Callas sista dagar
Claes Wahlin har sett Rickard
Wolff spela en åldrande Maria Callas
Det första musikstycke som möter publiken är det som Maria Callas hörde i sin barndom, Toscas aria Vissi d’arte – jag har levt för konsten. Så värst mycket mer musik eller konst blir det inte, mest inklippta fragment där Callas berömda röst ljuder. Monologen om Maria Callas som Lucas Svensson har skrivit för Rikard Wolff handlar inte främst om konsten, utan om hennes liv, det obesvarade livet, som undertiteln till monologen förtydligar. I två och en halv timme vandrar Wolff omkring i Lars Östberghs helvita våning, den lägenhet Callas bebodde nere i 16:e arrondissementet i Paris under sina sista år. Callas minns: sin barndom som ful och tjock, sin mor som hon kommer att hata hela livet, den försvunne fadern, sina relationer med Meneghini och Onassis och, jo, enstaka glimtar från livet på operan.
Det är en monolog på gravens rand, det är i denna våning hon kommer att dö av en hjärtattack, ett brustet hjärta i ensamhet enligt legenden. Och möjligen är det så att texten vill handla om konstnärskapets pris, om vad som blir kvar när ridån har gått ner och rösten inte längre bär.
Den historien saknar inte intresse, men den saknar dramatik. Jag saknar konsten, den som den mycket hårt arbetande Callas vigde större delen av sitt liv åt, och någon form av dialog mellan den och hennes liv.Just operan, med sina komprimerade, expressiva känslor kan som få andra konstarter ställa det levda, eller olevda livet i kontrast. Allt som vi saknar, allt som vi längtar, kan koncentreras på operascenen.
Med Rikard Wolff i rollen delas uppmärksamheten. Wolffs scennärvaro borde vara idealisk för att gestalta divan Callas, men det blir mer Wolff än Callas, endast glimtvis reser sig den övergivna sångerskan över sin uttolkare. Bäst är de snärtiga replikerna, som i återgivandet av samtalet mellan Callas, Churchill och Onassis ombord på den sistnämndes yacht. Men nog borde hon ha framställts som mindre sympatisk, som i Terrence McNallys Master Class, eller som hennes röst,som man inte så mycket njuter av, som utsätter sig för.
