Påskharen – ett barnsligt påhitt
Ulrika Stahre om sagor som bara är sagor
Så här års brukar nätet svämma över av skojiga, uppenbarligen gamla, bilder på barn som sitter i en stor, rent av monstruös, påskhares knä och skriker eller gråter eller båda. Vi tycker uppenbarligen det är roligt. Barnen är främmande, den skräckfilmsartade haren ser tafflig ut, påminner lite om en full jultomte. Kontrasten mellan det som borde vara – glada barn – och som livet ser ut – inte alltid så glatt – ger någon sorts tillfredsställelse, en befrielse. Barnen är våra ställföreträdande lidande, haren vårt profana kors.
I Bengt af Klintbergs nyutkomna samling texter Påskharen – Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda (Atlantis), ägnas titelkapitlet åt att reda ut påskharens ursprung och utbredning. Första delen är en understreckare i Svenska Dagbladet från 2013, den andra en diskussion om de kommentarer han fått. Påskharegestalten är tysk och de tidigaste spåren är från sent 1600-tal som en lek för barn – liksom jultomten kommer med julklappar så kommer påskharen med ägg (som den kuriöst nog själv värpt).
Via utvandringen till USA kom påskharen dit tidigt, transformerades till en Easter bunny och har förblivit ett viktigt inslag. I Sverige har påskharen däremot knappt rotat sig under de senaste 100 åren och figuren är bara en liten del av påsken: som motiv på påskkort, påskägg, godis.
Bengt af Klintberg avvisar alla försök att tillskriva påskharen en djupare kulturhistorisk eller mytisk betydelse. Den skapades för att roa barn, punkt. Annars kunde man föreställa sig att harens fertilitet skulle ha något med våren att göra, att den liksom äggen hänger ihop med livet och uppståndelsen. Men barntraditioner kan inte tolkas som uttryck för religiösa föreställningar, menar af Klintberg, som också ställer sig kallsinnig till försöken att knyta påskharen till den forngermanska gudinnan Eostre.
Att traditioner som skapats i hyfsat modern tid ges ett skimmer av något urtida, ungefär som nationalromantiska byggnader försökte likna det fornnordiska, är intressant och tankeväckande och af Klintbergs slingrande genomgång av barnsagornas inflytande på påskharens insteg i mytologilitteraturen är intressant. Traditioner måste få ett äldre skimmer för att tas på allvar och det hade definitivt varit roligare om påskharens upphov skulle ha varit en antik myt om Orions jakt och fågeln som förvandlades till hare för att kunna fly. Men tyvärr, den historien är modern.
Ända sedan antiken har myter och sagor förklarat världen, i någon mån gör de definitivt fortfarande det. Vad är lögner som cirkulerar på nätet annat än berättelser som både bekräftar och förklarar en världsbild? Liksom påskharen lägger ägg en gång om året för att den en gång var en fågel, så har hundra asylsökande flyktingar bränt upp sitt eget boende.
På något sätt vill också jag att denna fåniga påskhare ska ha en djupare innebörd än bara någon plojgrej för barn. Men å andra sidan: en flerhundraårig tradition, som dessutom gett oss dessa roliga bilder att skicka runt varje år, det är inte illa. Och Beatrix Potters illustrationer har levt vidare på påskäggen, trots att de inget har att göra med påskharar. Det är Peter Rabbit, samma saga som ligger till grund för bioaktuella Pelle Kanin, som är förlaga till påskäggens illustrationer. En busig kanin är lätt att identifiera sig med – vilket ju kanske var grunden till den tyska leken på 1600-talet: ett gulligt och bekant djur som kunde förses med egenskaper liknande våra egna.
Fast så var det ju det där med äggen. Det finns däggdjur som lägger ägg, kloakdjuren (näbbdjuret och några olika sorters myrpiggsvin). Kanske kan om sisådär 500 år barn sitta i knät på ett stort näbbdjur i stället, så sluts en helt icke-mytologisk cirkel.
