”Jag tror inte det är så lätt att vara man i dag”
Nu avslutar Karin Smirnoff den hyllade trilogin om Jana Kippo
Karin Smirnoff debutroman ”Jag for ner till bror” golvade en häpen kritikerkår.
Nu kommer den tredje och avslutande delen om Jana Kippo och hennes kamp för att mogna som människa.
– Jag har fått sticka hål på mina smärtpunkter för att nå fram.
Karin Smirnoff verkade komma från ingenstans och bara två veckor efter att hennes första bok publicerats 2018 blev hon nominerad till Augustpriset. Sylvass, kaxig, våldsam, fängslande – en ovanligt säker debut som inte ber om ursäkt för någonting. Så lät hyllningskören.
Själv tycks hon ha tagit framgången med ro på det där kärva, lite eftertänksamma sätt som vi gärna förknippar med norrlänningar.
– Det känns skönt att jag numera kan ta ut lön och skriva på heltid, inte behöva dubbelarbeta.
En av anledningarna till att böckerna uppmärksammats är språket. Det är nyskapande, korthugget, utan skiljetecken förutom punkt.
– Jag började laborera med språket på 90-talet och det berodde på att jag var så dålig på att skriva på maskin. Jag ville förenkla och förkorta meningarna, att språket skulle gå framåt fortare.
Svår att översätta
Hon kallar det kippospråket och det utmärks av att romanpersonerna hela tiden gör saker. De städar, arbetar, super, slåss, älskar. De sitter inte och tänker eller samtalar.
Böckerna har sålts till nio länder. Men hur översätter man ett sådant språk?
– Jag har läst de norska och engelska översättningarna och de fyller i med ord. De vill försköna sina texter för läsarna. Då blir det något annat. Jag har opponerat mig.
Förra året kom den andra boken om Jana Kippo, ”Vi for upp med mor” och nu kommer alltså den tredje och sista. I ”Sen for jag hem” lämnar Jana Kippo Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Hon hoppas att genom konsten få en chans till ett värdigt liv. Men hennes förflutna kommer ständigt ikapp henne.
”Hemvåldet är fredat”
Karin Smirnoff väjer inte för brutalt våld och sexuella övergrepp i sina böcker.
– Våld är vanligt i många familjer. Det står i Bibeln att man ska vända den andra kinden till. Den man älskar den agar man. Allt våld mot kvinnor och barn är negligerat. Hemvåldet är fredat. Ingen gör något åt det och det gör mig förbannad. Kvinnor som varit utsatta för våld får höga toleransnivåer och det kan våldsamma män nosa sig fram till.
Texten kan emellanåt vara smärtsam att läsa.
– Den var delvis smärtsam att skriva. Det som känns i mig ska kännas utåt. Då får man sticka hål på de egna smärtpunkterna. Jag har hanterat dem i terapi, samtal med vänner, genom att skriva. Det kan vara svårt om man inte har tillgång till de här möjligheterna.
Gjorde upp med hyckleriet
Karin Smirnoff har fått höra att hon skriver om sexualiteten på ett maskulint sätt. Rått, rakt och lustfyllt på samma gång.
– Många sexskildringar är antingen könlösa eller pornografiska. Jana har en tillåtande blick. Hon bryr sig inte om ifall mannen har stor mage och spinkiga ben. Kvinnoblicken kan vara krass och krävande. Det verkar som många män känner så. De hör av sig till mig och vill tala om sex. Jag tror inte att det är så lätt att vara man i dag.
Karin Smirnoff säger att hon har svårt för moraliserande, för påbud. Hyckleriet gjorde hon upp med i ”Vi for upp med mor”. I den konfronteras Jana med en despotisk pastor som styr en strängt religiös sekt med hård kontroll, våld och Bibelbingo.
– Det är inte vad tio Guds bud handlar om. För mig är det att vara en just person och se till kollektivet. Jag tycker om att gå i kyrkan, traditionerna, sången, det poetiska, djupt mänskliga.
Skriver på nytt
Karin Smirnoff har en app i sin mobil med bibelcitat som hon läser och funderar över. Vilket har satt spår i hela trilogin som är rik på bibelreferenser.
Hon har lätt för att skriva och är på väg in i ett nytt projekt.
– Men nästa gång kommer jag inte att använda mig av kippospråket.