Svenskt mode ryser inför moderniteten
Kraven på statliga medel till modeindustrin liknar mest en moderat kampanj
2016 kritiserade jag svenskt mode i Aftonbladet. Redan dagen före publicering hörde en bekymrad branschrepresentant av sig. Hen ville ”försäkra sig om att inga faktafel fanns i min artikel”. En illustration av ett modelands tunna hy.
Fyra år senare skriver organisationen Swedish fashion council i ett pressmeddelande att Sveriges modebransch nu riskerar utarmning. Det var så dags. Landets modescen vilar ju sedan länge på en destruktiv legering av konsensuskultur, särintressen och gårdagsdrömmar. Samtidigt ritar globalt inflytelserika designer som Demna Gvasalia och Simon Porte Jacquemus om regelboken.
När Swedish fashion council nu kräver statliga medel ska en spräckt bubbla skyddas med bekant politik: Slopa punktskatter! Bu för avgifter! Det handlar inte om egensinniga designer. Det handlar om att värna bland annat den moderate näringslivsprofilen och Rodebjer-ordföranden Michael Storåkers intressen, vars inflytande på den svenska mode- och konstvärlden är betydande.
Swedish fashion council kommunicerar med värdegrundsfloskler baxade från Barack Obamas Twitterkonto. Allting handlar om sustainable change och the future och take action it is really bråttom – trots att branschen inte visat sig villig till förändring. Uråldrig hierarki och ignorerad arbetsrätt kläs gång på gång i fräcka ord.
För några år sen draperades skövlarkapitalism i identitetspolitik och kroppspositivism. 2019 – när miljöfrågan inte längre gick att ducka – ställde SFC in Stockholms modevecka och skyllde på ”framtiden”, trots att Fashion week Stockholms finansiella problem var välkända. Ett snurr som borde impa på Storåkers, som stöpte om Moderaterna till arbetarparti.
Inlärda siffror upprepas: svenska klädföretag omsätter jättehundra miljarder! Exporten ökar med nittio procent! Exponentiell ökning av lågpriskläder är vad världen behöver! Att ett företag som Acne studios – som i fjol omsatte närmare två miljarder – lånar sitt namn till ett pressmeddelande som mest liknar en moderat kampanj från Blasieholmsgatan 4A är deppigt men inte förvånande.
Samtliga tycks rysa inför moderniteten. Vad som borde vara en tillflyktsort för särlingar har reducerats till ett uppehälle för framgångstörstande normisar. Enbart människors fortsatta försörjning motiverar de svenska klädföretagens existens.
För att svenskt mode ska nå relevans behöver rädslan inför tidens repor upphöra. Sluta belöna välkammade livsstilsideal. Det finns ett sexigt möte mellan modets inneboende kommersialism och tjugotalets nihilism att arrangera. Det finns mode som utforskar såväl själens sår som kroppens hål – men inte längre här.
