Öppna ögonen, Hilton och Liljestrand!
Lidija Praizovic svarar på kritiken
DEBATT I våras skrev jag, att den som inte har direkt erfarenhet av ett förtryck inte heller bör stå i första ledet och beskriva det. Uttalandet har genererat kritik sedan dess.
Jag har kritiserat två undermåliga böcker – Johanna Holmströms Asfaltsänglar och Johanna Langhorsts Förortshat– utifrån ståndpunkten att de inte kan skildra mångkultur, hedersförtryck, förorten och
underklassinvandrarna på ett trovärdigt sätt, eftersom de är privilegierad vit medelklass. Innehållet och språket skvallrar om en vit medelklassförfattare som ängsligt och ”lärt” försöker konstruera en bok om ”de andra”.
Varför är jag frustrerad? För att jag i många år innan jag själv fick utrymme i offentligheten ständigt läste artiklar och böcker där svenskar spekulerade i invandrare, ett mästertyckande som hade mycket lite med mitt liv att göra.
I recensionerna har jag underbyggt min kritik med konkreta exempel hämtade ur böckerna. Det är olyckligt om vissa har uppfattat det som att jag kategoriskt fördömer all litteratur skrivna av västerlänningar om icke-västerlänningar. Christina Wassholm har till exempel skrivit en fantastisk bok om den queera rörelsen i
Serbien, Vi är Serbiens hjärta (Silc förlag, 2008). Wassholm lyckas för att hon låter de serbiska aktivisterna själva tala, hon talar inte för dem.
Kanske skulle Holmströms bok vara bättre om hon skrev utifrån den finlandssvenska fanatiska konvertitmammans perspektiv i stället för ur de muslimska halvt nordafrikanska döttrarnas. Och kanske skulle Langhorsts bok varit bättre om hon solidariserade sig med förortens underklassinvandrare i stället för att förlora sig i den privilegierades narcissim och ta över deras kamp. Den kritiken är jag inte ensam om. Elin Grelsson Almestad skriver om samma bok i Helsingborgs Dagblad: ”I allt som Langhorst lyckas omfatta nämner hon inte en enda gång den egna organiseringen, det politiska aktörskapet som lever och frodas i storstädernas miljonprogram”.
En litteratur utan smärta och levd erfarenhet är irrelevant för människor med just erfarenhet. Johannes Anyuru skriver i Glänta (nr 2–3 2012) om medelklassens narcissism, om deras tro på ”att kroppen går att överskrida och lämna bakom sig, att identiteter är utbytbara och flytande”, för ”då spelar medelklassens häpnadsväckande brist på erfarenhet ingen roll. I själva verket blir denna brist en tillgång: den som saknar ärr (alltså den som saknar historia) blir den som lättast kan överskrida sin egen identitet och leva sig in i andra kroppar, det vill säga medelklassen blir den mest politiska, den mest subversiva, den mest radikala klassen.”
Jag har varit del av den svenska medieoffentligheten i ett år. Googla och se hur många som läxar upp mig och vill förtrycka mina åsikter, min blick på världen och litteraturen. Läs sedan Johan Hiltons artikel ”Luften i debatten är unken och instängd” där han anklagar mig för att skapa ett repressivt, enkelspårigt och intolerant debattklimat. Dagen därpå skriver Jens Liljestrand i Expressen att ”alla vettiga människor” tycker att jag har fel.
Vill ni ha en litteratur som skrivs av vit medelklass om icke-vit underklass för annan vit medelklass? Eller vill ni att jag öppnar era ögon och frågar: Vad är det för självgod och verklighetsfrämmande cirkus ni håller på med?
