Klimataktivisterna tar vid där politiken sviker
Efter två års pandemi tvingas kampen finna nya vägar
Restriktionerna är hävda, pandemin har mattats av. Nu går klimatrörelsen ut på gatorna igen. Det kommer bli ett valår späckat av demonstrationer. Med två tappade år i ryggen. Men är det samma värld klimataktivisterna träder ut i som innan pandemin?
Om vi kastar oss tillbaka till tiden innan pandemiutbrottet. Klimataktivismen spred sig med skogsbrändernas hastighet, med FN:s klimatpanel IPCC:s rapporter som bränsle. I augusti 2018 inledde Greta Thunberg sin skolstrejk för klimatet. Ett år senare hölls 4500 strejker i 150 länder, fyra miljoner deltog i den största globala manifestationen för klimatet. Skolstrejkerna hade väckt en ny ung generation.
Skolstrejker gick hand i hand med en våg av olydnadsaktioner. I London lamslog Extinction Rebellions olydnadsaktioner hela innerstan med krav på att utlysa ett klimatnödläge, medan Ende Gelände i Tyskland genomförde massinträngningar i Europas största kolgruvor. Och i Göteborgs hamn hölls en massblockad mot utbyggnaden av en fossilgasterminal.
Klimataktivismen stod inte ensam. Beväpnade med FN:s forskarrapporter utgjorde de en blåslampa i häcken på partipolitiken. Klimatfrågan trängde sig in i den populistiska vågen och tvingade dess företrädare ta ställning för eller emot. Å ena sidan Trump och Bolsonaro som baserade sin politik på en aggressiv klimatförnekelse och å andra sidan en vänsterpopulism där klimat och välfärdssatsningar kopplades samman i Corbyns och Sanders Green New Deal. Klimatet blev den fråga som högerpopulismen och flyktingmotståndet såg som sin konkurrent i en kamp om problemformuleringen: vilken ödeskris stod våra samhällen inför?
Så kom pandemin och lade sig som en våt filt över klimatfrågan. Skolstrejkerna och aktionerna ställdes in. Karantänen låste in den generation som burit protesterna och omöjliggjorde alla sammankomster. För att rädda vår nutid fick Fridays for future offra sin framtid.
Coronahanteringen blev en lärdom för klimatrörelsen i hur snabbt stater kan agera ställda inför ett gemensamt hot. Men också en lektion i att den handlingskraften stannade vid att hantera befolkningar snarare än att förändra sjukvården, djurhållningen eller skövlingen av regnskogens biotoper. Det system som gjorde ett pandemiutbrott möjligt är oförändrat. Symptomen behandlades, men orsakerna lämnades orörda. Precis som i klimatfrågan.
Politik är som ett ekologiskt system. Det måste finnas en rik mylla av nätverk och initiativ, som pressar på underifrån
Pandemibekämpningen ställde aktivisternas krav på att utropa klimatnödläge i ett nytt ljus. Undantagstillstånd är ett tveeggat svärd. Nödlägen kan innebära det Naomi Klein kallar en chockdoktrin, en omfördelning av resurser uppåt och fördelning av riskerna nedåt. Att vi får stödpaket och nödlösningar för fossilindustrin, medan kostnaderna rullas över på konsumenter och skattebetalare.
En tillfällig lättnad i restriktionerna under hösten möjliggjorde för klimatrörelsen att samlas vid FN:s klimattoppmöte COP26 i Skottland. 100 000 demonstrerade i Glasgow och en ny global klimatstrejk kunde hållas. Men COP26 blev sista på flera år där klimatrörelsen tillåts delta. Nästa möte är förlagt till egyptiska badorten Sharm el-Sheikh och året därpå till Förenade arabemiratens Abu Dhabi. Ideala orter för fossillobbyn och oljeindustrin att få mötas ostört.
Så nu pågår en intensiv diskussion: vilken väg ska klimatrörelsen ta? Diskussionen har framför allt handlat om hur man ska kunna agera efter högerns förändrade motstånd mot klimatpolitiken. Innan pandemin bedrev högern ett aggressivt försvar av fossilindustrin utifrån klimatförnekande positioner: klimathotet utmålades som alarmistiskt, överdrivet eller en ideologisk trojan för en socialistisk politik.
Med stigande dieselpriser efter sanktionerna mot Ryssland och vinterns skenande energipriser på den europeiska marknaden förändrades argumentationen. För högern är det här släggan som ska knäcka klimatpolitiken och driva de rödgrönas svagaste länk, Miljöpartiet, ut ur riksdagen.
De skenande levnadskostnaderna utmålas som en följd av klimatpolitiken. Vem har personligen råd att betala för en klimatomställning? Det är detta dilemma både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet försökt hantera. Hur kan man lansera en omställning som samtidigt blir en satsning på välfärd, produktion och jobb? Utmaningen är att skapa ett majoritetsstöd kring klimatpolitiken, men det görs genom att tona ner diskussionen om privatkonsumtionen. Klimatet smusslas undan som valfråga. Miljöpartiets öde skrämmer. Det parti som lyftes in i riksdagen av säldöden, riskerar att åka ut ur riksdagen mitt i klimatkrisen på sin oförmåga att hantera omställningsmotståndet.
Nu vilar allt på klimataktivismen. Den har inga svårigheter att agera som minoritet, utan verkar snarare genom att skapa allianser, opinionsbildning och sätta ekonomisk press på fossilindustrin. Klimataktivisterna pekar ut vilka som tjänat på klimatkatastrofen och som bromsar varje förändring. Fridays for futures budskap har radikaliserats, och har lierat sig med de samiska protesterna mot regeringens klartecken att öppna en järngruva i Gallok och Skogsupprorets motstånd mot skogsskövlingen. Andreas Malms bok How to blow up a Pipeline har blivit en brandfackla, om att rörelsen behöver trappa upp sina aktioner. Vilket skrämmer fossilindustrin.
2022 kommer vara ett viktigt klimatår, med valrörelser inte bara här utan även Frankrike och Brasilien, som kommer att påverka klimatpolitikens framtid. Den 25 mars var startskottet med den stora globala klimatstrejken på temat People not profit. I juni hålls femtioårsjubiléet för FN:s första miljökonferens i Stockholm. Klimatrörelsen mobiliserar redan till demonstrationer och ett folkets forum.
Den stora vågen klimataktivism innan pandemin tvingade upp på klimatfrågan den politiska agendan. Två år utan aktivism har däremot fått partierna att tävla i att sopa klimatpolitiken under mattan. Politik är som ett ekologiskt system. Det måste finnas en rik mylla av nätverk och initiativ, som pressar på underifrån. Partistrategernas röstjakt, väljarsonderingar och kommunikationsplaner fungerar inte utan en vildvuxen flora av folkbildning, organisering och opinionsbildning underifrån. Vägen till ett klimatval 2022 går därför via gatorna.
