick!
Jag kan inte tolka inbjudan till Jens Ganman och Chang Frick som annat än som en taktisk manöver för att undvika kritik från det högerpopulistiska, malande drevet. Återigen är det publiken som som får betala priset, som får lyssna på ett uselt inslag till morgonkaffet. Men i förlängningen även utsatta grupper som också är en del av public service-bolagens publik, men som nu får tugga i sig att hatet mot dem normaliseras ytterligare.
Det har varit en begriplig strategi från vänstern och liberaler att ligga lågt i kulturkriget om public service, men jag tror inte den håller längre. Vi kan inte bara sitta och titta på medan högerdrevet puttar SVT och SR åt ett allt mer bisarrt håll.
