Hederskulturen på Handelshögskolan

Karin Pettersson läser en modig, arg och djupt sorglig bok om elitens skola, som bara har tre kvinnliga professorer

ELITENS PLATS Vill du se den verkliga åsiktskorridoren, bege dig till Handelshögskolan, skriver Karin Pettersson.

Handelshögskolan i Stockholm studerar barnen till svensk finans- och näringslivselit och de som vill bli en del av den.

Skolan grundades av Wallenbergarna för drygt 100 år sedan och kontrolleras fortfarande av familjen. Ordförande i ägarföreningen är i dag Claes Dahlbäck, tidigare vd för Wallenbergs maktbolag Investor.

Jag hamnade själv på Handels, lockad av att skolan var svår att komma in på. Det var en tid av ekonomisk kris och globalisering. Var det kanske här man kunde få veta hur saker hängde ihop?

Nej, inte riktigt. I stället blev studietiden ett politiskt uppvaknande. Svaren fanns inte här. Men makten.

Ett av mina starkaste minnen från studietiden på Handels är när en lärare i nationalekonomi inledde en föreläsning om arbetsmarknaden med att skriva ”Allt är inte fackets fel” på svarta tavlan i aulan. Det gick ett upprört sus genom lokalen. Vafalls? Vad skriver karln?

Om ni undrar var den verkliga åsiktskorridoren i Sverige konstrueras så är det här. Och nu pratar jag inte om twitterbråk eller kulturgräl utan om stålar och människoliv. Var jobben ska finnas, var näringslivets investeringar ska placeras och hur forskning om nationalekonomi egentligen ska bedrivas.

På Handelshögskolan i Stockholm finns 35 professorer. Av dessa är tre kvinnor.

Tre.

Så sent som i höstas tyckte några killar i Handels studentkår att det var roligt att i en skrift kalla en kvinna för hora i samband med det traditionsenliga häcklandet av kandidater till kårstyrelsen

Makten i den svenska ekonomiska eliten är en man. Och det är här hans föreställningar om makt och manlighet konstrueras.

Sen går han ut i en verklighet där endast 16 av bolagen på Stockholmsbörsen har en kvinna som vd. Där män rekryteras på potential och kvinnor på prestation.

På 80-talet började forskaren Anna Wahl studera jämställdhet i organisationer på Handelshögskolan. Hennes avhandling Könsstrukturer i organisationer var den första med köns- eller genusteoretisk ansats som lagts fram av en svensk företagsekonom, som professor Elisabeth Sundin skriver i förordet till den senaste upplagan.

Anna Wahls forskning var banbrytande. Hon började undervisa, bildade en

Susanna Popova

forskargrupp och under ett antal år gick allt ganska bra.

Sedan ledde Wahl en utredning om jämställdhet åt en socialdemokratisk regering. Utredningen – men inte Anna Wahl – föreslog att börsbolagens styrelser borde kvoteras.

Där någonstans tog det stopp i näringslivets åsiktskorridor.

Och motelden sattes in.

Elitfeministerna, en snabbt ihoprafsad debattbok av högerjournalisten Susanna Popova publicerades mindre än ett år därpå. I boken jämfördes feminism med nazism och ett helt kapitel ägnades åt att ta heder och ära av Anna Wahl. Skrivandet finansierades via ett stipendium från Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Medierna hakade på.

I samma veva skickade tidningen Axess, även den finansierad av Johnsonstiftelsen, ut ett erbjudande till alla Handelsstudenter att köpa Popovas bok. Och kort därefter publicerade Handelsprofessorn i nationalekonomi Magnus Henreksson en bok som skulle motbevisa Wahls forskning och byggde på en enkät som även den betalats av familjen Ax:son Johnson.

Offensiven lyckades. I stället för att försvara sina forskare backade Handelshögskolan undan.

När hennes son började oroa sig för mammans liv och säkerhet gav Wahl upp om Handels. Hon, forskaren som specialiserat sig på könsordningen i organisationer, drabbades själv av dess konsekvenser. Och 2005 flyttade Wahl sin forskargrupp till KTH, där de togs emot med öppna armar.

Handels svek mot Anna Wahl är en smärtpunkt i den nya boken 179 år av ensamhet, i vilken tio kvinnliga forskare skriver om sina erfarenheter av att verka vid Handelshögskolan.

”Min avhandling beskriver konsekvenser av könsordningen och nu hände det mig”, skriver Anna Wahl träffande i boken.

Skribenterna i 179 år av ensamhet skiljer sig åt i ålder, bakgrund och forskningsfält men bilden som framträder är entydig. På Handelshögskolan är kvinnor det absoluta undantaget. Författarna beskriver en verklighet där forskartjänster definieras om när kvinnor söker dem, där äldre män speglar sig i yngre och ser till att de tar sig fram, där kläder och utseende ständigt kommenteras. Där män tycker att det är en rolig idé att mingla nakna på ett cocktailparty med kollegor.

I ett annat sammanhang hade vi kunnat kalla detta för ett slags hederskultur.

Runt kvinnorna i boken uppstår ett ensamhetens och tystnadens fält som inte går att ta sig igenom.

Spelet är riggat, det går inte att vinna. Eftersom detta inte är en meritokrati utan ett manligt klansamhälle.

Anna Wahl

I bokens sista kapitel skriver Linn Lerpold, tf professor och chef för ett nystartat Hållbarhetsinstitut på Handels om upplevelsen att med ett asiatiskt utseende få höra kommentarer som ”Hur många gulingar vill vi egentligen ha här?”.

Hennes text är viktig eftersom det visar att kulturen som Handelshögskolan bär och återskapar inte bara handlar om kvinnor.

Det en konservativ miljö där allt avvikande straffas, där makten skyddar sig själv och inte får utmanas.

Inte av kvinnor som kan misstänkas vara feminister och vilja ställa politiska krav på direktörerna. Inte av krav på transparens som hotar kompisutnämningar. Inte av för många ”gulingar” eller jobbiga kärringar som skapar dålig stämning och aldrig kan vara nöjda.

179 år av ensamhet är en modig, arg och djupt sorglig bok. Det är tio berättelser om kreativitet och begåvning som inte tagits till vara. Om forskarlust som bytts till resignation och pannor som stångat sig blodiga.

När jag läser boken drabbas jag av en feministisk insikt.

Anna Wahl accepterades så länge hon inte uppfattades som ett hot mot den rådande ordningen. Men när tunga spelare i den grunda ankdamm som är svensk näringslivselit vände sig emot henne orkade inte Handelshögskolan hålla emot. Man biter inte den hand som föder en.

Offret av Anna Wahl handlade inte i första hand om vilja att göra sig av med en kvinna.

Men det var kvinnoföraktet på Handelshögskolan som gjorde det möjligt.

I slutändan handlade det om pengarna, dummer. Om att Wahls forskning kunde användas som argument för att begränsa ägarinflytande i det näringsliv som Handels representerar och reproducerar.

Och här någonstans kommer vi till kärnan i denna berättelse.

Feminismen som politisk idé handlar inte om mysig stämning och grattis på kvinnodagen alla tjejer. Det är kunskap och slutsatser som utmanar makt och kräver förändring. Och som därför blir revolutionär och farlig för den som själv tjänar på status quo.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.