Sångfågelns liv var som en saga

Jenny Lind var Sveriges första superstjärna

Jenny Lind (1820–1887), porträtt av Eduard Magnus (1862).

I H. C. Andersens saga Näktergalen blir kejsaren förvånad över att en sådan ful och grå fågel kan sjunga så vackert. Han sätter den i bur, men den beviljas två spatserturer om dagen eskorterad av tolv tjänare.

Så anländer ett paket från kejsaren av Kina med en mekanisk, juvelprydd näktergal som sjunger utan att bli trött, dag som natt. Men det finns något mekaniskt i drillarna. De som hade hört den verkliga näktergalen tycker att något fattas i rösten. Och så går den mekaniska fågeln sönder. Kejsaren ligger på sin dödsbädd, den riktiga näktergalen sjunger mot döden.

Andersens förälskelse i den svenska näktergalen, Jenny Lind, är känd. Inspirationen till sagan om näktergalen, liksom till Den fula ankungen, var hans olyckliga kärlek till henne. Andersen var en flitig operabesökare, han ska ha bevistat över 1 000 föreställningar runt om i Europa, och hans förälskelse började med att han hörde henne i Köpenhamn.


Jenny Linds liv är också rena rama sagan. Född under inte bara fattiga omständigheter, utan dessutom bortlämnad, återförd, bortlämnad igen, blev hennes förhållande till sina föräldrar synnerligen komplicerat. Hela sitt liv sökte hon nya föräldrar hos vänner och kolleger.

Jenny Lind är Sveriges första superstjärna. Detta är ingen slump

Men hon föddes med en sällsynt musikalisk begåvning som inom några få år gjorde henne rik, mycket rik. Myten säger att en balettdansös på väg till operan hörde en sexårig Jenny sjunga för en katt. En mer trovärdig historia är hur en ännu yngre Jenny tar ut en melodi på sin mormors piano efter att ha hört musik från gatan.

Hur det än var så antas hon till Kungliga teatern 1830. Hon var 9 år. Vid denna tid skedde utbildningen med sikte på såväl talteater som opera, elevernas utveckling avgjorde i vilket fack de skulle hamna.

Tidigt uppmärksammas Jenny Lind, både för sin röst och för sitt spel. Hon får kontrakt som aktris vid 16 års ålder och slår igenom stort som 17-åring i rollen som Agathe i Carl Maria von Webers Friskytten Hovsångerska utses hon till året därpå och sedan rullar det på: Tyskland, England, Wien, Amerika.


Jenny Lind är Sveriges första superstjärna. Detta är ingen slump. I romantikens efterföljd skapades genikulten. Det är under 1800-talets första decennier som konstnärer börjar hyllas som aldrig förr. Kastratsångarna hade under det föregående seklet påverkat publiken på ett liknande sätt, men i allmänhet var musiker och sångare att jämställa med hantverkare, vars tjänster de rika köpte.

Parallellt med Linds färd över världen fanns Franz Liszt, som var föremål för liknande hyllningar av mått som utan överdrift kan jämföras med kulten kring sentida pop- och rockartister.

När Jenny Lind väl debuterat i Tyskland möttes hon under hela sin, inte särskilt långa karriär, av människomassor när hon anlände till en ny stad. Hyllningarna var så öronbedövande att Lind i ett brev tycker synd på publikens händer.

Vid applådtacken överöstes hon med blommor, hon möttes av orkestrar nedanför fönstret i de lägenheter hon bodde i (hon ogillade hotell) och vid ett par tillfällen kopplade hennes fans bort hästarna från vagnen som skulle föra henne hem. I stället drog beundrarna vagnen genom staden.

Men, som Andersen i sin saga antyder, var Jenny Linds röst inte perfekt. Detta berodde troligtvis på att hon fick sjunga för mycket i början av sin karriär, möjligen var också hennes svenska sånglärare inte de bästa. Hon fick förmodligen knutor på stämbanden, vilket innebar att hennes mellanregister var svagt, stämbanden läckte luft.


Först när hon tog sig till Paris och Manuel García d. y. – tidens mest berömda röstpedagog, bror till storheterna Maria Malibran och Pauline Viardot – så kunde rösten anpassas och skyla över bristerna. Hon skulle likväl dras med ett visst läckage under resten av sitt liv, något som å andra sidan kan ha bidragit till röstens karaktär.

Vi vet inte hur hon lät, inspelningstekniken var ännu inte uppfunnen. Röstidealet var också ett annat. Den repertoar som Lind sjöng i – vad vi i dag kallar bel canto (Donizetti, Bellini, Rossini) – var ett slags fortsättning på kastraternas repertoar och premierade ekvilibristiska drillar, något som hon ansågs oöverträffad i att utföra.

Hennes pianissimon ska även de ha varit enastående, rösten kunde närmast viska, men ändå nå ut. Flöjten var det instrument hennes stämma oftast liknades vid, så kanske kan man jämföra henne med Cecilia Bartoli: en liten, men bärkraftig röst med stor teknisk skicklighet.

Båda skildrar Jenny Linds något komplicerade personlighet, hennes häftiga humör, hur hon ungflicksaktigt rörde sig bland vänner och kolleger och den märkvärdiga stjärnstatus hon uppnådde

Det var inte bara rösten som gav henne framgång. I en tid när kvinnor som stod på scenen hade en status snäppet över prostituerade, inkarnerade Lind däremot tidens kvinnoideal: jungfrulig, naturlig och anspråkslös. Hon hade inget anslående utseende, snarast alldagligt och, som hon själv nämner, var hon brednäst. Men det fanns något oskyldigt och naivt över henne och hon tolkade gärna sina roller åt det hållet.


Därmed bidrog hon något till att höja de kvinnliga operasångarnas rykte. Hennes religiositet, som blommade ut för fullt efter att hon drog sig tillbaka från operascenen vid 28 års ålder, hjälpte också till. Hon skänkte betydande summor till välgörenhet, levde ett kristligt liv med dragning åt missionsförbundare.

Väl gift med Otto Goldschmidt bosätter hon sig i England och får med honom tre barn. De fortsätter att konsertera, huvudsakligen med religiösa verk. Religionen fick stor betydelse, inte blott i form av välgörenhet; familjens morgonbön ska ha tagit en halvtimme.

Sarah Jenny Dunsmore, en sentida släkting till Jenny Lind, har skrivit en fin skildring av sin anmoders liv. Volymen är elegant med många färgillustrationer och bakom ligger ett långvarigt arbete; hon tvingade till och med sig själv att lära sig svenska. Dock finns där en svaghet för att lita till anekdoter som förmodligen är just det och inget annat. Linds operakarriär skildras också isolerat från det omgivande musiklivet.

Visserligen påtalas den betydelsefulla vänskapen med Felix Mendelssohn och Giacomo Meyerbeer, hennes bekantskap med Clara Schumann eller intryck från internationella kollegors framträdanden. Lind umgicks även med Erik Gustaf Geijer och Malla Silfverstolpe och kände Fredrika Bremer – namn som Dunsmore kanske inte har helt klart för sig vilken plats de tog i den svenska kultursfären.

Hon viker också mycket utrymme åt de få konflikter som Lind hamnade i. Det handlar inte bara om Jenny Linds komplicerade förhållande till sina föräldrar, utan framför allt turerna kring Alfred Bunn vid Drury Lane Theatre, som duperade Lind till att skriva på ett ofördelaktigt kontrakt som plågade henne i åratal.


Musikvetaren och den sångutbildade Ingela Täglis biografi, även den strikt kronologiskt upplagd, är fylligare. Källkritiken är bättre och framför allt sätts läsaren in i ett musikhistoriskt sammanhang. Att Lind debuterade ung och drog sig tillbaka redan vid 30 år, var till exempel alls inte ovanligt, tvärtom. Likaså redogör Tägil för vad som rimligen gjorde Linds röst så speciell, något som Dunsmore helt avstår från.

Det musikhistoriska sammanhanget tydliggör också vad Lind inte var: inte en dramatisk sopran, inte heller särskilt bra i operor av Mozart eller Gluck, utan främst just i bel canto-repertoaren och svenska visor.

Men båda skildrar Jenny Linds något komplicerade personlighet, hennes häftiga humör, hur hon ungflicksaktigt rörde sig bland vänner och kolleger och den märkvärdiga stjärnstatus hon uppnådde som ingen annan svensk sångare lyckades med förrän hundrafemtio år senare med Jussi Björling och Birgit Nilsson.

Jenny Linds liv är inte desto mindre som en saga av den H. C. Andersen som länge uppvaktade henne, men fick finna sig i att bli som en bror för henne och föreviga både sig själv och Lind i två av sina mest kända sagor.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.