De är bäst på fakta

Anna Jungstrand: Skandinaviska topplistan kan sprida kunskap om sakprosans litterära kvalitet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2018-07-17 | Publicerad 2018-03-24

Åsne Seierstad, Peter Englund, Karin Bojs och Göran Rosenberg är alla med på den skandinaviska topplistan.

Norska Morgenbladet och Lillehammers litteraturfestival tycker att det är dags att uppmärksamma sakprosan och göra det till en skandinavisk uppgift att skriva en ”topplista” av titlar från 2000-talet. Men vad är det som är så eftersatt egentligen?

I Norge går sakprosatrenden starkt uppåt. Där finns en stark facklitterär författarförening (NFF) och en samlad forskningsmiljö och flera professorer som backar upp samtalen. Även svensk sakprosa frodas på många sätt. Augustpriset inrättade en särskild fackbokskategori i början av 90-talet och Journalistpriset lyfter fram reportagets långform med Årets berättare.

Förlagen ser hur intresset för att läsa fakta ökar och litteraturbevakningen börjar under 2000-talet tala om skönlitteraturens upplösning i ”faktion” – så till den grad att somliga författare (Daniel Sjölin) skriver Världens sista roman med en ironisk undran om det inte händer något i overkligheten längre: Varför ska allt vara baserat på en sann händelse!


Sakprosan saknar alltså varken författare, läsare eller ens mediebevakning. Det som saknas är en grundläggande förståelse för hur sakprosa är litteratur. Inte så konstigt kanske, eftersom informationen som en kan googla sig till påstår att sakprosa och facklitteratur är motsatsen till skönlitteratur.

Kritik och reception av sakprosans olika genrer – biografier, essäböcker, historiska verk och reportage – tycks inte heller vilja hantera själva litteraturformen utan koncentrerar sig enögt på innehållet.

Fatima Bremmer,  Augustpristagare 2017.

Ett exempel är mottagandet av Ett jävla solsken som fick det senaste Augustpriset för fackbok. Av recensionerna i samtliga stora dagstidningar att döma kunde en tro att det var biografins huvudperson, Ester Blenda Nordström, som tog hem priset – inte Fatima Bremmer som skrivit boken: Långa innehållsreferat där den bortglömda journalistens livsgärning återberättas. Bokens språk, form och författarstrategi får nöja sig med en eller två bisatser av typen ”öppet och intressant” eller ”lysande och lyhört”. Är det rättvist?


För att skriva god sakprosa krävs mer än ett fantastiskt ämne. Det vet vi när vi läser den. Och när vi skriver den. Sakprosaförfattaren använder konstnärliga och litterära uttrycksmedel för att förmedla faktakunskaper, men dessa blir mycket svåra att bedöma när det dröjer kvar en tanke om att sakprosan är skönlitteraturens motsats.

”Ett exempel är mottagandet av Ett jävla solsken som fick det senaste Augustpriset för fackbok”

Frågan är hur stilmedlen används. Hur påverkas faktakunskapen av framställningssättet? Det är på det kunskapsområdet som sakprosan är som mest akut eftersatt, inte när det gäller uppmärksamhet eller uppskattning.

Kanske har den kunskapen aldrig varit viktigare än i dag, när fakta står i centrum för samtidsdebatten. Hur ska vi kunna lita på fakta om vi inte vet hur de hanteras, och kan hanteras, i litteratur? Okunskapen leder vilse och inte sällan får fiktionens tekniker i sig bära ansvaret för förvanskning av verkligheten när oron för sanningsrelativism och falska nyheter växer. Som om fiktionen vore lögnens förpackning.

2000-talets debatt i retrospektion ger oss flera exempel på hur begreppsförvirringen kring fakta och fiktion satt djupa spår. Kritiken mot Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul inleder det nya årtusendet med att skylla otydligheter i källhantering och faktauppgifter på den litterära tekniken som sådan.

När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar tio år senare tar upp diskussionen har frågan om ”blandningen” mellan fakta och fiktion i sakprosan inte avancerat många millimeter. Finns det inte något mer att förstå om sakprosans användning av litterärt uttryck än att det är en krydda som ska användas med varsamhet?


Det mest intressanta med det skandinaviska sakprosa-topplistan är att det just betonar litterär ambition. I instruktionerna till juryn framgår tydligt att den ”bästa” sakprosan ska värderas utifrån ”sina litterära kvalitéter”. På den punkten är utnämningen unik. Det betyder att viktiga kriterier som ämnets angelägenhet och källhantering måste ställas i relation till formen. Det betyder att bedömning av sakprosa uppmanas att se längre än till den omedelbara fascinationen inför bokens ämne, men också att ämne och litterär kvalitet måste betraktas tillsammans.

Den bästa sakprosan är inte den som vågar krydda mest, eller lyckas smussla in fiktionen bakvägen utan att läsarens varningsklockor ringer. Den bästa sakprosan använder det litterära uttrycket för att förstärka faktainnehållet.


Tanken om en topplista i skandinavisk sakprosa kan naturligtvis ifrågasättas. Det har skrivits ofantliga mängder viktig litteratur under loppet av de sjutton år som ska räknas in, och det finns ingen möjlighet eller poäng med att påtvinga en så vid kategori texter någon slags kanon. Hur ska en tunn samling samtidsessäer viktas mot ett historiografiskt mastodontverk? Är den ena genren viktigare än den andra?

Särskilt problematiskt blir det om listan betraktas ensidigt utifrån ämnesval eller som ett representativt urval nationalberättelser. Men om utnämningen kan leda till att vi börjar diskutera böckernas litterära kvaliteter kanske vi kan lära oss något, komma lite närmare en förståelse för hur sakprosan är litteratur.


Anna Jungstrand
Litteraturforskare vid Stockholms universitet.
Sitter i den skandinaviska sakprosajuryn.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.